Våmhuskorg

Igår hade jag lite otur. Det ena trädet var vridet ändå. Med det andra gick det bättre. Det var rakt.

Det var stora fullvuxna tallar. Säkert 40–50 centimeter i diameter. Jag kapade upp dem i bitar, allt från 180 ner till 80 centimeter och lastade dem på kälken bakom skotern. Man behöver olika längder för olika korgar.

Till våren, när isen går, ska jag klyva upp dem i tårtbitar och lägga ned dem i min myr. Där får de ligga, gärna minst ett halvår, så att fukten går in och kådan går ur. Jag tog upp mycket i höstas för att ha virke att fläta med hela vintern men några stockar ligger kvar och väntar. När jag tar upp dem i vår kommer jag klyva bort den inre delen av stammen. Ytveden och inveden på furun är som två helt olika träslag. Kärnved säger ni kanske men på Våmhusmål heter det inwid. Den används inte vid flätning.

Sedan delar jag ämnet till de bredder jag behöver och klyver det tunnare och tunnare, först med yxan och sedan med klyvkniv. När de är tillräckligt tunna använder vi kantmaskinen för att ge spånen en konvex profil. Det blir lättare att fläta då och du får en tätare korg. Jag säger maskin men det är ingenting elektriskt. Det är som en liten specialhyvel som man drar spånen igenom. Det som utmärker Våmhuskorgar är just att allt är gjort för hand. Det gör dem extra slitstarka eftersom handkluvna spån följer årsringarna på ett annat sätt än maskinkluvna. Gamla korgar härifrån finns spridda över hela landet.

I Våmhusskolan får alla elever prova att antingen fläta korgar eller göra hårarbeten på vårterminen i sexan. Efter det hade vi en liten korgjunta, jag och några jämnåriga, och efter gymnasiet började jag som lärling hos en annan kompis som kommit in på korgarna via samma spår som jag.

Allt klyvarbete gör jag medan virket är blött, för att undvika torrsprickor. När spånen är klara gör det inget om de torkar. När det är dags att fläta med dem lägger jag dem i en balja med vatten så de blir mjuka och smidiga igen.

Jag utgår oftast från beställningar när jag börjar fläta. Annars utgår jag från spånen. Vilka längder och bredder har jag, och vilken korg passar de till? Jag vill använda hela spånet så att inget går till spillo. Det var man väldigt noga med förr.

De vanligaste modellerna är den ovala frukorgen och den rektangulära herrkorgen, tillsammans med vanlig bärkorg och svampkorg. Kuntar gör jag också – alltså ryggsäckar.
En annan modell som blivit ganska populär är en specialkorg som är gjord för att rymma ett sexpack öl. Det är egentligen inget särskilt med den förutom att det är viktigt att få måtten precis rätt och att den ska ha mellanpinnar som separerar burkarna från varandra. Jag böjer till dem och trycker in dem under listen. Det är en trevlig korg. Det är faktiskt rätt många som köper den. Om man ställer i några goda öl är den en bra present. Många är kanske vana att använda korgar till lätta saker som bär och svamp. Men de tål mycket vikt, trots att de är så lätta i sig själva. Ett sexpack är inget problem.

Korgarna håller ju en livstid och jag vill göra dem så bra som jag bara kan. Det blir roligare både för mig och för kunden. Som när jag har gjort en kunt som verkligen är tio av tio… Det är riktigt kul. Ibland funderar man nästan: Är det verkligen jag som har gjort den där?«

Nils Öhlin är korgmakare i Våmhus, Dalarna och folkbildar om korgmakeri på sitt instagramkonto @ohlinskorgar.