Vad är en möbel?

Häromåret kom jag över en italiensk, spiralhäftad bok med svartvita bilder och monteringsanvisningar för att bygga möbler med spik och standardvirke. Möblerna var påtagligt okonstlade, sammansatta av furubrädor med synliga spikhuvuden och oslipade sågsnitt.

Ändå var de snillrika, bekväma och harmoniska. Ju mer jag tittade på de gryniga fotografierna, desto mer förtjust blev jag i möblerna. De dolde ingenting, tvärtom tycktes de medvetet visa upp hur de var hopmonterade.

Jag var just i färd att flytta med min familj och behövde nya möbler. Kanske var det därför jag fastnade vid bokens påstående: »Med bara en eller två dagars arbete är det nu möjligt att möblera en hel lägenhet med säng, stolar, bord, garderob, bokhylla, skrivbord och bänk för några hundra kronor per möbel.«

Kunde det stämma? Jag var tvungen att undersöka saken.

Boken, som heter Autoprogettazione?, skrevs 1974 av en italiensk formgivare vid namn Enzo Mari.

När jag läste på om honom framträdde bilden av en vitskäggig radikal som tycktes lika uppfylld av gränslöst påhittig arbetslust som av antipati mot hela den moderna kulturen. Jag såg en blandning av Skalman och Karl Marx framför mig. Han hade vunnit otaliga utmärkelser och skapat en lång rad prisbelönta produkter av de mest skilda slag. En vågformad stålbricka, ett djurformat träpussel, en väggalmanacka i plast, en rörformad papperskorg som lutar så att det ska bli lättare att kasta trepoängare med sina hopknycklade dokument …

I en intervju sade han sig bara uppskatta två saker med samtiden: bröd och terrorism.

I gamla tv-intervjuer tuggar han på dyra cigarrer samtidigt som han kategoriskt förkunnar den västliga civilisationens andliga död och beklagar att designerns roll blivit att skapa tomt pynt som knappt fyller någon annan funktion än att hålla igång konsumtionen på en marknad som ständigt kräver nya varor. I en intervju sade han sig bara uppskatta två saker med samtiden: bröd och terrorism.

Häftet med möbelritningar skrev han när han var 42 år. Det var en uttalad protesthandling. En sorts antidesign som ställde sig vid sidan av arbetsmodellen där ett objekt i tur och ordning formges, tillverkas, marknadsförs och säljs. Mari gav istället bort sina ritningar gratis till alla som skickade ett kuvert med porto till hans kontor på piazzale Baracca i Milano.

Många tolkade boken som ett utslag av en nostalgisk längtan till ett förkapitalistiskt samhälle där människor byggde vad de behövde istället för att konsumera, men Maris mål var inte att få folk att sluta handla. Han ville snarare få dem att fundera över mer grundläggande aspekter av sakerna vi omger oss med. Vad är en möbel? Vad gör den vacker? Skön att sitta i? Funktionell? Och varför köper vi de inredningsobjekt vi gör? Ritningarna var, skrev han, ett sätt att uppmuntra människor att öva sig på att »tänka med händerna«.

Själv kände jag mig som pojken med guldbyxorna. Mina fingrar trummade mot bokens sidor, ivriga att sätta igång.

Tyvärr var bokens måttanvisningar inte särskilt tydliga. Den italienska översättningen kryptisk. Och eftersom man har andra bräddimensioner i Italien stämde ritningarna ändå inte med det virke som såldes på de svenska byggvaruhusen.

Men nu var jag igång. Så jag plockade fram en blyertspenna och började anpassa Maris ritningar efter svenska standardfurubrädor med 21 millimeters tjocklek.

Snart insåg jag att alla hans möbler följde ett antal principer. Hans metoder var motsatsen till det mina lärare predikade när jag för åtta år sedan gick en möbelsnickarutbildning i Köpenhamn. Där var idealet att göra så sömlösa, konstfulla fogar som möjligt. Skruvar och spikar var förbjudna. Vi övade i månader med stämjärnen för att få till hantverksmässiga sänkningar och fingerskarvar.

Mari tycktes tvärtemot vilja framhäva sammanfogningarna. Alla sågsnitt var vinkelräta och brädorna vilade omlott ovanpå varandra så att ändträet blottades. Han förordade att man spikade ihop möblerna.

Konstruktionerna påminde om dem som byggnadssnickare använder för att snabbt spika ihop arbetsbänkar och byggnadsställningar: Om man spikar ihop två brädor i en önskad vinkel har man ingen stabilitet, men om man fäster dem i en diagonal bräda har man skapat en triangel – en konstruktion som är praktiskt taget omöjlig att rubba.

Som de flesta andra har jag, sedan skruvdragaren slog igenom, blivit ovan vid att hantera hammare och spik. Men efterhand tillskansade jag mig en rad kunskaper som jag gissar att snart sagt varenda människa hade för bara 100 år sedan.

I likhet med sådana byggbänkar bestod Maris möbler inte heller av en enda del som inte var helt nödvändig för stabilitet eller komfort. Funktionen inte bara dikterade
formen. Den var formen.

Utifrån de principerna ritade jag snart upp ett gäng egna möbler.

När jag byggde min första stol slog jag tummen blå och tvingades kassera flera brädor eftersom de spruckit när jag hamrat in spiken. Liksom de flesta andra har jag, sedan skruvdragaren slog igenom, blivit ovan vid att hantera hammare och spik.

Men efterhand tillskansade jag mig en rad kunskaper som jag gissar att snart sagt varenda människa hade för bara 100 år sedan:

När man spikar bör man hålla hammaren längst bak på skaftet för att utnyttja dess fulla kraft. Varje fog behöver två spikar för att bli stabil. För att undvika sprickor bör dessa dock inte slås ner längs samma ådring. Om man trubbar av spikens spets med ett hammarslag minskar man ytterligare risken för sprickor. Ett annat knep är att doppa spiken i vatten eller olja, eller spotta på den, eftersom den då lättare tränger in i träet.

För att få så bra fäste som möjligt bör man slå in minst två tredjedelar av spikens längd i det underliggande virket. Men eftersom möblernas konstruktion sällan tillät det strök jag trälim på ytorna innan jag spikade ihop dem.

Resultatet var förvånansvärt hållbart.

I takt med att jag byggde fler möbler blev jag tryggare, mina händer hanterade verktygen och virket med allt större lätthet.

Materialet kostade mig inte mer än ett par hundringar per möbel. Och metoderna var så enkla att vilken snedspikare som helst borde klara av det.

Jag byggde köksbord, matstolar, arbetsbord, länsstolar, stapelbara pallar, soffbord, bokhyllor, en garderob, en bänk, en kökssoffa, en golvlampa.

Med mina egna, modifierade ritningar som var anpassade för svenska brädor tycktes Maris löfte faktiskt stämma. Det tog förvisso lite längre tid än några dagar, men materialet kostade mig inte mer än ett par hundringar per möbel. Och metoderna var så enkla att vilken snedspikare som helst borde klara av det.

Men de största lärdomarna jag gjorde under arbetet var av ett annat, mer cerebralt, slag.

När jag betraktade Enzo Mari-möblerna insåg jag att de var små pedagogiska manifest
i sig själva. Inte en enda brädbit var i onödan. Att montera dem var som att gå grundkurserna i både konstruktionslära och ergonomi. De var häpnadsväckande bekväma.

Intressant nog tycktes möblernas visuella uttryck också vara helt beroende av fokuset på funktion. Så fort jag försökte göra en elegantare fogning, figursågning eller lägga till något för syns skull, blev möblerna mycket fulare.

Just det tydliga framhävandet av konstruktionen tycktes ge möblerna sin personlighet. Det var begränsningarna och avsaknaden av pynt och finlir, som gjorde möblerna vackra.

Men där fanns också något mer i själva processen som jag efterhand fann alltmer tilltalande.

Det vanligaste tillvägagångssättet för alla som behöver en ny stol eller kökssoffa är att köpa den. Vanligen är möbeln då industritillverkad enligt effektiva masstillverkningsprinciper. Alternativt är möbeln handbyggd av en snickare och framställningen är anpassad för att produkten – inte tillverkningsprocessen – ska bli så bra som möjligt. Resultatet blir möjligen också mer unikt, då det avspeglar snickarens val, handlag och personlighet. En sådan möbel blir i gengäld betydligt dyrare än den industritillverkade.

Möblerna jag har gjort enligt Enzo Maris principer kan varken klassas som hantverk eller industriprodukt. De är gjorda av fabrikshyvlat standardvirke och konstruerade efter förenklade masstillverkningsprinciper. De kräver varken industrimaskiner, avancerade redskap eller kunskap om finsnickeri.

Tvärtom är de så enkla att vem som helst klarar av att få ihop dem på ett tillfredsställande sätt.

Att lära sig att bondsnickra för husbehov kan också vara ett sätt att frigöra sig från uppfattningen att tillverkning är något som andra ägnar sig åt, och att den enda legitima fritidssysslan är att konsumera.

Och i en tid när människor som ägnar sin fritid åt exempelvis cykling eller matlagning förväntas köpa elitutrustning och investera i handsmidda kockknivar har det blivit en motståndshandling att våga vara en vanlig amatör med en hobby. Enzo Mari har lärt mig att man varken behöver köpa dyra verktyg eller nörda ner sig i uråldriga japanska fogmetoder för att bygga sina egna möbler.

Det är inte bara tillfredsställande att sitta vid ett bord man byggt själv. Att lära sig att bondsnickra för husbehov kan också vara ett sätt att frigöra sig från uppfattningen att tillverkning är något som andra ägnar sig åt, och att den enda legitima fritidssysslan är att konsumera.

Som Enzo Mari säger: Det enda sättet att undvika att bli designad är att skapa själv.

Fotnot: Det här är ett bearbetat utdrag ur den bok som Erik Eje Almqvist kommer ut med i höst: Hammare & spik – bygg möbler med inspiration av Enzo Mari.