Vi hade besök på redaktionen i veckan. Det var en konsthantverkare som arbetar med origami. Bland annat har hon i tjugo år lärt ut sin förvandlingskonst till barn, hur man stöper om platta papper till nya fascinerande former.
Men det är inte som förr, sa hon nu. Det barnen klarade av att göra för två decennier sedan, har de svårt med idag. Det är som att de inte kan ställa om från tvådimensionellt till tredimensionellt i huvudet. Pappren förblir platta. Något har hänt med det rumsliga tänkandet.
Också slöjdlärarkåren beskriver ett läge som skiljer sig från för något decennium sedan. Allt fler barn har extremlåga förkunskaper, säger de. Och finmotoriken försämras snabbt. Pysslighet har blivit fumlighet. Att klippa rakt med sax eller trä en nål kan vara hopplösa uppgifter. Saxen hackar och nålsögat sluts. En hängig liten trådstump går omöjligt att få igenom det där pyttelilla stränga ögat.
Nästa år fyller skolslöjden 150 år. Aldrig har den varit viktigare än nu.
Till det här numret har vi funderat lite extra över vad det gör med oss – och med slöjden – när handlag tappas, de erfarna utövarna blir färre och material inte längre går att få tag på. Spelar det någon roll om hantverkskunskap förpassas till det förflutna? Behov och tekniker har ju kommit och gått i alla tider. Vem googlar ens efter knappsvarvare idag?
Om det går meningarna, som alltid, isär. Somliga arbetar målmedvetet med rödlistor över utdöende tekniker medan andra tvekar inför premissen att det ens finns hotad slöjd.
Till dem hör en av de hantverkare som jag pratat med inför det här numret. Hon citerade en lärare som hon hade för trettio år sedan, som sa att »kunskap försvinner inte, den kommer fram när vi behöver den«. Det är ett ljust sätt att se på framtiden.
Att visst kan det uppstå glapp i långa kedjor av kunskap, som hon sa, men om man håller handlag levande, nyfikenheten intakt och får chans till ordentlig fördjupning, så kan vi nog lista ut, även framöver, hur saker gjorts som inte längre görs: »Bara folk får möjlighet att göra«, sa hon och efterlyste med bestämd röst fler arbetsstipendier, fler satsningar på residenceverksamhet, fler mentorer och fler möjligheter för redan skickliga slöjdare att få fördjupa sig på allvar. »Allt sånt är superviktigt.«
Och, tänker jag, viktigt är också att få med barnen på tåget.
Då kan vi nog svarva knappar också framöver, om vi så skulle vilja.
Vad tycker du om vårt tema Rödlistat?
Malin Vessby,
chefredaktör
Hemslöjd ägs och ges ut av Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, den ideella organisation som samlar Sveriges 90 hemslöjdsföreningar.