Skrucken!

Överallt står också korgar. I näver, hassel, sälg, granrot. Tre av dem har en lätt bullig form, saknar handtag, och har en särskild, nästan mytomspunnen, status bland korgmakare. Skrucken anses svår att fläta. Dess karaktäristiska kantbindning och unika konstruktion där spånen möts i ett dubbelt lager på botten gör den både vacker och ovanligt slitstark.

Två av skruckarna på golvet har Moa flätat själv. Den tredje hittade hon på Tradera.
– Jag förstod inte vad jag köpte. Det gjorde uppenbarligen inte den som sålde heller. I annonsen stod det bara: »Gammal korg, 99 kronor.«
– Den var så välgjord. Tätt flätad. Sälgens ytspån hade använts till bindningen runt kanten och spånen i botten var så fint skarvade. Ingen som förstått vad det var skulle ha sålt den.

På korgens undersida fanns en signatur: »L.J. 2000«.

Men det var först flera år efter köpet, när Moa fördjupat sig i korgflätningens historia, som hon förstod vilket fynd hon gjort.

Om det inte vore för kvinnan bakom signaturen L.J. hade en uråldrig hantverkskunskap gått förlorad för länge sen, korgarna i Moas lägenhet hade aldrig blivit flätade – och den här artikeln hade aldrig skrivits.

Att avgöra när den första korgen flätades är lika omöjligt som att svara på när den första måltiden intogs. Arkeologer har grävt fram spår av 20 000 år gamla korgar, men konsten
att fläta bärkärl av naturmaterial är äldre än så.  Sedan människan blev människa har hon behövt kärl för att bära och förvara saker.

Den som i dag studerar svensktillverkade korgar inser snabbt att vårt avlånga lands varierande klimat och växtlighet fått människor att ta till olika typer av material och tekniker för att fylla samma behov. I fjällen, där träden växer långsamt och rötterna blir långa och sega, höll samerna renköttet torrt i täta och slitstarka korgar av rötter från gran och björk. I Halland har bönderna sytt lätta kar av råghalm och starr för att förvara spannmål och mjöl. Bohusläns fiskare har flätat luftiga och robusta fångstkorgar av sälg, hassel och gran.

Och i Hälsingland tog traditionen alltså en helt egen riktning. Här flätade bönderna rymliga skruckar utan handtag för att kunna bära in slåtterlandskapets hö till ladugården. Landskapets senvuxna granar böjdes till starka ramar. Den lokala sälgen gav raka spån. Designen anpassades för att vara lättburen men slitstark och rymma fodergivor åt flera mjölkkor åt gången.

Korgentusiaster brukar framhålla att korgar inte kan framställas i fabriker. Varenda korg som någonsin tillverkats är gjord av en människa. Men trots att korgar kräver hantverksskicklighet och har inneboende estetiska kvaliteter har de sällan värderats högt. De har varit bruksföremål som tillverkats efter behov – ofta av samhällets minst bemedlade.

Sverige var vid 1900-talets början fortfarande ett skogsland med god tillgång på slöjd- och korgmaterial. Här fanns flera hundra aktiva korgmakare.

Men under moderniseringen av skogsbruket rationaliserades buskar, sly och ekonomiskt ointressanta arter bort för att få fram en enhetligare skog, anpassad för så rationell avverkning och hög avkastning som möjligt.

Behovet av behållare att bära saker i avtog knappast, men i takt med tilltagande urbanisering och konsumtionsekonomi ersattes korgar i naturmaterial av fabrikstillverkade tråg, skålar och påsar.

Eftersom korgmakandet haft så låg status försvann också mycket kunskap i takt med att yrkesskrået dog ut, och allt fler korgar lämnades bland dammet på vindsförråd och loppisar.

I början av sjuttiotalet fanns inte längre någon som visste hur man gjorde en skruck. Det var då Linnea Jonsson i Järvsö bestämde sig för att utforska släkttraditionen. I familjen fanns sex generationer av skruckmakare, men ingen kunde längre visa henne hantverket. Hon började därför plocka isär och dissekera en av skruckarna i hemmet medan hon erinrade sig hur hennes morfar och morbror gått ut i skogen och letat upp stammar av gran och sälg. Grantelningen böjdes till korgens kant. Sälgstammarna basades, klövs och splintades till långa spån. Dessa lades sedan i blöt för att bli mjuka och smidiga. Vid flätningens första varv bands de fast vid kanten med hjälp av »bindtåg« som tagits av ytveden. Den snedställda kantbindningen skapade korgens karakteristiska bukighet. Hon mindes hur hennes släktingar flätade skruckar som var så stora att hon kunde gå in i dem, och att hon inte kunde förstå hur någon klarade att bära dem.

Långsamt återerövrade Linnea Jonsson den försvunna kunskapen, hon började hålla kurser och gjorde sig känd för att i skogen direkt kunna se vilka granar som var smala nog och vilka sälgbestånd som var tillräckligt raka för att bli bra skruckämnen. De förvarades sedan i en bod, tills hon plockade in dem i köket, la dem i blöt och tog fram täljkniven. Hon kunde arbeta på en skruck i veckor innan den ansågs så färdig att hon satte sin signatur – »L.J.« – på dess karaktäristiskt dubbla botten.

Efter några månader på Sätergläntans slöjdskola övervägde Moa Bogren att sluta. Hon var inriktad på experimentell konstslöjd och gjorde möbler där hon blandade OSB-skivor och grovt täljda grenar. Lärarna på skolan däremot, lade betydligt mer fokus på traditionen. Men så en bit in i undervisningen besökte de vandringsutställningen Korgen lyfter, som visade korgmakeri från olika delar av Norden. Eleverna fick också i uppdrag att göra egna granrotskorgar.
– Det var först chockartat när vi skickades ut i skogen i tre dagar för att gräva fram rötter. Sedan skulle vi skala dem i två dagar innan vi började fläta. Men så småningom blev jag fast.

Moa pekar på skarvarna och rötternas fästning i kanten.
– Man kan ju se att det är min första, jag provade mig fram och hade ingen kontroll över formen.

Moa och en klasskamrat från Danmark började tillsammans utforska andra typer av korgar och material.
– Vi fann varandra i en gemensamfascination, säger Julie Cordes. Jag tror att det var en uppenbarelse för oss båda, som varit intresserade av trä och slöjd, att det finns så många egenskaper i materialet som man först inte tänker på. Man kan klyva det till tunna strimlor och fläta det istället för att tälja. Det är lätt att bli förtjust i att fläta korgar, där finns en rytm, ett mönster och samtidigt oanade möjligheter.

Efter att de lämnat Sätergläntan fortsatte Julie och Moa att fläta korgar tillsammans.
– Vi hade olika projekt där vi testade olika typer av material, tekniker och korgar, säger Moa Bogren. När jag bodde i Katrineholm hade jag bra stavargran, så då kom hon och så gjorde vi kolfat. En gång sågs vi i min familjs sommarstuga och gjorde vedmeis [traditionella norska vedkorgar]. Vi flätade ihop och stimulerade varandra.

Efter att ha utforskat ett gäng olika korgar började de känna sig redo för en större utmaning.
– Skrucken blev vår drömkorg: en mystisk, legendarisk korg som flätas uppifrån och ned på ett sätt som få behärskar, vi hade pratat och längtat. Det är så få som vet hur man gör. Kanske var det därför vi bestämde oss för att göra vårt skruckprojekt till något större än att bara fläta själva.

De sökte medel från Nämnden för hemslöjdsfrågor och skapade forskningsprojektet Skrucken i nya händer. De sökte upp historiska beskrivningar, flätade skruckar och gjorde en turné med kurser runtom i landet. Under våren 2024 genomförde de ett studiebesök på Järvsö hembygdsgård.

Moa Bogren minns:
– Där möttes vi av de här tre fantastiska skruckdamerna, Inga-Lena, Ninni och Birgitta, som hade lärt sig hantverket av Linnea och Pelle Persson, som i sin tur lärts upp av Linnea. De hade dukat upp ett helt bord med skruckar och lät oss fotografera och studera och jämföra detaljer i flätningen medan de berättade historier om dem. Det var tydligt hur mycket kunskap som lagrats i föremålen.

I dag läser Moa Bogren kandidatprogrammet Trädgårdens och landskapsvårdens hantverk i Mariestad. Korgar gör hon på fritiden.
– Det är ju svårt att försörja sig på att fläta korgar i dag, när tid är pengar och korgar är ett så tidskrävande hantverk. Det är så enormt få som gör korgar – och ännu färre som gör skruckar.

Känner du ett ansvar för att hålla kunskapen levande?– Det känns mer som att jag råkade fastna för korgflätning och nu håller det vid liv genom att fortsätta utforska och fläta. Det känns som att korgarna valde mig.

Hon drar med handen över de flätade sälgspånen i Linnea Jonssons skruck.
– Jag vet att jag kommer hålla på med korgar hela mitt liv och jag räknar med att hålla kurser och låta kunskapen leva vidare.