»Det handlar inte bara om naturvård eller ekonomi. Det handlar om två olika sätt att förstå världen.«

De bevingade orden tillskrivs slöjdaren och arkitekten Bengt Lidström från Smörsjön i Västerbotten och har blivit något som traditionella slöjdare lever efter.

Problemet är att de där ämnena blivit allt svårare att hitta i den svenska skogen.

I sin verkstad i Kasamark utanför Umeå står slöjdaren Jögge Sundqvist böjd över en björkstam. Trädet växte på den egna gården och behövde fällas på grund av en spricka i stammen. För de flesta skulle det ha varit ett problemträd. För Sundqvist var det ett fynd.
– Jag såg att stammen var rak och inte skruvad. Det fanns fina filéer att hämta.

En del av björken kommer bli bokfodral. Resten av stammen ska användas på en kurs i krympburkstillverkning på slöjdskolan Sätergläntan. Men virket är nästan för fint.
– Man gör kanske eleverna en otjänst genom att ge dem så bra material. De kan få för sig att det är lätt att slöjda.

När de senare själva ska ut i skogen möter de verkligheten:
vridna fibrer, röta, skeva stammar och material som inte alls beter sig som i kurslokalen. Om de ens hittar något att slöjda av.
– Varenda bit borde kosta 500 kronor styck, så ovanligt har kvalitetsvirket blivit.

Sundqvist, också känd som »Surolle«, är en av Sveriges mest välkända slöjdare och pedagoger, i sin tur upplärd av pappa Wille och mamma Maxan. Hans arbeten bygger på en enkel princip som är nedärvd i slöjdarkretsar: formen finns redan i materialet. Slöjdarens uppgift är att hitta den. Men det är också just där problemen börjar.

Det finns en tydlig parallell mellan den biologiska mångfalden och slöjdens materialvärld. Den biologiska mångfalden uppstår ur avvikelser från det hävdade, tuktade och kultiverade. Slöjden springer ur träd som kanske skadats, vridits eller brutits och sedan fortsatt växa. Andra söker det långsamväxande kvalitetsvirket. Det som inte spricker eller beter sig. Naturens frihet skapar de ämnen som slöjdaren söker. Den starka, krokiga björken. Rotknät. Klykan. Den senvuxna furan vid myrkanten, de pinnigt undertryckta granar som kan bli röttåligt gärdsgårdsvirke.

Industriskogsbruket betraktar ofta samma egenskaper som fel eller helt enkelt bara olönsamma.

I produktionskedjan är värdet knutet till förutsägbarhet. Stocken ska kunna sorteras, mätas, kapas, transporteras och processas med minsta möjliga friktion. Avvikelsen innebär ett problem. För många slöjdare är det tvärtom. Det raka trädet är ofta ointressant. Det krokiga är användbart.

På så vis blir slöjden nästan ett omvänt sätt att läsa skogen. Där industrin ser defekter kan hantverkaren se möjligheter.

 Skogsforskaren Per Angelstam, professor emeritus på SLU, menar att utvecklingen är ett resultat av hur det svenska skogsbruket organiserats.
– Det är en konsekvens av att vi skapat ett effektivt odlingssystem. Ensidigt fokus på volym och inte kvalitet.

Man röjer bort det avvikande, gallrar bort träd som inte passar maskinerna och avverkar innan träden blivit riktigt gamla.
– Om man skannar en produktionsskog är alla linjer vertikala. I en naturskog är allt dynamiskt.

I naturskogen konkurrerar träden om ljus och utrymme. De bryts av snö, vrids av vind, och söker nya vägar upp mot himlen. De får växa långsamt, i skuggan av andra träd, omgivna av andra arter. Just där uppstår de former och kvaliteter som slöjdare och båtbyggare söker.

Eller husbyggare för den delen.

För byggnadsvårdaren Martin Karlsson börjar problemen långt innan det gamla huset ska repareras. De börjar i skogen.

Vi står bland tallarna i en skog han vill visa mig utanför Alfta. En gammal bynära bondskog där djur gått på skogsbete. Han går fram till en stubbe, granskar årsringarna och pekar på de jämna cirklarna.
– Ett slutet bestånd med jämn tillväxt.

För att få fram det virke som byggde Hälsingegårdarna eller spånet som täckte kyrktaken räckte det inte att låta träden bli gamla. De behövde också växa på rätt sätt.

Karlsson beskriver ett skogsbruk som nästan försvunnit ur det allmänna medvetandet. Innan trä hade ett kommersiellt värde plockhögg man efter husbehov. Man valde ut specifika träd för specifika ändamål. Vissa träd lämnades kvar för att fortsätta utvecklas. Under industrins tidiga epok dimensionshögg man och tog bara det största. Sedan kom kalavverkningarna och trakthyggena.

Skogen vi går i är något av ett experiment. Här tillämpas ett slags hybridmetod som kallas luckhuggning. Större träd har tagit bort för att släppa in ljus i gläntor. Resultatet ser lite ut som en fröställning – metoden man använder för självföryngring i stället för plantering – men med långt fler träd.

Martin Karlsson pratar engagerat om överhållna skärmar och om lagom trängseleffekt.
– En överhållen skärm, där uppväxande träd skuggas av äldre, stimulerar långsamväxande kvalitet. Luckhuggning ger lugn tillväxt.

Han pekar på en tall. Stammen är nästan perfekt cylindrisk.
– Titta. Jämntjock, slät mantelyta, cylindrisk. Det är precis så där man vill ha den.

Så ser framtidens restaureringsvirke ut.

En vanlig missuppfattning är att kvalitetsvirke uppstår bara genom att lämna träden i fred.
– Även kvalitetsskogen är ett kulturlandskap. Någon måste välja vilka träd som ska stå kvar och vilka som ska tas bort.
– Virkesköparna säger att tallen vuxit färdigt vid 120 år. Men det är egentligen bara ett argument för att få med sig kunderna på en slutavverkning. Tallen fortsätter växa och når kanske inte sin största potential förrän den närmar sig 200 år. Särskilt här i Hälsingland.

Problemet är att träd över 200 år enligt Naturvårdsverket helst ska lämnas som evighetsträd.
– Så det är ett väldigt snävt fönster. De träd jag söker ska vara ungefär mellan 180 och 200 år.

Myggen surrar runt omkring oss och solen sjunker bakom krönet. Skogar som de här uppstår inte av sig själva. De kräver ett annat tänkande än det industriella, både i fråga om skogsskötsel och ekonomi. Kvalitet och volym följer inte samma logik. En kal yta ger snabb tillväxt. Träden skjuter fart när konkurrensen försvinner och solljuset når marken. De växer fort och blir odugligt virke i byggnadsvårdssammanhang och för lågkvalitativt för slöjden.

Resultatet blir att både byggnadsvårdare och slöjdare tvingas jaga ett material som blir alltmer sällsynt.
– Överhållning kräver någon typ av finansiering. Det borde finnas ett stöd för att låta skogen stå men det saknas. Och skogsbruket vill bara ha volymtillväxt.

Båten som är på väg att färdigställas i Distlers verkstad i Kassjö är av den modell som användes för postrodd mellan Holmön i Västerbotten och Björkö i den finska skärgården på andra sidan Kvarken. Det är en smäcker båttyp på uppåt sju meter med två årpar och två sprissegel. Som de norrländska båtbyggartraditionerna påbjuder bygger Thomas Distler båten i gran.
–  Jag brukar säga, när jag åker bil med någon och korsar Dalälven, att precis just här går vi från tall till gran.

Distler får en eller två sådana här beställningar om året, men den här är speciell. Tiden är knapp och jakten på material var svår. Annars jobbar han som en slöjdare, eller som folk gjorde förr – samlar ämnena först och bygger båten utifrån vad han fått ihop.
– Gammalt tillbaka var det ofta den som beställde båten som levererade materialet.

Till en traditionell klinkbyggd träbåt duger inte vilket virke som helst. Bordläggningen kräver långsamvuxna men inte alltför hårda plankor. Spanten tas helst ur granens rotknän där fibrerna följer belastningen naturligt.
– Det moderna skogsbruket gallrar bort det jag behöver. Och jag måste fälla granen själv på mitt sätt för att ämnet inte ska skadas. Rötterna måste friläggas med spade och yxa och trädet kapas på rätt höjd.

Han har ägnat större delen av sitt liv, sedan han kom hit från Danmark på jakt efter vintern som 20-åring, åt att söka upp äldre hantverkare och dokumentera deras kunskap. Han har följt båtbyggare i Västerbotten och finska Österbotten och försökt förstå varför vissa båtar blivit bättre än andra.

Han beskriver hur han söker sitt material i miljöer där marken skiftar karaktär. Där olika jordarter möts kan frostförskjutningar, översvämningar och snötyngd skapa udda men hållbara material med specifika egenskaper; krokigt, rakt, böjlig, segt och röttåligt.

En gran som växer mellan myr och skogsmark kan få exakt den styrka som krävs.

Träden behöver inte nödvändigtvis vara väldigt gamla, men de måste växa upp i mångfaldens skog. Och ett ännu större problem är egentligen industrins rationalisering.
– Jag har haft ett fint samarbete med gubbarna som hade mindre sågverk. De kunde lägga undan träd åt mig, de visste ungefär vad jag behövde. Men de flesta är borta nu och det virke jag behöver åker oftast rakt in i industrins stora maskiner.

Det övergrova är svårhanterat för industrins linjer och har trädet röta i kärnan går det direkt till massakokarna trots att ytveden kan vara fin och användbar. Det finns ingen tid att sortera.

Sverige har byggt sitt välstånd på skogen. Men stora delar av råvaran används fortfarande till produkter med relativt låg förädlingsgrad. Per Angelstam beskriver ett system där bulkproduktionen blivit norm och minsta idé om att sköta skogen på andra sätt skjuts ned.
– Alla som pratar om att påverka råvaruflödet uppfattas som ett hot mot paradigmet.

Kanske är det därför diskussionen blivit så laddad. Den handlar inte bara om naturvård eller ekonomi. Den handlar om två olika sätt att förstå världen.

Samtidigt har kritiken mot det svenska skogsbruket blivit alltmer internationell.

Under senare år har flera stora globala företag – däribland kosmetikjätten L’Oréal och andra varumärken med hög hållbarhetsimage – uttryckt oro över hur råvara
produceras i delar av den svenska skogen.

Bakgrunden är rapporter om avverkningar i naturskogar och skogar med höga naturvärden. Några företag har valt att undvika eller begränsa inköp från vissa
leverantörer.
– L’Oréal pratade med mig före sitt beslut. Det ironiska är att de mest ville skicka en signal. De trodde att de skulle kunna påverka den svenska skogsindustrin med sitt utspel. Jag fick säga till dem att ingen kommer lyssna, än mindre ändra sig. Skogsnäringen är en sekt. Bulkproduktionen är en religion.

Skogsforskaren Per Angelstam var just inblandad i en inventering av de senaste årens avverkningar. 23 procent av dem sker i skogar med höga naturvärden och takten har ökat snabbt. 2022 avverkades 6000 hektar kontinuitetsskog – skogar som aldrig tidigare kalavverkats – och under föregående år hela 26 000 hektar. En färsk rapport från Skogsstyrelsen slår fast att de biologiskt rika gammelskogarna är borta inom 25 år om utvecklingen inte bromsas. Då är bara reservaten kvar.
– Undersökningarna bekräftar det man upplever visuellt när man reser genom landet, säger Angelstam.
– Jag bor i Bergslagen. Här är avverkningsåldern på tall nu nere i 55 år. Kanske 10 år högre för gran. Det uppstår varken kvalitetsvirke eller biologisk mångfald i de odlingarna.

Jögge Sundqvist beskriver hur ämnesjakten blivit en allt större del av arbetet.

Redan när han arbetade med ett konstverk till Umeå flygplats för femton år sedan var det svårt att hitta lämpligt virke. När han senare byggde ett utegym i stadsdelen Ålidhem var situationen ännu värre.
– Bara de senaste tjugo åren har det mesta gått utför.

Inför sitt pågående stolprojekt behöver han ett stort antal specialformade ämnen. En U-formad gran ska bli benställning till en bänk. Andra detaljer kräver naturliga böjar eller specifika fiberriktningar.

Nu planerar han expeditioner längs Kalixälven, där vattenståndet varierar kraftigt och skapar ovanliga växtförhållanden.

Han räknar upp vad som krävs av en ny slöjdare: motorsåg med långt svärd, bil, släp, kartor, kontakter med arborister och små sågverk.

Men framför allt krävs ett annat sätt att se.
– Det är lite som att plocka svamp. Man måste ställa in blicken.

Under större delen av Sveriges historia var skogen inte en råvara utan ett förråd av möjligheter. I samma bestånd kunde det finnas timmer till ett hus, ämnen till en stol, rötter till ett båtspant, ved till vintern, bete för djuren, död ved för insekter och bär till barnen.

Olika värden samexisterade.

När Jögge Sundqvist kör runt i myrmarkerna på jakt efter märkligt växta träd söker han egentligen samma sak som biologen söker i naturskogen: variation.

Skillnaden är bara att den ene ska bygga en stol och den andre beskriva ett ekosystem.

När Distler gräver fram rotknän söker han sådant som aldrig varit intressant för virkesköparen. När Karlsson försöker hitta timmer till en kulturhistorisk byggnad söker han träd som egentligen inte borde finnas kvar enligt produktionslogiken.

Alla arbetar de i resterna av en annan skog.

Det moderna skogsbrukets stora framgång har varit att göra skogen mer produktiv. Dess stora misslyckande är att det gjort skogen till en monokultur.

Bengt Lidströms gamla regel gäller nog nu mer än någonsin.

Man ska ta ämnet när man ser det. Inte när man behöver det. Det gäller att passa på.