Fågelskådaren som tog till kniven

Vi står i hans ateljé. En uppstoppad korp kurar under taket och på ena väggen hänger en mängd traditionella fjädervättar. En helt naturtrogen blåmes i lindträ kikar ut genom fönstret. På bordet bredvid en uppslagen fågelbok ligger en skiss av en kattuggla och överallt syns täljda fåglar i olika storlekar. Några av dem är målade och klara, andra är bara delvis uthuggna. Vesa står mitt i ateljén och gestikulerar och visslar när han berättar om varför den mäktiga pilgrimsfalken är hans favoritfågel.
– Fast min fru säger att jag tycker alla fåglar är fina. Det stämmer nog också.

Vesas fågelintresse började under somrarna hos mormor, långt uppe i norra Finland. Vesa var i tio-tolvårsåldern och hans jämnåriga kusiner drog jakthistorier och skröt om vilka fåglar de skjutit under året. Vesa sprang till biblioteket för att slå upp vad det var för fåglar de talade om. Men det var först när Fältbiologerna kom på besök till Vesas skola som det tog fart på allvar.
– Jag tände direkt, säger Vesa Jussila. Och sedan var det kört! Det var verkligen en kick att träffa andra fågelnördar. De vännerna har jag fortfarande kvar.

Det är ingen överdrift att säga att fåglarna har varit den röda tråden i Vesas liv. Han har kuskat världen runt och skådat fågel – 320 arter har han sett. Han har jobbat med ringmärkning och med fågelinventeringar och han har jagat fågel i princip i hela sitt liv. På 80-talet utbildade han sig till konservator i Helsingfors, men efter att ha jobbat några år i en verkstad full med fågelskinn utvecklade han överkänslighet mot fjädrar och blev tvungen att sadla om. Istället för att stoppa upp fåglar började Vesa nu att tälja fåglar, nästan lika naturtrogna som de uppstoppade. Idag har det varit hans heltidsjobb i 15 år.
– Min morbror Juhani inspirerade väldigt mycket när jag var liten grabb. Han var fantastiskt duktig på att tälja. Jag satt ofta bredvid och karvade på någon pinne tillsammans med honom, säger Vesa.

Av alla insekter och djur som Vesa täljer är fåglar det som är svårast. Trots att han haft tusentals fåglar i händerna som ringmärkare är det alltid en utmaning att fånga dem. Han använder alltid fågelböcker, foton eller skisser för att få alla detaljerna rätt.
– Att tälja är det lätta. Allt annat är svårt. Ju större fågel desto svårare blir det. Jag kanske kan få till ett perfekt huvud på en mås, men fastän jag har sett så många fiskmåsar så kan jag göra vingen för kort. Då blir ju uttrycket fel helt och så får jag börja om.

Allra mest nöjd blir Vesa när han täljer miniatyrer. Han tycker att han brukar lyckas bättre med att fånga fåglarna i liten skala än i naturlig storlek. Just nu håller han på med en serie i skala 1:7 som ska finnas i ett nytt naturrum vid Tåkern. Det ska vara alla 274 arter som siktats där.
– Det är min stora passion just nu. Så jädra kul alltså! Jag inbillar mig att jag oftare hittar rätt i miniskalan. Det kanske är tillräckligt få pixlar för att hjärnan ska kunna hantera det. Det är så roligt när man kan få en myrsnäppa att verkligen vara en myrsnäppa fast den är så liten!

Från tomten i Åby utanför Norrköping har Vesa redan hunnit se över 90 fågelarter under det knappa år han bott där. Han har två fågelbord, ett utanför köksfönstret och ett precis utanför ateljéfönstret.
– Jag är väldigt petig så det har jag jättestor nytta av. Fågelbordet ger mig en direkt koppling till fåglarna medan jag jobbar. Jag kan se precis hur de beter sig eller att de kanske är mycket smalare i ansiktet än jag trott.

Vesa säger att han saknar konstnärlig ådra. Han bara härmar som det ser ut. Och så har han ett förtvivlat sug efter att gestalta fåglarna så naturtroget som möjligt.
– Andra kan strunta i vissa detaljer. Det är inte så viktigt för dem om det ska vara tio stjärtpennor eller tre. De får till uttrycket ändå. För mig är det mer av en kamp. Men jag tycker att det blir riktigt bra ibland iallafall.