Grand final i stickarbranschen

Britt-Marie Christoffersson har gjort mer för stickningen i Sverige än de flesta andra. Nu har Sveriges kanske mest ofrivilliga forskare ingenting mer att lära ut.

Text Axel Norén
Foto Åsa Sjöström
28 mars 2018

Gatorna i kvarteren där Britt-Marie Christoffersson bor bär namn från konstvärlden. Staffli- och Ateljévägen avgränsar bostadsområdet i söder och Bildhuggarvägen och Konstnärsvägen i norr. Här finns Penngränd, Keramikplatsen och Grafikgränd.
– Jag vet inte varför de heter så. Här bor ju vanligt folk. Några av grannarna förstår inte vad en textilformgivare är och kallar mig därför för konstnär. Men jag har inget behov av någon titel. Jag gör inte konst. Jag gör provlappar och vill sprida inspiration, säger hon.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


»Växten heter Crassula. Alla härstammar från ett slitet gammalt träd jag köpte för 15 kronor. Jag skär ned dem ofta och så kan jag inte låta bli att ta hand om sticklingarna.«

Inga gardiner finns i lägenheten. Ändå snålar åttiotalstvåans fönster med ljuset. Ett stort arbetsbord i köket lapar i sig allt vad tisdagen i januari har att erbjuda i ljusväg. Ett annat bord står i vardagsrummet med några provlappar framme. Det är pågående projekt, små skisser och idéer.
– Jag är väldigt fyrkantig. Jag börjar alltid med streck. Sedan gör jag fyrkanter och till sist rundlar. Sedan går jag till det jag kallar för det oförutsedda. Då kan vad som helst hända.

Hennes senaste utställning står nedpackad i lådor redo att skeppas iväg till slutförvaringen på Halmstads konstmuseum. Boken om utställningen är på tryckeriet och redo att skickas ut. Därmed är Britt-Marie Christofferssons forskningsresa all. I över tre decennier har hon lärt sig själv och andra om stickningen och dess potential. Nu har hon ingenting kvar att lära ut.

Hon har haft stickningen med sig hela livet, men länge bara i periferin. Som barn gjorde hon byxor och klänningar med ok och puffärm till sina dockor och fortsatte sedan att sticka tröjor till sig själv. Född och uppvuxen i Borås hamnade hon snart i textilindustrin och såg en karriärväg framför sig. Men inte inom stickning, den fick stanna kvar på hobbynivå. Hon utbildade sig till textilformgivare och hamnade på Borås Wäfverier lagom till att hotet från prispressande utlandskonkurrenter började skaka den svenska industrin i början på 1960-talet. Efter några år insåg hon att hon inte hade den pondus som behövdes när säljarkåren kom inrusande kvart över fem och krävde kollektionsbestämningar. Hon sa upp sig, blev »handelsresande i mönster«, och hankade sig fram. Det var en skral frilansmarknad för formgivare med större ambitioner än att blidka nervösa företagsledare. Textilkrisen hade tvingat företagen att svärja sig samman i koncernbildningar. Branschen drog öronen åt sig och satsade på säkra kort. Nej tack till banbrytande. Ja tack till småmönstrat och småtrist.

Några år senare blev Britt-Marie kallad till ett möte i en ateljé på Brännkyrkagatan i Stockholm. En samling textilformgivare hade tröttnat på att ständigt kompromissa och ge efter för tillverkarnas feghet. De ville ta makten över hela kedjan – från skiss och formgivning till produktion och marknadsföring. Men ensam är inte stark, och därför ville de förena sina krafter, förklarade Inez Svensson, Ingela Håkansson Lamm och Susanne Grundell. Sagt och gjort. De döpte sammansvärjningen efter antalet medlemmar.

Jag frågade en stickkunnig vän vilket garn jag skulle använda. Hon är småländska och tyckte väl att det gick bra med ett billigare. Det gjorde det inte alls.

10-gruppens mönster gick emot allt som den svenska textilbranschen hade skrämts till att massproducera. De var stora, stilrena, högljudda och modiga. I butiken som gruppen startade på Götgatan turades medlemmarna om att stå bakom disken. 10-gruppen gjorde sig ett namn direkt. Inez Svensson kunde branschen utan och innan och visste vilka strängar hon skulle spela på för att få gehör. Hon var en maktfaktor och en superkändis inom sitt gebit. Ville man ha någonting gjort som hade med textilier att göra under 1970-talet var det till Inez man vände sig. Så när 1970- talets stickningsboom med grovstickade, knälånga tröjor i mohairgarn slog till med full kraft fick Inez Svensson frågan av Svensk Form att ta fram underlag till en stickkurs. Britt-Marie, som ofta hade egenstickade tröjor på sig (en tröja i rödvitt strumpgarn och illskära ränder som slutade strax över naveln var favoriten), verkade som en lämplig kandidat att delegera uppgiften till.
– Kursen ägde rum i Klintehamn och var riktigt dålig. Jag var inte förberedd. Jag hade ingen uppfattning om hur mycket folk kunde. Jag frågade en stickkunnig vän vilket garn jag skulle använda. Hon är småländska och tyckte väl att det gick bra med ett billigare. Det gjorde det inte alls.

Det fanns heller ingen given källa att hämta kunskap från, och hon hade själv inte alls samma kunskaper inom stickning som inom andra textila ämnen. Det var lite märkligt, tyckte hon. Utbildningarna på Textilinstitutet och Konstfack hade helt sonika hoppat över stickningen.

»Jag köper härvor av olika fabrikat och blandar. Jag bestämde mig tidigt för att aldrig färga själv för det är för intressant.«

Konstigt, men också symptomatiskt. Stickningen dras med en låg status. Medan vävning och textila tryck lätt inkluderas i konstbegreppet släpps stickningen inte riktigt in i värmen. Av den anledningen hade heller ingen bemödat sig om att skapa en kunskapsbank. Så kunde Britt-Marie inte ha det.
– Så jag tog mig an stickningen som en annan socialarbetare, säger Britt-Marie och för tröjkragen över munnen och döljer ett leende som ögonen ändå avslöjar.

En socialarbetare, visst, men systematiken och den kraftfulla ansatsen påminner mer om en forskares. Men det var ju det där med titlar.
– Jag har gjort ett studiematerial. Visst skulle jag kunna kalla det för forskning men jag är rädd att bli stormodig.

Hon läste de böcker som fanns på de språk hon kunde, rotade runt i landets museiarkiv, dokumenterade gamla mönster och stickade hundratals provlappar. Den första utställningen, Gamla mönster, nya tröjor – All världens stickteknik, kom 1985 och var en sammanställning av allt detta. Den visades på Form/Design Center i Malmö. Men utställningscentret var inte övertygat om att ett par hundra provlappar var intressant nog för att locka besökare.
– Folk ville se plagg, sa de. Så jag gjorde några tröjor. Men många var faktiskt väldigt intresserade av mina provlappar.

Året därpå skrev Britt-Marie ett brev adresserat till 10-gruppen i vilket hon tackade för de 16 åren tillsammans. Nu ville hon helt och hållet hänge sig åt stickningen.
– Jag hade ju gått igenom grunderna, men jag visste att stickningen var utvecklingsbar. Det fanns massor att upptäcka. Så jag fortsatte.

Den andra utställningen, Stickning – ett hantverk att utveckla, var just en utforskning av vad mer man kan göra med ett par stickor och garn. Där lyfte hon maskor och stickade håligheter, slätstickade och rätstickade. Idéerna var inte alltid praktiska eller lätta att genomföra, men det har heller aldrig varit Britt-Maries ambition. Hon ville visa på mångfald och kreativitet.

Egentligen är den tredje och sista utställningen, Brodera på stickat, en fortsättning på den andra. Den består av 481 prover och visar bland annat skarvsömmar, applikationer, franska knutar (som ger broderiet en vacker relief) och parvisa förstygn täckta med vävsöm.
– Vi har ingen tradition av att brodera på stickat i Sverige, mer än enstaka företeelser som lovikkavantarnas påsöm. Och det är lite underligt. Teknikerna är lättillgängliga och passar bra ihop. Jag tror att många tröttnar på att sticka förr eller senare. Med väldigt lite broderi som dekor kan ett stickat plagg kännas lite roligare. Man kan brodera en brosch i nacken och blir man trött på den är det bara att repa upp.

Lägenheten bär, sånär som på den nedpackade utställningen, få spår av Britt-Maries långa karriär. En bricka med mönstret Jazz som hon gjorde till 10-gruppen står halvt skymd på diskbänken. En present av en kompis, försäkrar hon. Hon hade aldrig köpt den själv. Britt-Marie sparar ingenting av det hon gjort. Hon är inte lagd åt det nostalgiska hållet. Tvärtom. Hennes storstädning av källaren under 10-gruppens butik resulterade i en smärre kris. Britt-Marie hade tagit sig väl stora friheter och kastat allt hon tyckte inte längre behövdes. De övriga nio i gruppen delade inte hennes uppfattning om vad som var skräp och vad som skulle behållas. Men Britt-Marie var nöjd. I källaren hittade hon en sypuff som gruppen köpt på Myrornas. Där låg stickor i storlek 1.
– De var nästan omöjliga att få tag på och kom väl till användning. Så det var fantastiskt att städa där. Men det fick jag inte göra mer sen.

Hennes utställningar har turnerat på museer i Sverige och utomlands. Både den om stickningens grunder och den om hantverkets utvecklingsmöjligheter har hängts upp på svenska ambassaden i Tokyo.
– De vill ha dit den här utställningen också. Och visst, det går ju bra, men det är inte säkert att jag dyker upp.

Senast hon var där var 2011. Hon stod i ambassadens källare när marken började skaka och resesällskapet fick order om att springa ut. Människor på gatan berättade att de sett skyskraporna vaja på Roppongi hills. Medan Britt-Marie hängde provlappar i ambassadens utställningslokal steg dödstalen efter tsunamin i landets norra del och rapporterna från kärnkraftverket Fukushima blev allt mer alarmerande. Vid varje efterskalv gungade provlapparna på väggarna och sällskapet spände ögonen
i varandra.

Men trots förödelsen kom intresserade till både pressvisningen och vernissagen ett par dagar senare.
– De tyckte att det var trevligt med all färg mitt i allt elände, så utställningen fick hänga kvar extra länge. Men jag tänkte att de nog inte hade någon glädje av en svensk pensionär som gick omkring där i fall det skulle bli fler skalv, så vi åkte hem.

Hon tar tag i kragen igen.

Idéerna var inte alltid praktiska eller lätta att genomföra, men det har heller
aldrig varit Britt-Maries ambition. Hon ville visa på mångfald och kreativitet.

Brodera på stickat är den sista delen i trilogin. Nu är det slut på djupdykningar i arkiv och att ha redaktörer flåsande i nacken. I år fyller Britt-Marie 81 och ska trappa ned. Hon har försökt tidigare, utan större framgång. Då var idéerna för många, varje äventyr med stickorna eller broderinålen banade väg för ett nytt.
– Folk undrar var jag får allt ifrån. Men det går inte att svara på. Det pågår där inne i huvudet hela tiden.

Så om kunskapsbanken nu är komplett, vad är det hon lämnar efter sig? Britt-Marie menar själv att hon inte bidragit med några större innovationer inom vare sig stickning eller broderi. Visst, hennes djärva och sprakande mönster har inspirerat och visat teknikernas möjligheter, men rent tekniskt tycker hon själv inte att hon gjort några genombrott för stickningen i stort. Nog för att hon försökte. Hon provade att sticka med lösa trådar som hon petade in då och då, men idén visade sig vara bättre än slutprodukten.
– Jag trodde att jag var först med att göra ovanpåliggande mönster där jag satte maskor på en säkerhetsnål medan jag stickade vidare under. Sedan stickade jag maskorna på säkerhetsnålen och fäste dem några varv längre fram. Det blev som en ögla. Men jag var inte först. Den tekniken används i halsdukar till bebisar. Då använder man öglan att trä halsduken igenom så den sitter kvar. Sådär är det med mycket. Det görs och har gjorts tidigare, men det har inte varit dokumenterat. Så jag har inte revolutionerat stickningen på något sätt.

Materialet hon tagit fram är snarare en kartläggning av hantverkets möjligheter. Allt man kan göra med garn och två stickor. Studiematerialet, som hon kallar det, består av flera tusen prover. Kunskapsbanken är byggd för framtida stickares väl. Kanske tar någon vid där Britt-Marie satte punkt. Själv ska hon låta stickningen bli en hobby igen, efter över tre decennier som huvudsysselsättning.
– Jag kommer att fortsätta med både stickning och broderi, men ambitionslöst. Jag kommer inte att sluta. Jag kan inte sluta. Jag älskar mönster och färg alldeles för mycket. Nästan för mycket. Jag undrar vad en psykolog skulle säga om det.

Hon lyfter kragen över munnen.­

Boken Brodera på stickat kom ut på Hemslöjdens förlag i februari 2018 och utställningen visades på Landskrona museum 22 april – 10 juni 2018.

28 mars 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy