Enen

Tjugo går åt till att hämta material, sextio ägnar han åt att klyva spån, och de sista tjugo procenten lägger han på själva flätningen. Efter att ha flätat i 19 år, börjar han få hyfsat grepp om hantverket nu, säger han, även om han inte är korgmakare på heltid. Han varvar det med att jobba som musiker och renovera dragspel.
– Som slöjdare måste du ha flera ben att stå på för att gå runt. Och det är enklare att knyta nya kontakter inom musikvärlden. Slöjdvärlden är så liten, konstaterar han.

Att han började med korgmakeriet var nästintill en slump. Som vuxen flyttade han tillbaka till barndomens Blekinge, och fick av ortens hemslöjdsbutik i uppdrag att leta reda på tre namngivna korgmakare. Två, insåg han snart, levde inte längre. Den tredje satt på ålderdomshemmet i Ronneby. Och efter en tid satt även Mikael där, bredvid mannen, och försökte göra korgar.
– Jo, jag har kvar den första. Den har alla former samtidigt kan man väl säga, skrockar han.

Han kommer in på första steget i korgskapandet, de första tjugo procenten och de dagar då han tar med sig sekatören och går ut i markerna.
– Man vill ha så långa och raka grenar som möjligt, säger han och slår fast att det är tre faktorer som påverkar hur enen växer. Den första är klimatet. Det är bra om vintrarna är varma, som i Blekinge, för då får grenarna få kvistar, och det är bra i korgflätningssammanhang. Sen spelar växtplatsen roll. Den ska helst vara öppen och gödslad. Gamla tiders hagmarker är idealiska, ljusa och betade. Tredje faktorn är själva skörden. Enar som har skördats kontinuerligt genom åren, eller »skattats« som han säger, mår bättre än de som har vuxit utan att någon lagt sig i. Därför finns de bästa ämnena just där en korgmakare hämtat material för runt ett kvarts sekel sen.
– Om enarna skattats för 20, 30 år sen har nya relativt raka skott hunnit växa ut som kompensation för dem som skurits bort. Det är oftast de bästa grenarna. Enar som inte skattats däremot, kväver lätt sig själva inifrån, berättar han och lovsjunger själva virket, som aldrig blir knastertorrt och skört och som är extremt rötbeständigt.
– Jag hittar hundraåriga potatiskorgar på loppis ibland. Om och om igen har de fyllts med fuktig och lerig potatis och släpats fram över steniga marker. Men de är fortfarande elastiska, fortfarande helt användningsbara. Tala om lång hållbarhet. Här har samtiden något att lära.

Mikael Svensson hämtar sitt virke mellan oktober och april. Tar han det på våren är savnivån för hög och då släpper barken så snart han börjar klyva. Sen är det bara att börja jobba. Och eftersom stommen görs i ett enda stycke är det bråttom. Virket får inte torka om han ska kunna böja det som han vill. Ju färskare trä, desto bättre.

Till tvågrepekorgarna använder han spån både med och utan bark. De med barken kvar är smidigare att arbeta med, berättar han, lättare att böja. Därför väljer han dem till moment där han behöver kunna göra snäva svängar – som i botten.
– Ett riktigt bra barkspån är så böjligt att man kan slå knut på det!

Sen flätar han sig upp längs korgens väggar och avslutar med att göra de två handtagen – eller greparna. Men det gäller att han valt rätt ämnen från början, att de fyra pinnar som följt med hela korgen igenom och som till slut blir handtag är av rätt slags virke.
– Det tog fem år innan jag fick någorlunda fason på handtagen. Man gör dem ungefär som när man vrider en björkvidja. Det är 90 procent teknik och tio styrka, säger han och efterlyser lärlingar för yrkets fortlevnad.
– Men det faller hela tiden på ekonomin. Ska du bli etablerad kan du inte göra det här vid sidan av ett annat jobb. Inte en helg då och då. Det tar tid! Och man måste vara envis, säger han, nöjd med ordets dubbla betydelse.