Det knakar i fogarna

Beth plockar fram ett skrin och öppnar locket. Nu ska hon förklara hur saker och ting hänger ihop.

– Här har vi lite olika exempel på sammansättningar säger hon och visar en besticklåda med två fack som hon själv slöjdat.

Den är helt vanlig, snyggt gjord i ljust trä. Likartade finns på Ikea. Men när Beth Moen bänder och drar i lådans sidor kan hon lossa fogarna och enkelt plocka isär den. Som
stora pusselbitar ligger delarna på hyvelbänken. De går att sätta ihop igen.

Det går däremot inte att göra med den limmade varianten från det stora möbelvaruhuset. Den går lätt sönder om den bänds isär. Men Beths låda är tätt sammanfogad utan minsta lim, spik eller skruv.

Hörnen är sinkade, fogen ser ut som ett stort blixtlås. Tappar och sinkor sitter i varandra och låser ihop sidorna i nittio graders vinkel. Lådans mittstycke är hopfäst med sidostyckena med hjälp av gradning. Det är en fog som inte syns men som består av ett utskuret spår mitt på sidorna där mittstyckets kortsidor förts in. Botten utgörs av tre avlånga brädbitar som satts samman enligt klickgolvsprincipen, med notspår och naror.

Beth Moen är slöjdare, snickarmästare och lärare på Sätergläntan – institutet för slöjd och hantverk i Dalarna. Hon är expert på handgjorda sammanfogningar.
– Bara i en sådan här till synes enkel trälåda finns alltså flera olika typer av fogar. Snickeri handlar ju just om sammansättningar. Eller snarare: Snickeri är sammansättningar. Utöver att hyvla och få fina ytor handlar det om att förstå hur två olika stycken kan sammanfogas till en helhet med nya egenskaper. Det är det det handlar om. Att sätta ihop grejer, säger hon och skrattar lite åt att det låter så enkelt.

I själva verket är det ganska komplicerat och många menar att det är fogarna som avslöjar snickarens kompetens.
– Ja, det är där man ser om det är välgjort, säger Beth Moen. Men vilken fog som passar bäst beror förstås på vad man ska göra. Ska man till exempel göra något som sitter ihop i hörnen är sinkning bra. Alla sinkningar är starka fogar som sitter väldigt stadigt, de blir som ett pussel som låser sig åt ena hållet av sig själv. Och det är vackert också.
Hon visar en låda med så kallad halvförtäckt sinkning. Framsidan ser helt slät och alldaglig ut. Men tittar man från sidan syns det att framstycket och sidostycket är sinkade i varandra. Det går inte att dra isär lådsidorna hur som helst. Sinkor och tappar träs i varandra från ett håll och om det är välgjort passar de perfekt ihop. Och det är samma väg tillbaka om man vill lossa dem ur deras ömsesidiga grepp.

Att få grepp om något är lätt för den som har två nävar. Men tingen har inga händer och vi människor ägnar en stor del av vår tid åt att få materia att greppa annan materia.
Uttrycket kan också ha en bildlig betydelse. Ibland säger vi att vi fått grepp om något när vi menar att vi förstått, att vi fattat. Och en som försökt förstå det här med just fogar är möbelsnickaren och designern Gustav Person. Han gick ut från Konstfack 2013 och gjorde sitt examensarbete om sammanfogningar.
– Det jag tycker är spännande med fogar är att de utöver att hålla saker samman också är formbärare och styr utseendet på ett föremål, om det så handlar om luffarslöjd med knutar i metall eller trä med kilar och tappar, säger han och fortsätter:
– Hur du sätter ihop något signalerar också olika saker. Att tejpa till exempel, kanske säger att det var bråttom, att det inte är så viktigt att det håller länge. Det är ju sällan man ser ett tejpat hus.

Sinkning är en förnämlig fog. Man har behov av hörn i tillvaron. Och där kan man se en hantverkares kunskap. Det krävs mycket precision för att det ska bli tätt.

Språket avslöjar också att fogar är något mer än tejp och träkilar. »Det knakar i fogarna« säger vi om något som håller på att gå sönder och menar då sällan ett skåp eller en låda. För det mesta använder vi metaforen för att beskriva en relation som kärvar. Och relationer är livets fogar.

Vi är sammanfogade genom vänskap och kärlek, genom kontrakt, avtal och samarbeten. Hur alla dessa relationer ser ut påverkar oss och samhället. Det är skillnad på att vara sambo och gift, olika slags fog. Rent juridiskt får det konsekvenser den dag relationen upphör. Precis som att det är skillnad på att vara fast anställd eller jobba på timme.
– Det finns abstrakta fogar som vänskap, kärlek och hat kontra fysiska, som tejp, spik och träfogar, sammanfattar Gustav Person.
– I mitt examensarbete intresserade jag mig för kopplingen mellan dessa abstrakta och fysiska fogar. Det jag kom fram till är väl att livets och hantverkets kopplingar är väldigt komplicerade.

I arbetet utgick han från 26 fogar i sin vardag och översatte dem till trä. Ett sätt att försöka förstå fogens konstruktion och hur den speglar människan och samhället blev då att komponera dikter. Gustav Person hade inte skrivit tidigare och började med att läsa. Det blev mycket Nils Ferlin för som han säger »man måste ju börja någonstans«.
– När jag läst ett tag insåg jag att dikter är att förklara något stort med så få ord som möjligt. Poesi är att formulera något precist som sedan tolkas i oändlighet.

Kanske kan fogarnas värld beskrivas på samma sätt. Urgamla grundbultar i snickarkonsten är tappar, kilar, sinkor, naror, plugg, gradning, gering och fasning. De är precisa lösningar på eviga problem och går att använda om och om igen i oändligt nya situationer.

Det går alltså inte att säga att en fog är bättre än en annan, allt beror på vilken funktion den ska fylla. Men om hemslöjdskonsulent Helena Åberg i Sörmland måste välja utnämner hon ändå sinkningen till fogarnas rolls-royce.
– Det är en förnämlig fog. Man har ju behov av hörn i tillvaron. Och i sinkningen kan man se en hantverkares kunskap. Det krävs mycket precision för att det ska bli tätt. I gesällprovet i snickeri måste exempelvis något sinkat vara med eftersom det visar hantverksskickligheten så tydligt.

Dold sinkning anses vara den svåraste av alla. Där syns inte sinkorna och tapparna alls. Först om man tar isär möbeln avslöjas det skickliga hantverket. Men Helena Åberg berättar att det skett en förändring när det kommer till vilken typ av sinkning som slöjdare och snickare väljer i dag i jämförelse med bakåt i tiden.
– Öppen och halvförtäckt sinkning har blivit vanligare, det är de lite enklare sinkningsteknikerna. Förut ansågs det mest avancerat att sinka förtäckt, men nu vill man istället visa att det är handgjort. Och sinkningen är, skulle jag säga, snickarens stolthet.

Men Gustav Person håller inte med. Han tycker att den handgjorda sinkningen är överskattad som bevis på en slöjdares handaskicklighet. Han ser den snarare som ett uthållighetstest, ett prov på om man kan upprätthålla sin precision och göra ett repetitivt mönster som är exakt lika stort och lika skarpt hela vägen. För honom är det snarare förmågan att välja rätt fog som avslöjar snickaren.
– Jag tycker att valet av fog för ändamålet berättar mycket om hantverkarens kunskap. Det visar på hantverksskicklighet att veta att just den här fogen kommer att fungera i detta sammanhang, säger Gustav Person och fortsätter:
– Jag kan bli trött på väldigt bra hantverk. Jag gick ju på Malmstensskolan före Konstfack och där upplevde jag att det ibland kunde bli en del navelskådning. Man hyllar varandra och gör saker som ingen annan har glädje av, utan som bara betyder något för en liten utvald krets.

Dit räknar han den dolda sinkraden eftersom det otränade ögat inte kan se att här döljer sig något fantastiskt.
– Bockbord är mer demokratiska. De sitter ihop med genomgående tapp och kil, och vem som helst kan se hur det funkar. När hantverket blir svårtillgängligt är frågan om det uppfyller sitt syfte, säger han och utvecklar resonemanget om att hantverk blir intressantare om betraktaren eller brukaren av föremålet inte bara förstår funktionen utan också arbetet bakom.

Men för Beth Moen är de dolda detaljerna i hantverket inte ett demokratiproblem. Hon fnyser lite och menar att det finns en kvalitet i att något har ett värde som kräver kunskap för att förstå.
– Det är ju mycket som döljs överallt. Om man vet om att det är en helförtäckt sinkning så kan det ju kännas snyggt även om man inte ser den. För mig ger det ett mervärde. Som en tapetserad stol, den är väldigt vacker där inne, men det syns inte.

I dag när vi inte längre omger oss med handgjorda föremål har det som gamla tiders hantverkare ville dölja istället blivit ett bevis på exklusivitet.

Helena Åberg berättar att det skett en förskjutning i vad som uppfattas som estetiskt. Det handgjordas kännetecken, de små ojämnheterna lyfts fram som unikt och vackert i en tid av massproducerade saker.
– Nu redovisar man öppet sina sammansättningar, även med tappar, och ser det som ett dekorativt element. Fogarna är ju också en viktig del av snickerikunskapen, säger Helena Åberg.

Frågan är om vi behöver den kunskapen i dag när maskiner och lim kan foga samman det mesta. Men på den frågan tvekar inte Beth Moen.
– Det handlar om känslan. Och det finns någon sorts yrkesstolthet i att kunna göra en bra sinkning. Handgjorda fogar är alltid bättre, slår hon fast med glimten i ögat och förklarar att en handsinkning är otroligt stark.

Och länge var det så att handgjorda sammansättningarna faktiskt var starkare än maskningjorda, oavsett om de var limmade eller ej. Industrin hade inte tekniken för att massproducera de stryktåligaste fogarna. Där var inte minst lim och centrumtapp en vanlig sammansättning, två trästycken hopfästa med lim och en träplugg som placerats i mitten på bitarna. Inte speciellt hållbart.

Men numera går det att göra de flesta typer av fogar med maskin. Det går till och med att sinka med hjälp av robotfräsar. Så om man verkligen vill ha fogar som håller är man inte längre hänvisad till det handgjorda. Men kanske finns det andra värden med att behärska hantverket.
– Dels handlar det om att bevara gammal kunskap, dels har det med självförtroende och självkänsla att göra, säger Beth Moen.
– Vi lever så fragmenterat och vet inte var saker och ting kommer ifrån, som elen i lampan eller vattnet i kranen. Att kunna behärska någonting med sina händer är stort. Det är inte alls samma sak att göra det med maskin även om det också kräver sina kunskaper, maskinerna gör ju inte jobbet själva. Men det är en annan sak och ger en annan dimension att göra något med bara verktyg och sina egna händer.

Gustav Person är inne på samma tankegångar och tycker dessutom att kunskapen om hur man får saker att sitta ihop angår alla, inte bara snickare, slöjdare och hantverkare.
– Alla borde lära sig foga lite. Det är extremt bra kunskap. Alla gör det ju dessutom redan, om det så handlar om att spika upp en tavla på en vägg. Man skapar en relation mellan tavlan och väggen. Fogande sker hela tiden med allt och alla.

Om man ser det på det sättet blir sammansättningar något mer än lösningar på snickares problem. De är konkreta exempel på det som vi människor gör hela tiden. Vi länkar ihop oss, kopplar samman oss, förbinder oss med varandra och skapar relationer.

Bockbord är mer demokratiska. De sitter ihop med genomgående tapp och kil,
och vem som helst kan se hur det funkar. När hantverket blir svårtillgängligt
är frågan om det uppfyller sitt syfte.

Vi fogar oss. Vi försöker passa in i varandras liv och gemenskaper. Ibland är det svårt. Det skaver, krävs anpassning. Vi måste ge upp delar av vår personlighet. Slipa av en del sidor, förfina andra och forma oss så att vi passar ihop. Men det händer också att vi träffar personer där det bara säger klick direkt! Och något helt nytt uppstår: en kärleksrelation, en vänskap, ett samarbete. En unik konstellation som är mer än de ursprungliga delarna.

I verkstaden har Beth Moen nu hunnit plocka fram ett helt litet bibliotek med fogar. Det är gerade hörn, perfekt vinklade för att mötas i en tät enhet, sinkade skrin, gradningar i hyllplan, tappar och slitsar om vart annat. Det är frestande att ta upp dem och pröva hur de funkar. Försöka ta isär dem och sedan sätta ihop igen. Beth Moen ler lite.
– Det är något speciellt med fogar, säger hon. Ibland håller jag föredrag och har med mig de här exemplen och lägger ut på bordet. Alla börjar genast pilla på dem. Man kan inte låta bli. Man måste ta isär och sätta ihop och se hur det funkar. Ibland knakar det i fogarna, men det är när folk drar åt fel håll. Det här att få två saker att passa perfekt i varandra och sedan sitta ihop är otrolig tillfredsställande. Det finns något djupt mänskligt i det. ­