Pilen

I villakällarens kylskåp ligger knippen med tre decimeter långa pilsticklingar, redo att plantera. Och i verkstaden i rummet bredvid, står Zoltans senaste investeringar, en handvevad avbarkningsmaskin och en lika manuell klyvmaskin, som kan förvandla pilslanor till lövtunna böj- och flätvänliga band – eller skenor, som han säger. Båda maskinerna är inköpta från en korgmakare i Ungern, ompysslade, med stora välsmorda kugghjul.

Men utan maskinpark, använder man kniv. Det har också Zoltan Örhalmi gjort i större delen av livet. Korgmakeri är ingen materialsport.
– Det är för alla! Man behöver bara grundläggande flätteknik och en kniv. Sen kan man variera i det oändliga.

Själv gjorde han sina första korgar redan som barn i Ungern, när han sprang ut och in hos grannen, den yrkesverksamme korgmakaren. Tillsammans med honom skördade han pil runtom i grannskapet, flätade småkorgar och sög åt sig grundkunskap. Med tiden studerade han också själv till korgmakare, på en yrkesskola i Budapest – långt innan han flyttade till Sverige och blev elektroingenjör. Och nu, som pensionär, pratar han sig återigen varm för yrket.
– Även om det finns maskiner för att klyva och barka, så finns än idag ingen maskin som kan fläta korgar. Det är unikt. Och korgar är både mer miljövänliga och ofta mer ergonomiska än plastpåsar. De hör hemma i vår tid.

Pil och sälg ingår i det flerhundrahövdade busk- och trädsläktet Salix. Somliga av arterna passar inte för korgflätning, medan andra gör det desto bättre. Som korgvide. Den heter Salix viminalis på Carl von Linnés latin, »tjänlig för flätning«.

Zoltan Örhalmi virar snabbt ett rotskott några varv runt handleden.
– Om ett pilskott går att sno till en ring så här utan att gå av, fungerar det sannolikt att fläta korgar med, konstaterar han och lägger till att han provat med energiskog. Det fungerade inte. Den hade vuxit för snabbt och fått för glesa fibrer.

Själv köper han ofta sitt material från Ungern, men han vill bli mer självförsörjande. Nyligen skaffade han sig en sommarstuga med tillhörande åkerplätt. Om två, tre år hoppas han på goda skördar.

Vi går in på glasverandan. I ett hörn står en lampa från IKEA som han flätat en ny skärm till och bredvid fåtöljerna trängs buntvis med torkad pil i olika nyanser. Grön, brun, vit. Med och utan bark.

För att jobba med slanorna behöver de fuktas först. Obarkat material läggs i blöt i runt en vecka, barkat i en halvtimme. Hur redo pilen sen är för flätning, bedömer han efter hur barken krackelerar, hur spänsten känns, hur sega och böjliga rotskotten verkar.
– Och tänk på att alltför färsk pil tenderar att vilja krypa upp när du börjat fläta, påpekar han, innan han sätter igång med en flat botten till en korg. Det går fort.

När botten är klar, spikar han fast den, provisoriskt, på en träskiva som han lutar mot benen. På så vis kan han hela tiden, med händerna fria, vrida på arbetet medan han flätar korgsidorna.

Det sägs att pilkorgsmakare var ett synnerligen friskt släkte förr i tiden, berättar han medan han jobbar på. Eftersom pilträdets bark innehåller höga halter av salicin, som i kroppen omvandlas till salicylsyra, torkades den, maldes och användes vid behandling av smärta och feber. Alvedoneffekten. Det sägs också att gamla tiders korgmakare tog vara på den avskalade barken, torkade den ordentligt och stoppade den i madrassen. Så sov de sig friska, enligt berättelsen.
– Men, säger Zoltan Örhalmi och ler, så långt har jag inte gått än.