Porträttet

En rotfast mästare

Björkrötter är ett jordigt och motsträvigt material, men i rätta händer kan det fås att skimra. Gunnel Eriksson gör vackra bruksföremål, fat och skålar som håller i generationer. Ibland visar hon sin virtuositet i finstilta smycken, och behöver någon unika föremål till utställningar, scen och film är det inget problem. Här på gården i Ytterstmark i Västerbotten är man van att hitta lösningar på det mesta.

Text Celia B. Dackenberg
Foto Petter Engman
27 mars 2013

Det är hur enkelt som helst att hitta hit, säger Gunnel Eriksson i telefon.
– Du kör bara mot Burträsk, passerar Ersmark, Flurkmark och Mickelsträsk. Just före Botsmark är du i Ytterstmark och då ser du skylten mot Ytterträsk.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Gunnel Eriksson

Född: 1943.
Bor: I Ytterstmark, Botsmark i Västerbotten, på samma gård där hon är uppvuxen.
Familj: Maken Allan och två söner.
Läser: Gärna böcker om hur man levde förr. Fotoböcker.
Lyssnar på: »P4 när jag jobbar. Till och med sporten.«
Reser: Ofta och gärna till vännerna i England och Estland.
Favorittekniker: Ostknuten och stjärnmönstret.
Favoritkorg: Brödkorgen från 1985. Den används dagligen och håller än.
Det bästa med rotkorgarna: Glädjen i skapandet. Att kunna göra dem i samma teknik som har använts över hela världen i årtusenden.

För en stadsbo från kusten är det ett äventyr att få ge sig in i en bygd med så kärvt och sakligt poetiska namn. Bara fem mil enligt vägmätaren men jag är snart i en annan värld. Inte för att vägskyltarna varnar för renar, det är mera något med de snötyngda skogarna i vårvintersolen, tystnaden, byarna och åkrarna, terrängen som blir kuperad när man lämnar det platta kustlandet.

Vägen känns smått magisk där den löper spikrakt in mot en trakt där resterna av ett gammalt sätt att leva ännu existerar. Det som finns bevarat i mästerfotografen Sune Jonssons bilder och i de lika uppburna västerbottensförfattarnas berättelser med rötter strax norrut.

Det var också på den här vägen som Gunnel och Allan Eriksson träffades för femtiofem år sedan. Jag får höra berättelsen när jag väl sitter i värmen i deras kök, vid bordet med finporslin och hemvävd duk i västerbottensdräll. Allan bodde tillsammans med föräldrar och tio syskon på ett torp inne i skogen som också var hans arbetsplats, och Gunnel, bara femton år gammal, var ensam bonddotter. Allan hade en PV 444 och båda skulle på bio i Botsmark. Några turer till danserna i Björntjärn och Åkerbäck blev det också. Så gick det som det nästan bara gör i sagorna. Bröllopsfotot står i bokhyllan. Det visar ett par med frisyrer och klädstil som är heta bland många unga idag. Åren har gått men de utstrålar fortfarande samma närhet som på bilden.

Gunnel Eriksson är rotslöjdare, en av de verkligt få som fortfarande behärskar konsten att binda korgar av björkrot. I augusti utsågs hon till Mästarslöjdare och fick ta emot ett diplom på Hemslöjdens hundraårskalas på Nordiska museet. Mest gör Gunnel korgar, fat och burkar, vackra och rejäla bruksföremål som håller i evighet, klassiska modeller som hon producerar i små serier. Även smycken som armband, halsband och örhängen. Ibland gör hon unika föremål. En gång beställde landshövdingen en rotburk med lock som gåva till kronprinsessan.
– Det kändes lite speciellt, säger Gunnel.

Utsikt från vardagsrumsfönstren hemma hos Gunnel och Allan Eriksson. Den gamla gården vid stranden ligger till synes isolerat, men det är byns gamla lanthandel. Sävarån rinner igenom sjön Ytterträsket och förr var vattenvägen mer framkomlig än vägarna.

När filmatiseringen av Strindbergs Kronbruden och Stadsteaterns uppsättning av Barnen ifrån Frostmofjället krävde brudkronor gjorde hon en av varje till sig själv också. Men de riktigt udda beställningarna blir det bara en av, som den höga rothatten till textilkonstnären Raine Navin. Efter ett tag hörde han av sig och ville ha en hatt till, en kubb till sin fru Gunilla Skyttla. Ytterligare en hatt har det blivit, en cowboyhatt till en man som reser runt och verkar klövar på kor.
– Han sa att den fick kosta vad den ville, berättar Gunnel, han skulle bara ha en sån hatt.

Inget för vardagsjobbet men ett stiligt blickfång när han demonstrerar sina färdigheter på marknader.

Rotslöjden kräver få verktyg. Prylarna är gjorda av fårben som Gunnel kluvit på bandsågen och slipat spetsiga. Knivarna har hon ärvt av sin far. Han hade alltid tre knivar i bältet, berättar hon. Förr fanns en man i Botsmark som kunde slipa knivarna åt henne men numera gör hon det själv.

Rotslöjd tar tid. Först hitta rötterna, samla in och förbereda dem. Rötterna tas i lucker jord, på gamla torvtäkter, på myrmark och i dikeskanter. Bäst går det när saven stiger i mitten av juni och några veckor framåt.
– Man bör inte dra för nära björken, säger Gunnel. Där är roten grov och morotsformad, och det är inte bra för björken heller. Helst ska den vara fyra, fem meter hög så att rotsystemet hunnit växa till sig.

Sen ska rötterna skalas. Därefter måste alla hårrötter och »ögon« skrapas bort. De ska sorteras i grovlekar och torkas. Innan det är dags att börja med själva bindningen måste de mjukas upp i vatten och bindtågan klyvas i två halvor.

Det är inte ofta Gunnel behöver ge sig ut och dra rötter numera. Hon har det material hon behöver. När jordbruket lagts ner arbetade hon i många år på ett snickeri från morgon till kväll, hon har arbetat i förskolan och haft dagbarn. Det blev lite tid över för att vara ute i skogen. Hon fick börja skaffa rötter på annat sätt och med tiden har hon byggt upp ett rejält lager, det är bara att ta fram och blöta upp vartefter. Praktiskt, även om anledningen till den goda materialtillgången är sorglig. Det är många som av olika skäl inte behöver sina rötter längre och hon får ta över deras material.
– Jag har överlevt en lång rad rotslöjdare, säger hon.

I ett runt fat utgår stödtågorna från mitten på kärlet, växer ut i en spiralrörelse och binds samman med bindtågor av tunna, kluvna rötter. En pryl av fårben gör utrymme varje gång bindtågan ska stickas ner mellan varven. Är det ett plant fat som ska tillverkas kan man binda runt avlånga träspån. Korgarna kan göras täta så att det går att förvara kaffe och salt i dem, eller glesa med luftigt genombrutna väggar i brödkorgar. Stjärnor och andra mönster växer fram med speciella tekniker. Ostknuten är ett sätt att binda som ger små hål, från början använda i den grunda korgtyp som samerna använde för osttillverkning. Vasslen kunde rinna ut genom hålen och korgen formade osten. Sedan röktes den i kåtaöppningen. Idag förekommer det mest som kuriosa att göra sig en kaffeost på gammalt sätt.

Gunnel vet precis hur många timmar varje föremål har tagit att binda. Ett större fat kräver utan vidare 35 timmar. Vilka egenskaper är nödvändiga för att man ska kunna ägna sig åt rotslöjd, undrar jag.
– Det handlar om kunskap, och ögon och händer, säger Gunnel.

Näverrep användes förr vid fiske, eftersom de flyter. Repet gjorde Gunnel till Hemslöjdens jubileumsutställning på Liljevalchs, med hjälp av en vinda som hon och Allan konstruerade av gamla kvastskaft och plankstumpar. Rötterna klyvs för hand före bindningen.

– Och hon är envis, skrattar Allan.

– Nej, inte envis, rättar Gunnel, men ihärdig. Man måste ha ro att sitta still och jobba och finna tillfredsställelse i att arbeta på för att få något färdigt.
– Den glädje det ger mig att se något växa fram av björkens rötter, det är nog det som har sporrat mig. Att få känna att något har kommit ut av att ta vara på alla stunder jag har, säger Gunnel.

Fyra timmar i sträck kan hon sitta vid på eftermiddagen, sen fyra timmar till på kvällen framför teven. Blicken fäst på arbetet och ett getöga på skärmen då och då.
– En gång fick jag en beställning på ett fat med 42 centimeters diameter, det är nog det största jag klarar av. Det tar på nacken att behöva binda så långt ifrån sig, berättar Gunnel.

Det var Karin Lundholm, välkänd hemslöjdskonsulent i Västerbotten, som lärde Gunnel grunderna i rotslöjden. Det var 1966, och egentligen var det flamskvävning som Gunnel och hennes kurskamrater ville lära sig. Men Karin hade andra planer. Hon ville absolut få rotslöjden att leva vidare, precis som Emma Andelius, pionjär och eldsjäl när hemslöjdsföreningen i Västerbotten grundades för drygt hundra år sedan. Redan då var rotslöjden utrotningshotad. Emma färdades i väglöst land för att träffa slöjdare och få dem att ta upp den slöjd hon brann för och som passade landskapets förutsättningar så väl. Materialet fanns på plats, det var gratis, och korgarna användbara, starka och lätta att frakta. Titeln på hennes bok Om lapska rotkorgar antyder att rotarbetet skulle vara en samisk slöjdgren, men detta urgamla sätt att binda korgar har utövats över hela jorden i minst 4 000 år. I vårt land har det levt kvar främst i landets nordliga delar, både bland samer och i bondebefolkningen.

Gunnels bästa råd

  • Har du rotkorgar så använd dem! De håller. Diska dem försiktigt och låt dem torka ordentligt.
  • Vill du lära dig göra rotkorgar bör du gå en kurs på minst en vecka. Öva själv hemma och gå sen en kurs till.
  • När du tar rötter måste du fråga markägaren om lov. Börja inte dra för nära björken, gå allra minst tre meter ifrån. Använd potatishacka och ha handskar på händerna. Ta inte för mycket från en och samma björk. Då kan nya rötter växa ut på fyra–fem år.
  • Tänk på att materialet måste passa ihop. Grovleken på stödtågan och bindtågan måste avpassas till varann.
  • Se till att du har tillräckligt med material när du sätter igång!

När Gunnel var som mest efterfrågad kunde hon ge sig iväg direkt efter mjölkningen på morgonen och hålla två kurser på olika håll. Sen hem igen för kvällsmjölkningen – och så iväg för en tredje kurs på kvällen, på ytterligare en ny plats. Då var det bra att kunna få hjälp med barnen av föräldrarna som bodde kvar på gården, i den äldre delen av samma hus där den unga familjen byggt till. I många år hade hon också fler beställningar på rotkorgar än hon hann med att tillverka. Idag är det annorlunda, efter den veritabla rotslöjdsboomen på sjuttiotalet har intresset dalat rejält. Gunnel medverkar varje år på korgstämman i Järvsö i Hälsingland och visar sin slöjd i olika hemslöjdsbutiker
– Jag har ställt ut på Nordiska museet och på gallerier. Mina korgar är beundrade och finns i alla världsdelar, säger Gunnel.

Men det har blivit svårare att sälja, och även när det gäller de praktiska kunskaperna kring rotslöjden ser hon pessimistiskt på framtiden.
– Många säger att de är intresserade av att lära sig, men tiden räcker inte till, alla måste ju jobba, säger hon, inte utan sorg i rösten.

Men kanske vågar man ändå hoppas, kanske är tiden mogen igen? Nu när många unga vill gå till källorna och lära sig riktig slöjd från grunden.

Som ung gick Gunnel på lanthushållsskola i Dalkarlså, och så länge jordbruket var igång hörde arbetet på gården till hennes vardag. Djuren var alltid ett viktigt inslag i livet här.
– Man kände sig rik när man hade kor som betade ute på ängarna, säger Allan.

Men det är krävande att hålla mjölkkor. De höll ut längst av alla i byn, men till sist fick de göra sig av med dem. Nu ser djurlivet i trakten annorlunda ut. Två mil bort finns kameler, jakar, renar, vaktlar och strutsar, mest för turisternas skull. Helt utan djur kan Gunnel och Allan inte vara. De funderade på får, men på besök hos vänner i England insåg de hur mycket arbete det är. Lösningen blev att arrendera ut mark till en granne, så halva året har de ändå 80 får utanför fönstret. Värphönsen finns kvar i hönshuset. Sommartid är de ute från tidiga morgonen tills de självmant går in för natten i skydd för räven. Och så katterna förstås, hittekatten Mirka och den gamla, artonåringen som har en päls som eldslågor, han som bara kallas Gubben eller Gulkattoxen. Rådjuren får ensilage och limpor med passerat bäst före-datum från butiken i grannbyn. Ibland tar de för sig av fågelmaten också, vid fågelbordet dit domherrarna, talgoxarna och gråspetten brukar komma. I den översnöade dammen finns röding och regnbåge. Själva jordbruket är numera nedskruvat till en jordgubbsodling. Tre tusen plantor väntar på sommaren under snötäcket.

Tavlan, med motiv från fäboden, är skuren och målad av Gunnels far.

Gunnel är uppvuxen med slöjden, den var en naturlig del av livet på gården. Hennes mamma vävde åt Hemslöjden varje vinter. Pappan täljde alltid, även när han körde.
– När han var ute med hästen var det lätt att följa honom i spåren, det låg spån längs hela vägen, berättar Allan.

Mot slutet av sitt liv började han tillverka näverlurar, en konst han lärt av sin fars svärfar, Jakob Jaksa, på 30-talet. Han täljde av al eller fura, klöv den tilltäljda luren och karvade ur den med skölpjärn. Innan halvorna limmades ihop och lindades med näver signerades den inuti.
– För den som inte vet hur det går till kan det se ut som om man fått använda en krokig penna för att komma åt, säger Allan, som i sin tur fått lära sig konsten av sin svärfar.

Gunnel och Allan med landets längsta näverlur. När Hemslöjdsföreningen i Västerbotten fyllde hundra invigdes festen med att Allan blåste en fanfar. Men hur fraktar man en fyra meter lång näverlur från Ytterstmark till Umeå? Inga problem för den som är van att lösa praktiska uppgifter i vardagen på landsbygden. Man tar bara ett överblivet avloppsrör, stoppar in luren i det, surrar fast det hela på biltaket och kör de 5 milen österut. Enkelt. Nu är den tillbaka på sin plats på bron där det hängt i årtionden.

Berättelserna vindlar vidare. Jakob Jaksa hade också en liten butik i byn.
– Han sålde bara det allra nödvändigaste – fotogen, smör, socker, salt, snus. Och lite sprit. Sen flyttade han till Kanada, berättar Gunnel.

Så där, på andra sidan jordklotet, har Gunnel släktingar. Kanske far hon och Allan dit, båda tycker om att resa och nu när de inte har djuren kan de röra sig friare.

Bottnen i korgen är flätad över tunna träspån.

Men hemma är förstås bäst. I Ytterstmark finns femton hushåll och det större Botsmark ligger bara en halvmil bort. Förr fanns där både Ica och Konsum, två kaféer, poststation, bank och snickerier. Men det är fortfarande en levande by, med mataffär där man även kan köpa apoteks- och systemvaror. Förra året föddes åtta nya barn i byn, så förskolan och skolan lever vidare. Jobb finns på orten inom trä, metall, bygg och åkeri, och många är de som pendlar till Umeå för att få bo kvar.

Det känns att här i bygden finns det hopp, om livet och framtiden. Kanske rentav för rotslöjden också.

Celia B. Dackenberg är Umebo sedan 35 år och lycklig över alla möten med stolta västerbottensslöjdare som Gunnel.
Petter Engman är ursprungligen norrbottning, men bosatt i Kroksjö nära Ytterstmark. Han är tänd på slöjden och arbetar som fotograf på Västerbottens museum.

27 mars 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy