Skeden, skålen, skulpturen

Den vitputsade 1800-talsgården har formen av en hästsko och på den lilla stenlagda innergården väntar fikonträdet på sommaren. Verkstaden ligger i en av de tre längorna. Oisolerat iskall om vintern.

Pontus Sandevärn ser sig omkring.

Mitt i rummet står en stor snickarbänk och en huggkubbe. Mot väggarna lutar stockar, grenar och plankor. Det är plommon, körsbär, äpple och ask. Djungeltrumman har gått, förklarar han. Sedan han började jobba med trä hör grannar, släkt och vänner av sig när de rensar hemma eller ska beskära träd.

Men att han skulle lägga så mycket tid böjd över skölpar, yxor och hyvlar hade han inte kunnat ana för några år sedan. Sin första täljkniv beställde han under pandemin och redan från början kändes den hemtam i handen. Han tror att det har med barndomen att göra, att dörren till garaget och pappans verktygslådor alltid stod öppen.

Pontus Sandevärn hade börjat få ont i kroppen. Helt uppfylld av grafisk form som han var, hade han tillbringat alldeles för många timmar vid datorn. Det värkte allt oftare i arm och axel och krasade från höften.
– Jag började fundera över vad som skulle kunna vara ett alternativ till att jobba hela dagar vid datorn. Snickeri kanske? Japaninspirerat?

Det var därför han köpte kniven.
– Jag har alltid haft kort sträcka mellan att tänka och sätta igång.

Pontus Sandevärn hör till dem som går all in.

Första gången handlade det om barndomens och ungdomens karate, med sin disciplin, repetitioner, kroppskontroll – och nyfikenheten på just Japan.

Sen blev det musiken och gitarren.
– Det var min första ingång till skapandet, konstaterar han.

Under flera år övade han natt som dag, sökte efter en ton, fingrade och plockade. Efter det kom han in på typografin och den grafiska formen, som han än idag jobbar deltid med.
– Jag har alltid kastat mig in med full kraft i det som jag varit intresserad av och försökt göra så mycket som min intuition mäktar med, sammanfattar han och kommer tillbaka till gitarrspelet.
– Jag har aldrig kunnat noter eller läst musikteori. Jag har gått efter om det låtit bra i mina öron.

På likartat sätt närmar han sig träet. Kanske också med karatens disciplin och formgivarens blick.
–  Jag har lyssnat efter om det känts rätt och litat på den känslan när den uppstått.

Det angreppssättet handlar inte bara om vad han tycker är snyggt, förklarar han, utan också om handgrepp och teknik. Från början visste Pontus Sandevärn till exempel inget om fiberriktningar. Men när han insåg hur mycket enklare det kändes att skära med dem än mot dem, tog han med sig den insikten vidare. Ett slags »lära genom att känna efter«.

– Känns det bra i kroppen när jag använder verktygen på ett visst sätt? Och ser resultatet bra ut? Det är det som guidar mig hela tiden, säger han.
– Och så finns ju Youtube.

Tillsammans med sin fru och svärfar hade han just renoverat gården på Österlen när träintresset vaknade. Allt byggande på hemmaplan blev som en intensivkurs i att använda verktyg och våga tro på görandet, påpekar han, och tar några steg mot dörren. Spånlagret på golvet är säkert en decimeter tjockt och sviktar mjukt under fötterna. Om somrarna sitter han ibland på knä i det framför huggkubben och jobbar. Men nu är det för kallt.

Vi går in i värmen.

Bredvid fönstret i vardagsrummet står ett litet bord att finlira vid. Han har lagt täljkniv, bandkniv, getfot, skölp, stämjärn och skedkniv i snygga rader. I perioder har han snöat in på olika verktyg. Närmast bordet står också en täljhäst, som han byggt efter japansk förebild.

Pontus Sandevärn visar vägen till duschen. Där la han sista handen vid sin senaste skulptur i morse. Den står på en plywoodskiva och ser ut som en blandning mellan en blänkande jättesnäcka, ett löv, något urgammalt och något nykläckt.

Det är också ungefär vad han vill uppnå.
– Jag vill att skulpturerna ska kännas som »kolla vad jag har hittat«, som något som man trillar över när man går i skogen, som något man undrar över vad det är.

I just det här fallet var utgångspunkten stubben efter ett plommonträd. Den hade stått i verkstaden ett tag och »retats«, som han säger, med sin virvel till form. Förr eller senare skulle han vara tvungen att ta sig an den, det visste han.
– Så jag började gröpa ur den för att se om jag liksom kunde förstärka den rörelse som redan fanns i formen. Men jag vet ju aldrig riktigt var jag hamnar för det finns ju inget facit.

Insidan av »snäckan« är täckt av fint, fint skurna räfflor, som också återkommer på flera av hans andra skulpturer. Det är åsar och rännor som på ett flimrande vis påminner om undersidan av en svamphatt, ni vet, de täta lamellerna på en skivling. Själv kallar Pontus Sandevärn ytan för texturerad. Han kan skära i dagar för att få det som han vill.
– Tålamod är nog min främsta tillgång. Men jag tror att jag egentligen letar efter ett flow. Efter att tiden ska sluta existera och alla sinnen liksom enas i en enda uppgift.

Valet av duschen har med färgen att göra – och med kylan i den oisolerade »slabbverkstaden« som han kallar grannrummet, där det finns diskho och kran. Han svärtade skulpturen med järnacetat i morse, den kemiska förening som uppstått när järn fått ligga och puttra i ättiksyra, och han behövde ett utrymme som inte var så stänkkänsligt. Nu står snäckan kvar och torkar.
– Järnacetat går så fint in i fibrerna, den går på djupet, säger han. Ibland brukar han också förstärka svärtan med en dos svart te.

I dagarna har han packat upp resterna efter sin livs första separatutställning. Den hölls på Konsthantverkarna i Stockholm i november. Där var allt han visade antingen just svärtat eller ljust. De vita skulpturerna hade han skurit i ask och blekt med bikarbonat till en bländande vit ton – i skarp kontrast mot det svarta. Sådana möten gillar han, säger han. Som tydligheten i ett svartvitt foto.

Skulpturen på golvet har spruckit i »bladet«. Han har inte riktigt lärt sig behärska torkningen än, säger han, lite för mycket spricker. Men han försöker att inte bli alltför besviken när det sker, att istället arbeta vidare utifrån det nya tillståndet. »Låta torkprocessen vara med och forma«, som han säger. Om man inte ska göra hållbara bruksföremål, kan ju sprickan till och med vara en väg vidare.

Så har det i varje fall visat sig vara för honom. Inte minst ett galleri i London, som hörde av sig i fjol, frågar nu efter fler skulpturer där sprickor och form samverkar.

Ryktet om Pontus Sandevärn har börjat sprida sig över Europa.

Den berättelsen börjar med några skedar.

Så här var det: I januari 2023 skulle ett par askar tas ner på stjärnkocken Daniel Berlins Michelin-prisade restaurang Vyn utanför Simrishamn. Pontus Sandevärn fick höra talas om det av en arborist som han lärt känna via sin fru; hon sköter restaurangens odlingar och trädgård. Till sin lycka fick han löfte om att få lite färskt trä – och en tanke började gro.

Tänk om askämnet skulle komma tillbaka till restaurangen i form av bruksföremål. Han började experimentera och testa sig fram. Efter en tid hade han mejslat ut tre skedmodeller och några fatprototyper.
– Då kände jag att det nog var dags. Jag vågade nog fråga.

Och Daniel Berlin sa ja. Kunde han tälja 110 konsekvent formade skedar?

Visst. Det blev 35 fat plus de tre skedvarianterna, en modell i ask och två i körsbär. Det senare kallar han för favoritträslaget, »så hårt och slätt«. Också körsbärsstockar kom med tiden åkande från Simrishamn. Och sen den första leveransen har han täljt än mer. Bland annat en specialsked för vänsterhänta, efter att det upptäckts att en av varianterna, med lite vinklat blad, fungerat bäst för högeranvändare.

Pontus Sandevärn har i och för sig kluvna känslor inför att göra stora mängder av samma sak. Det är inte lustfyllt att veta precis hur nästa sked är tänkt att se ut, menar han. Men nu har han hittat sitt förhållningssätt. Istället för att bäva inför en oändlig räcka av dagar med samma slags arbete framför sig, tänker han idag i kollektioner. Han gillar att skapa helheter. Det upptäckte han också inför utställningen i Stockholm tidigare i vintras, när han fick chans att fundera över hur allt skulle presenteras och hänga ihop.

Idag får besökare äta med hans skedar på Vyn. Just nu en rätt av kål och svamp från trakten, med en sås på lagrad ost och fermenterad havre. Inför måltiden berättar serveringspersonalen dels om maten, dels om bruksföremålen runtomkring.
– Gästerna får höra vem som har gjort dem, på vilket vis, av vilket trä och allt sånt där, förklarar Pontus och radar upp några blänkande svarta skedar och platta fat på bordet.

Samarbetet med Vyn har gett ringar på vattnet. Många av besökarna som kommer dit har ett intresse för estetik och sinnliga upplevelser, förklarar han. Ibland jobbar de rent av i gallerivärlden och hör av sig när de landat hemma igen.

Det är vad som har hänt.

Det gäller inte minst galleriet Thrown Contemporary  i London. Och studion Steinbeisser i Nederländerna, som främjar »experimentell gastronomi«. En dansk stjärnkrog har också ringt, även om 150 skålar inte gick att få in i schemat just då.
– Jag brukar landa i att jag i grund och botten gör det här för min egen skull. För att jag njuter så mycket av det, säger Pontus Sandevärn.

På en hylla bredvid står en stor, blekt skålform i ask, vågig som när botten på en sandstrand packats av havet. På insidan har han petigt och noggrant, med en liten getfot, gröpt ur varannan årsring.

Närmast väntar Collect Art Fair i London, dit han ska göra ett par skulpturer. Men sen? Egentligen trivs han rätt bra med att kombinera grafisk form och trähantverk. Han ser lite fundersam ut.
– Eller borde jag hoppa och satsa fullt ut?