När morgondimman lättat

Jag koncentrerar mig på den nedre delen av ungträdens stammar. En form skymtar i ögonvrån och jag banar mig ivrigt fram till böjen, känner med handen över barken, går runt stammen och betraktar den från flera håll. En orre flaxar tungt iväg från en spretig torrgran. Jag känner mig lite besviken. Det finns nog bättre böjar längre fram.

Slöjdens hela idé är att träets fiberriktning följer formen på det föremål som ska göras. Då kan träet täljas tunt och smäckert och ändå förbli starkt. Själva skärandet blir också enkelt, för virket låter sig formas utan vresigt motstånd från vridna fibrer eller kvistar. Men det betyder också att formen på trädet, det jag letar efter nu, måste följa den idé som jag bär på.

Eller att jag anpassar min idé till det trädet vill.

Jag passerar mellan frodvuxna granar, snabbt gödda av solljus och frodig gammal åkermark. Efter några kilometer blir marken stenig och grönlummigt mossbetäckt, med högväxta trygga och rödflikiga furor.

Morgondimman har lättat nu och jag drar mig mot myren vid Villberget. Skogen är ännu inte av rätt virke och jag fastnar med foten i en av de ännu ofrusna sänkorna. Det suger till om stöveln när jag drar upp den och tankarna börjar snurra. Jag tänker på dem som gått här före mig, som kanske ligger där under marken nu. En tunn rök hänger över hålet och det luktar surt. Tänk så mycket erfarenheter som runnit ut i lakvattnet från myren, som förmultnat och glömts bort. Nålen och linnetråden i fårfällen, täljbilan i färskfuran, blötjärnet mot städet. Det går ju inte att följa okända slöjdare från sjutton- och artonhundratalen på Instagram. Deras korta liv var fulla av svett och umbäranden, det var en evig jämmerdal, ändå avundas jag dem deras kunskaper.

Också de letade efter ämnen här ute i skogen.

Morgonsolen är skarp nu och ljuset slår en båge upp mot det klarblå. Några nyfikna lavskrikor närmar sig. Känslan av närvaro är stark. Över axeln uppfattar jag en elegant och svagt S-formad böj på en björk som står i dikeskanten. Den är helt slät i nävern. Och med ens väcks tanken på en helt annan stol än den jag skissat på i ett par dagar, den som var själva skälet till att jag gett mig ut just den här morgonen.  

Jag tar fram sågen, men hejdar mig. Ger björken lite tid att suga upp det sista av myrens safter. Sen tror jag att den säger ja. Jag tror den ger sin tillåtelse till att omvandlas till stolsben.

Jögge Sundqvist är slöjdare och träkonstnär.