Guldet under ytan

Marken får inte vara stenig, då blir rötterna krokiga.

En som är särskilt inriktad på just granrötter är Jonas Hasselrot. Förutom att fläta granrotskorgar och hålla kurser i ämnet har han skrivit en omtyckt bok om olika korgtyper. För detta fick han förra året utmärkelsen Årets Mästarslöjdare av SHR. Tidigare band han även björkrotskorgar. Sen dikade man ut den gamla torvmossen där han bodde och inga björkrötter fanns mer att finna. Granrötter är lättare att få tag på. Jonas bor i Södertälje och tillbringar mycket tid i Sorunda, som varit en stark korgmakarbygd.
– Tekniken att fläta korgar är vanlig i hela världen. I Sverige kan man säga att björkrotslöjd framförallt är knutet till de norra delarna. Granrotskorgar har tillverkats i hela landet där det funnits lämplig granskog.

Att ta rötter ingår inte i allemansrätten. Jonas tar efter överenskommelse rötter på mark där granarna ska avverkas. Då behöver han inte fundera över huruvida träden far illa eller ej. Marken får inte vara stenig, då blir rötterna krokiga. Det får heller inte finnas någon grässvål eller annan växtlighet som hindrar åtkomsten. Är skogen för gammal gör de grova rötterna att det är svårt att komma åt de fina. Jonas använder en järnkrok för att finna rötterna. Efterhand som han följer en rot hittar han fler som snart blir ett helt nätverk att skära av och ta med sig i knippen.

Rötterna bör tas i savtiden, då det är lätt att skrapa av barken mot en brädkant. Jonas klyver rötterna före torkningen. När det är dags för flätning läggs de i blöt. Tjocka rötter klyvs då en gång till, så han får två halvrunda och två platta spånor av varje rot. Spånorna flätas in i en stomme av grankvistar, till kolfat eller revbenskorgar med grepe.
– Jag har aldrig varit särskilt road av färg, avslutar Jonas, men det formtänkande som korgmakeri kräver intresserar mig mycket.

Vidare till pipor, såna man röker. Alla som ser ut att vara gjorda i trä är tillverkade av roten av trädljung, en buske som växer på karga marker runt Medelhavet. Jan Andersson, sekreterare i Svenska Pipklubben, förklarar varför:
– Tidigare var de flesta pipor tillverkade av sjöskum, ett fossilt material som bara finns i Turkiet. Det är mycket skört, vilket en fransk piprökare fick erfara när han kom till Korsika vid mitten av 1800-talet. Han tappade sin pipa som gick i tusen bitar – och fick bråttom att hitta en lokal slöjdare som kunde tillverka honom en ny. Den nya pipan gjordes av rotknölen av denna ljungväxt. Till sin förtjusning upptäckte fransmannen att briarroten, som materialet kallas, inte bara är mycket vackert ådrat, utan också är motståndskraftigt mot eld och värme. Därför kom briarrot att bli ett dominerande material i pipor och är det än i dag.

Pipan kan förvisso klassas som ett bruksföremål men det finns slöjd som genom tiderna varit mera nödvändig. Skönhet och dekor smäller högt i de samiska slöjdtraditionerna, men framför allt är de ett resultat av mångtusenårigt funktionstänk. Jag ringer upp Jonas Sandström, slöjdare och skogssame i Västerbotten. För honom är trädets rot viktig på många sätt.
– Ofta letar jag rot längs bäckar eller på lite sur mark. Man får tränad blick efter hand och ser både var man ska leta och vilka stammar som har rotmasur.

En mindre del av rotfaneret finns under jord, det mesta strax över.

Rotmasur är ett trämaterial där årsringarna går lite kors och tvärs. Kanske en genetisk defekt. I praktiken innebär det en vacker ådring, men Jonas understryker att det framför allt ger ett betydligt starkare material som rör sig mindre. Lämpligt i knivskaft och kåsor för hett kaffe, bland annat. Ju längre ner i roten man tar materialet, desto högre kvalitet. En sälgmasur kan bli enorm, och växer till största delen under jord. Det krävs tid för att finna den och för att med spade, spett och motorsåg få med sig guldet hem. Jonas kokar all masur, liksom vrilar, i vatten med salt och lite socker. För att fukten ska drivas ut jämnt och cellerna sluta sig inifrån. På så vis kan han se fram emot ett torrt material utan sprickor. Han använder också rot på fler sätt. När månen är på väg tillbaks från full samlar Jonas bark från alträdens rötter. Barken kokar han med ammoniak, förr användes urin. Lagen används till att ge både trä och läder en rödbrun färg. Detta är inga nya tricks.
– Allt det här har jag ju lärt mig sedan barnsben, av far och farfar. Så som det gått till i all evighet, avslutar Jonas Sandström.

Om man tar vresiga rotbitar och förädlar dem på ett annat sätt kan man hamna i en helt annan kulturell sfär: möbelkonstens och östermalmborgerskapets. Att skära faner av tjusiga träslag för att limma på betydligt enklare är något redan de gamla egyptierna kunde. Olika träslag har varit populära vid olika tider. På Svenskt Tenn säljs nya fanerade möbler, de flesta formgivna av den österikisk-svenska funkispionjären Josef Frank vid 1900-talets mitt. Många av dessa möbler är täckta med rotfaner och tillverkade i Vrena, Sörmland. Snickeriet AB Eriksson och Söner har funnits här i över hundra år. Åke Larsson, född 1936, har arbetat i verkstaden sedan 1953. Han berättar för mig om almrotsfaner.
– Det finns inte längre någon fanertillverkning i Sverige, och eftersom almsjukan tagit nästan alla svenska almar växer idag materialet framförallt i Pyrenéerna. Men faneren svarvas i södra Tyskland. Det ser ut som när man rullar papperet från en hushållspappersrulle, sen klipps de till hanterbara bitar. När de har fått in nya stockar gäller det att skynda sig ner så man kan köpa de bästa faneren. En stock faner kan kosta en halv miljon. Så det krävs ju lite kapital för att kunna ha det lager som krävs…

Förutom almrot använder snickarna i Vrena även valnötsrot och vavonnarot, det vill säga californisk redwood. Vilka träd som har denna brokiga struktur avslöjas genom en knölig stam med många kvistar och vattskott närmast roten. Endast en mindre del av rotfaneret finns under jord, det mesta finns strax över. Om faneren är stora kan det räcka med ett par till ett bord. Men många faner är mindre, så det kan också krävas 30 stycken.
– De sågas ihop i puzzelstil i bandsåg med supertunt blad. Om man följer strukturen i faneret och sågar en vågig skarv kan ögat inte följa linjen, så det uppfattas i slutändan som ett helt faner, berättar Åke.

Okej, nu vet vi att rot kan vara långa tågor, massiva ämnen eller tunna skikt. Men vi får inte glömma att rotmaterial också kan vara en mer eller mindre vinkelrät form. Tusen var bondesamhällets skäl att använda rotknän; till årdern som rispade upp odlingsmarken före plogens dagar, till slädmedar eller allehanda konsoler för att nämna några. I byggnader har rotknän bland annat använts för att förstärka stolpverkskonstruktioner där man inte vill gå miste om golvyta genom att använda snedsträvor. För att skapa form och styrka har rotvinklar och annat krokvuxet också varit nödvändigt vid bygge av träbåtar. Nödvändiga är de än idag för båtbyggarvirtuoserna i Kullabygden, bröderna Ravani. Mattias Ravani förklarar:
– Om man ska få en hållbar förening mellan köl och stäv till exempel, måste det till krokigt material. Helst använder vi ek, och då blir det oftast krokar från stammen och kronan. Men vid mindre rötutsatta ställen använder vi gärna gran. Granen har väldigt bra form på sina rötter, de går ju ut i vinkel från stammen redan vid markytan. Man kan få olika vinklar på rotknäna, beroende på om granen växer plant eller i en backe. Vi brukar frilägga rötterna med spade, korp och yxa, välja vilka rötter som ska sparas och kapa de andra med motorsåg. Det kan vara lite spännande, särskilt om det blåser. Man har ju inte alls samma kontroll över fällriktningen som när man fäller konventionellt…

Som final på denna rotoddyssé ska vi möta smyckeskonstnären Elle Valkeapää, same från norra Finland. Ett bättre förkroppsligande av begreppet »söka rötter« finner man inte, oavsett man menar den fysiska betydelsen eller den kulturella. Dessutom är hennes smycken ett lysande exempel på när förnyelse av urgamla traditioner blir som allra bäst. Elles pappa var rektor på samernas utbildningscenter i Enare och kom ofta hem med material och slöjd. Den gången han hade med sig en liten ring av björkrot kom att bli ett avgörande ögonblick för Elle. Den var fascinerande i sin skönhet och avancerade teknik. När hon som elev på silversmidesutbildningen fick chansen att gå en tvåveckorskurs i rotslöjd med den skoltsamiska slöjdaren Matlena Foffanof var hon fast. Snart var hennes rötter på väg att ta slut, och hon försökte komma på ett sätt att göra fler smycken med färre rötter. Som nybliven silversmed föll det sig naturligt att kombinera rötterna med silver. Elle fann att detta hade många positiva effekter.
– Smyckena blir mer hållbara om man binder rötterna runt en ring av silver i stället för rot. Men framförallt är det ett sätt att höja upp roten. Folk vet att värdera silver högt och betala för smycken, därför kan jag höja björkrotens status genom att omsluta den med silver. Och väldigt få är beredda att betala den verkliga kostnaden för de traditionella bruksföremålen i björkrot, som saltflaskor och korgar. Att göra smycken är ett sätt för mig att hålla kunskapen vid liv, och öka intresset för rot.

Samtidigt förstår hon varför så få slöjdar i björkrot i dag. Det är ett arbete som kräver mycket arbete och koncentration. Man måste älska det, förklarar hon. Dessutom måste man hitta råvaran. Elle har sin hemliga favoritplats, där rötterna växer sig raka i stenfri jord och är lätta att få upp. Om hon inte gräver närmre björkstammarna än två meter kan hon med ett par års mellanrum plocka rötter på samma mark, utan att skada träden. För att få fatt på rötterna använder hon en liten krok av renhorn eller bara händerna. Helst ska årets förråd fyllas före midsommar, då det är lätt att dra av barken med händerna. För själva bindningen behöver hon bara ett verktyg; en liten pryl av renhorn.
– Det kanske är det allra bästa med rotslöjden. Jag behöver bara den här och vatten. Materialet väger ju ingenting, så jag kan sätta mig på stranden, blöta rötterna i sjön och sätta igång.

För tillfället studerar Elle metallhantverk på Stenebyskolan. Bakom sig har hon utbildningar i flera samiska slöjdtekniker, bland annat på det samiska universitetet i Kautokeino. Hon har också pluggat industridesign. Tanken är att hon ska kunna föra samman de båda världarna.
– Den industriella världen kan vara problematisk. Ofta syftar den till onödig konsumtion, utan att ta ansvar för följderna. Den traditionella samiska slöjden är ju hundra procent ekologisk. Dessutom vill jag helst ha en personlig kontakt med kunden. De smycken jag gjort till nära vänner blir alltid de vackraste.

När Elle tar sin examen om ett år ska hon åter börja ta beställningar. Hon vill också flytta till sin pappas ensliga stuga vid fjällets fot, »centrum i mitt universum«, där hennes släktingar också sköter sina renar. Att komma närmre denna väsentliga del av den samiska kulturen känns viktigt, menar hon, liksom det var att återta språket. Hon gläder sig åt ett försiktigt växande intresse för rotarbete.

Folk vet att värdera silver högt och betala för smycken, därför kan jag höja björkrotens status genom att omsluta den med silver.

Elle blickar mot taket när hon beskriver sin stora idol, Ellen Kitok Andersson, som med mor och syster lyfte rotslöjden från utdöende till uppskattat konsthantverk vid 1900-talets mitt. Jag tror att Elle Valkeapää, med sina på en gång självklara som udda grepp och sin entusiasm, är på god väg att i samma anda skapa en ny renässans för rotslöjden. Hör bara:
– Man har använt detta material i alla tider över hela världen, det är otroligt vackert, det finns gratis att gräva upp, man kan göra nästan vad som helst med det och när det tjänat ut återgår det till naturen. I mina smycken är silvret tronen som bär upp drottningen. Drottningen, det är rotarbetet.

Jonatan Malm konstaterar att granrötter är ett av ytterst få slöjdmaterial som faktiskt kan finnas i modern, ful industriskog.
Martin Gustavsson la först märke till rötterna när han snubblade på dem i barndomsskogen, men har upptäckt att de har fantastiska egenskaper.