Från Emmental till Grötom

Det är Jakobs praktfulla fågelskålar som gjort att jag sökt upp honom. Men hans resa till livet med slöjden vindlar sig lika intressant och oväntat som den vägbeskrivning man får följa för att hitta hit till huset på sluttningen ner mot Norasundet.

Det var i Ångermanland Jakob och Mona först slog sig ner när de kom till Sverige, i Monas gamla hemtrakter. Jakob började på Saab i Kramfors och arbetade med att tillverka kablage. Men ett mer jordnära liv lockade. Jakob gick på lantbruksskola ett år och sedan arrenderade de ett jordbruk tills Tjernobylkatastrofen 1986 tvingade dem att avveckla det. Trakterna här var bland de som drabbades hårdast i Sverige. Grönsakerna klarade sig hyggligt, men gräset – och höet – hade alltför höga cesiumhalter, så det var bara att sälja de åtta mjölkkorna, berättar Jakob.

Jakob gick en utbildning i möbelsnickeri, och så småningom flyttade paret till Kassjö utanför Umeå. Där arbetade båda på Mariagården, en socialterapeutisk skola för vuxna med utvecklingsstörning.  Jakob arbetade med jordbruk och trädgård – och vintertid i snickeriet, där han slöjdade med eleverna. Han fick också beställningar på föremål till Mariagården, tråg, ljusstakar och annat.
– Där blev mitt eget slöjdintresse starkare och starkare, berättar Jakob. Jag skaffade mig en liten barack där jag kunde slöjda själv – och där jag inte hela tiden behövde städa efter mig…

Mest var det svarvningen som intresserade Jakob, och han gick en kurs för Åke Landström på folkhögskolan Vindeln. När svärfar dog för tio år sedan och lämnade efter sig en komplett utrustad snickarbod i Lunde var det bara att hämta alla grejerna och börja slöjda på allvar. Nu hade Mona och Jakob lämnat Umeå för att slå sig ner i Kramforstrakten igen.

Det som gav Jakob den verkliga slöjdkicken var projektet Norra Slöjdvägen, ett samverkansprojekt kring slöjd och konsthantverk i Västerbotten och Österbotten. Där fick han träffa intressanta personer som delade med sig av kunskaper och inspiration. Jakob nämner kända slöjdare Jögge Sundqvist och Per Helldorff.

Jakob gör skålar, fågelskålar och festfat – eleganta fat på fot, med ett karaktäristiskt taggmönster under kanten. Han gör dem i vitt och guld och svart och guld. De svarta är anslående – men de vita går bättre att sälja. Och det är fågelskålarna som är hans verkliga signum. Han mötte dem första gången på ett studiebesök.

– Vi var på Julita för att titta på Nordiska museets magasin. Det är ofantligt stort, där finns miljoner grejer, mest stora saker. Men så kom vi till en avdelning där det fanns ölhönor och ölgäss, målade i starka färger. Jag blev alldeles tagen. Senare har jag varit i Bergen och sett riktigt stora fågelskålar, bortåt en meter långa. Där rymdes det öl för rejäla kalas!

Det är de traditionella museiföremålen som är Jakobs inspirationskälla. Inte som man skulle kunna tro de skålar som slöjdlegendaren Bengt Lidström gjort. Ändå bodde de en period i samma by.
– Jag hade nog för stor respekt för Bengt, han var ju mästaren och jag var nybörjaren, erkänner Jakob.

Jakob svarvar helst i björk. En särskild glans tänds i hans ögon när han talar om den.
– Björk är bara underbart, säger han. Det är ljust och vackert och känns skönt att arbeta i. Bäst är att fälla träden på vintern, på sommaren gör saven att virket är för blött.

I Jakobs snickarbod trängs svarvar och verktyg högt och lågt. Att han har en  uppsättning bildhuggarjärn av ett känt schweiziskt märke har inget med hemlandstoner att göra, de råkar bara vara väldigt bra. Motorsågen använder han flitigt, men det får han göra utanför den lilla verkstaden.

När Jakob börjar bearbeta ett ämne visar det sig vilka former som vill framträda. Med motorsågen tar han fram storformen, själva skålen och fågelns huvud och stjärt. Så svarvar han skålens ytter- och innerform innan det är dags för yxa, kniv och bildhuggarjärn. Det gäller att ge skålen dess slutgiltiga form samtidigt som den får torka sakta för att inte spricka – men inte så sakta att den vill mögla. Skålarna brukar få vila i svarvspån mellan varven. När han börjat arbeta med ett ämne kan han bevara det högst ett halvår, sedan blir det för hårt.
– Det är ett ständigt samspel med ämnet och oräkneliga ställningstaganden igenom hela processen, säger Jakob. Hur lång tid det tar att göra en skål är omöjligt att säga.

Sist av allt skär han ut fågelns rika mönster, och när den är helt torr är det dags att måla. Men den längtansfulla köparen får vänta ytterligare ett bra tag på att få ta hem sin unika fågelskål eftersom oljefärgen också behöver tid att torka.

De levande fåglarna finns överallt här. Småfåglar som får mat utanför fönstret vid målningsbordet, tranorna som häckar i närheten, alla fåglarna i skogen och sjöfågeln ute på viken.  Jakob tycker mycket om dem, men det är inte fågelintresset som driver honom och han vill inte tävla med fågelslöjdarna. Det är nog björken, skärsvarningen och bildhuggarjärnen som han älskar på riktigt och som får honom att känna sig hemma. Och så förstås sparrisodlingen och trädgården, hustrun Mona, hundarna och båtturerna på den tysta viken i detta karga och undanskymda paradis.