Korg och fred

I Rwanda symboliserar korgen vänskap och fred. Så långt någon kan minnas har kvinnor bundit korgar att använda hemma och ge bort i present. I dag ger det traditionella hantverket också en chans att tjäna en inkomst på den globala marknaden. De nya jobben från korgexporten hjälper samtidigt landet att läka såren efter folkmordet 1994.

Text Anna Koblanck
Foto Anna Koblanck
27 mars 2013

Den rwandiska katedralkorgen liknar ingen annan. Bunden av ofärgad sisal i form av en hög vas med ett tätslutande toppigt lock utmärker den sig bland afrikanska korgar, som annars ofta är öppna och vida. Ursprungligen var den en slags presentförpackning för bröllopsgåvor, och man ser den på hedersplats i hemmen runt om det centralafrikanska landet. Ibland är korgen dekorerad med ett enfärgat symmetriskt mönster som löper sicksack runt mitten.
– Mönstret betyder vänskap och föreställer en väg som går från ett hem till ett annat, berättar 45- åriga korgmakerskan Seraphine Mukandamage.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Seraphine Mukandamage

Så betydelsefull är katedralkorgen för rwandisk kultur att den är centralt placerad i landets riksvapen, omgärdad av andra symboler för nationell stolthet.
– Vi kallar den för en fredskorg. Hantverket har gått från generation till generation, berättar Seraphine Mukandamage.

Tillsammans med ett femtiotal andra korgmakerskor har hon mött upp på det lokala kontoret för Rwanda Partners i Bimana, cirka en timmes bilfärd från huvudstaden Kigali. Runtomkring en liten innegård sitter kvinnorna och binder korgar medan de väntar på nya beställningar från organisationens amerikanska initiativtagare. Rwanda Partners är ett av flera projekt som startats det senaste decenniet för att exportera landets korgar. Från början var Rwanda Partners ett kristet biståndsprojekt som arbetade med försoning efter det förödande folkmordet 1994, men efterfrågan på korgarna som Seraphine Mukandamage och de andra kvinnorna tillverkar har visat sig vara så stor att projektet nu är på god väg att utvecklas till ett vanligt exportföretag med marknad i USA.
– Våra medarbetare tog alltid med sig några korgar i resväskorna hem till USA och folk älskade dem, berättar grundaren Greg Stone.

Man använder två sorters gräs till korgarna. Dels sisal, som kommer från en agaveväxt man ofta ser växa längs vägkanten i Rwanda, dels sweetgrass, som är ett kraftigt ogräs. Sisalbladen blötläggs och bankas med en gren från bananplantan tills man får loss långa, bleka fibrer som läggs att torka i solen och sedan färgas. Korgarna görs sedan genom att knippen av hårt sweetgrass läggs i varv efter varv och binds samman med täta stygn av mjukare sisal. För de flesta kvinnor tar det 2–3 dagar att göra färdig en korg, ibland längre om de har mycket hushållsarbete att göra.
– Det är inte särskilt svårt. Jag har tekniken i blodet, berättar 48-åriga Beatha Nyirangoga.

Hon lärde sig hantverket från sin mor och har tillverkat korgar i över trettio år. Det är dock skillnad på de korgar som hon binder nu och de som hennes mor gjorde. Tidigare använde man ofta bananblad istället för sisal, vilket ger en grövre korg. Det är inte heller den traditionella katedralmodellen som går på export, utan huvudprodukten för Rwanda Partners är en medelstor fruktkorg med färgglada mönster. Mönstren formges av designers i USA, och istället för traditionella färgbad av örter och teblad används industriella färger.
– I början färgade kvinnorna sin sisal själva, men skillnaden var för stor i jämförelse med vad kunderna kunde se på bild så vi fick ta över, säger Greg Stone.

Rwanda

Rwanda ligger i östra Centralafrika och gränsar till Demokratiska republiken Kongo, Uganda, Tanzania och Burundi. Huvudstad är Kigali. Landet har drygt tio miljoner invånare, varav idag cirka 84 procent tillhör folkgruppen hutu, femton procent gruppen tutsi och en procent twa.

För honom är det inte ett problem att gamla traditioner får stå tillbaka för att möta förväntningarna från amerikanska konsumenter.
– Traditionalisterna, de som månar om originaliteten i hantverket, säljer kanske femtio korgar om året i små specialbutiker. Det ger inte tusentals kvinnor arbete.

Rwanda Partners säljer i dag 130 000 korgar om året och det svåraste för verksamheten är att hålla takt med efterfrågan. Arbetsstyrkan har vuxit från cirka 50 kvinnor vid starten för åtta år sedan till runt 2500, men efterfrågan överträffar ändå produktionen nästan varje vecka. Man är mycket noga med kvalitetskontrollen och ofta får kvinnorna återvända hem igen med hälften av de korgar de hade med sig för leverans. De korgar som inte duger för export säljs till turister på marknaderna i landet istället.
– Vi är obevekliga när det gäller kvalitet. Att acceptera något som inte är tillräckligt bra eftersom tillverkarna är fattiga är nedlåtande och dessutom inte något som marknaden accepterar i längden, säger Greg Stone.

Korgarnas traditionella budskap om vänskap och fred är begrepp rwandierna månar särskilt om i dag, snart två decennier efter folkmordet. Under hundra dagar mördades upp emot en miljon människor, mestadels tutsier men också en del regimkritiska hutuer. Många av förövarna var grannar, vänner, kolleger, och till och med familjemedlemmar ur hutumajoriteten, hetsade av intensiv propaganda från makthungriga och cyniska extrempolitiker.

Fredskorgen. Den rwandiska katedralkorgens sicksacksmönstrade linje symboliserar en väg som går från ett hem till ett annat.

Rwanda Partners fortsätter sitt försoningsarbete även inom den nya verksamheten, något som Beatha Nyirangoga dragit nytta av. Hon förlorade sin make och ett tiotal familjemedlemmar ur båda folkgrupper under folkmordet och det inbördeskrig som pågick samtidigt, och hade länge svårt att förlåta.
– På landsbygden gifter sig tutsier och hutuer med varandra igen, och vi ger varandra boskap. Vi lär varandra hur man ska binda korgar för att tjäna pengar, berättar hon.

När kvinnorna träffas för att arbeta tillsammans passar de på att skvallra om vardagen och livet. Flera av dem menar att möjligheten att tjäna en inkomst på korghantverket hjälper till att läka såren från folkmordet. Ett skäl till att extrempolitikerna lyckades hetsa många hutuer att döda tutsier var en utbredd fattigdom och nöd i landet. I dag lyfts Rwanda istället fram som ett Afrikas främsta exempel på ekonomisk framgång, med en tillväxttakt på 8 procent per år det senaste tio åren. Regeringen hoppas att exporten av hantverk ska spela en allt större roll i denna tillväxt framöver och ge folk på den tätbefolkade landsbygden en alternativ sysselsättning till jordbruk.

När man har fullt upp med att arbeta har man inte tid att hata varandra, säger Seraphine Mukandamage.

Anna Koblanck har själv ett trettiotal korgar som hon använder till allt möjligt. Favoriterna är korgar från Botswana.

27 mars 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy