Korgmakarna

Granen

Stavarkorgens framtid är oviss. Också enekorgen har det motigt. Även återväxten bland korgmakarna är knaper. Men vi har träffat några av dem som vet allt om lokala material, briljant hantverk och samtidens brist på tålamod.

Text Malin Vessby
Foto Sofia Runarsdotter
12 augusti 2015

Stavargranar ser ut precis som de heter. Stammarna är tunna som käppar eller stavar. Eller som hållbara och självimpregnerade gärdsgårdsstörar. Till sådana har de ofta använts genom åren.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Idag är de en bristvara. Förklaringen till att de ser ut som de gör är ju att de vuxit riktigt långsamt, i skydd av andra träd, i täta och mörka skogar – helt enkelt i motsatsen till dagens glesgallrade skogsbruk. Därför börjar de också bli svåra att få tag på. Stavargranar växer sig aldrig pampigt höga utan förblir kortväxta, med årsringar så täta att de kan vara svåra att skilja från varandra. Likt sidorna i en psalmbok, som någon sa. Träet är segt och starkt till tusen.

Georg Adamsson vet. När han var barn fanns korgar av stavargran i varenda ladugård i hans västerbottniska hemtrakter. Så gott som outslitliga.
– Vi bar strö till korna i dem. De var stark alldeles otroligt, säger han och berättar om stavarfatens ursprung, hur de fanns kvar efter 1800-talets järnindustri, ursprungligen flätade för att fyllas vid milorna i skogen, när kolet skulle forslas till brukens eldar. Kolfat, kallas de också.

Idag är han en av ytterst få som gör stavarkorgar. En av de sista, befarar han.
– Jag har ett barnbarn som är duktig. Men han for till Uddevalla och blev vindkraftsarbetare. Det finns ingen lönsamhet i korgmakeriet. Då skulle sannolikt fler börja fläta korgar, säger han.

Idag är också tidsandan ett problem. Han beskriver brist på uthållighet och förväntningar på snabb behovstillfredsställelse.
– Jag har lärt upp runt hundra personer, men om det tar en vecka att göra ett stort fat, tappar de ofta tålamodet.

Själv njuter han som mest när han får göra just de fullstora korgarna.
– Det är nåt att hålla i. Och det är underbart att se dem växa fram.

Tekniken bygger på en ring, som blir fatets överkant, ett antal »revben« som definierar formen på botten, och band av stavargran som flätas mellan revbenen – som tuskaftsväv, varannan upp, varannan ner mellan spjälorna. Men det som är ovanligt med just stavarkorgarna, om man jämför med andra revbenskorgar, är att de tunna granstammarna har kluvits med barken kvar.

Av det skälet kan man inte hämta virket nu om sommaren utan måste vänta till höstkanten.
– I slutet av september som tidigast, säger Georg. Barken lossnar om man tar den tidigare, och träet kådas i faten. Men om man vill kan man vänta med att använda stammarna nån månad efter att man hämtat dem, om man låter dem ligga ute och vänta under snön.

Det behövs runt 40 tunna granstammar till ett fat som är 75 centimeter där det är som vidast – eller 70 meter gran. Så rak och kvistfri som möjligt. Och verktyget är kniven.
– Men han ska va vass.

Ringen, eller överkanten, är svårast att göra.
– Den får inte bli vind. Jag har bränt upp åtskilliga genom åren. Om man flätar på en vind ring, förstärks skevheten under arbetets gång, säger Georg Adamsson.

Och att få handtagen placerade exakt mittemot varandra kan också vara knepigt, påpekar han. De gånger han misslyckats, har han fått börja om helt och hållet från början igen.

Handtagen är i övrigt de delar av korgen som han täljer släta och rena från skrovlig bark. De ska vara sköna att hålla i.
– I dem ska man sen också skriva in årtal och sina initialer till eftervärlden. Har man ett klurigt namn är det lite jobb med det, konstaterar signaturen G.A.

12 augusti 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy