Porträttet

Djuphavsdykaren

Efter fyrtio år som skräddare beskriver Said Bahhi sitt yrke med ord som kärlek och kvalitet. Kunderna blir allt fler. Men alltför få står redo att ta över stafettpinnen. Det vill han göra något åt.

Text Malin Vessby
Foto Håkan Elofsson
26 november 2014

Utanför fönstren rusar morgonstaden; bilar, cyklar, människor och skrän. Men bakom skyltfönstren i skrädderiet är det fortfarande lugnt.
– Skräddaryrket är som havet, säger Said Bahhi bakom de guldbågade glasögonen.
– Den som står på stranden och tittar, ser bara ett stort vatten. Men om man dyker i, tar sig ut på djupet och börjar simma, då öppnar sig en hel värld. Och ju mer man simmar, desto mer ser man. Fiskar, växter, sjödjur. Det tar aldrig slut. Efter fyrtio år som skräddare lär jag mig fortfarande nya saker och jag älskar det, säger han, glittrar med ögonen, och börjar från början:

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Said Bahhi

Ålder: 55
Familj: Hustru och två vuxna barn, som bägge läser på högskolan.
Yrke: Skräddare med egen firma, Kungsskrädderi på Kungsholmen i Stockholm
Bor: Tensta
Lyssnar på: Musik tio timmar om dagen. Kärlekssånger, lovsånger och klassisk musik.
Vill: Få uppfostra mina barn på bästa sätt och få chans att lära ut skräddaryrket till fler. Jag skulle vilja starta kurser i samarbete med Arbetsförmedlingen. Än har de inte nappat, men jag kämpar för det. Jag tror att det är viktigt, annars finns det snart ingen som kan ta över efter oss som arbetar nu.
Framtidsjobb: Jag skulle vilja göra fler hembesök hos kunder som inte kan komma till mig, handikappade, gamla och sjuka. Jag vill hjälpa andra.
Drömmer om: Att få bli pensionär i ett fredligt Syrien. Jag längtar efter mitt land. Syrien är som min mamma, någon man aldrig glömmer. Sverige är som min fru, som jag älskar.

Han var tretton år och bodde ännu i industristaden med den stora kraftverksdammen i nordöstra Syrien, Tabqa. Idag är det en spökstad, raserad och brutalt övertagen av den våldsamma väpnade rörelsen Isis. Då var den levande, full av människor från hela landet och efter åtta år i skolan hade han fått chans att välja yrke. Det var 1973 och valet stod honom fritt.
– Vad vill du arbeta med, frågade pappa. Och jag tänkte efter. Tänkte att alla människor ska ha kläder. Och om det är jag som syr dem kommer jag alltid att ha arbete. Dessutom hade jag alltid gillat att sy, jobba med tyg, designa kläder och tänka ut vilka kroppar som klär bäst i vad. Jag har fått den gåvan, jag ser.

Det blev tre år som lärling hos en kunnig skräddare, säger Said, som verkligen ville lära ut sitt yrke. Och sjutton år gammal slog han upp dörrarna till sitt första skrädderi. Det låg på en bred gata mellan centrum och ett bostadsområde, där det alltid rörde sig mycket folk.
– Ojojoj. Jag var sjutton år. Jag kände mig stor och stark och glad och manlig. Jag hade eget!

Hans pappa hade hjälpt honom med startkapital, med maskiner och lokal. Men början blev ändå motig. De första tre månaderna kom inga kunder. Det var illa.
– Folk kom till min lokal, frågade efter chefen – och fick träffa mig. Till en så ung kille vågade de inte lämna sina tyger.

Så på försäljningspsykologisk grund slöt han ett avtal med sin tidigare läromästare.
– Jag jobbade halvtid åt honom, halvtid åt mig själv, men fick hänga alla färdiga kläder i mitt lilla skrädderi. Det var kostymer, byxor, ofodrade sommarkostymer. Kunderna såg dem, såg att de var skickligt sydda, och frågade vem som sytt. »Det är jag«, sa jag. Och sen dess har jag jobbat på.

Annonskampanjer var ännu ovanliga och internet fanns inte. Kunderna blev vandrande reklampelare, klädda i plagg som Said specialformgivit just för dem. Det var 1976. Och mode var på modet.
– Gud är alltid med mig, säger han, och glimtar med ögonen.

Femton år senare flyttade Said Bahhi till sin blivande fru i Sverige, hon bodde redan här. Och för att kunna fortsätta som skräddare men inte hamna i samma sits som när han öppnade i Syrien, satsade han först på språket.
– Annars skulle folk inte våga ge mig några uppdrag. Jag måste kunna förklara vad jag gör, beskriva min yrkeskunskap, konstaterar han.

Said Bahhi har tjugotalet saxar för olika slags tyger och snitt: »För tunt siden krävs en stor sax som skär tyget, annars glider det. Små saxar tar jag till lite tjockare tyg. Sicksacksaxar till jeanstyg, så att det inte fransar sig. Men min favorit är den största. Den är riktigt vass.«

Men yrkesrollen blev ändå till viss del annorlunda här än i Syrien när det begav sig. Där sydde han måttanpassade kläder efter modeller som han formgivit själv. Här blir det mest ändringsarbeten, justeringar och lagningar. Förklaringen handlar inte minst om en inställning till tid – kanske också till hantverk.
– Svenskar är inte vana vid att vänta, utan köper färdiga kostymer. De kommer efteråt istället och gör eventuella ändringar. Dessutom anses det dyrt att göra måttbeställningar, eftersom arbetstiden kostar mycket. Att sy upp en kostym tar dagar, veckor, och man ska prova några gånger.

Ändå blir kunderna fler och fler. Kanske påverkas utvecklingen också av växande miljömedvetenhet och av en gryende motvilja mot att slita och slänga. Said Bahhi tror det. Men parallellt pekar statistiken i en annan riktning; de senaste tio åren har svenskarnas textilkonsumtion ökat med fyrtio procent. Och Said påpekar att kvaliteten på kläderna också har blivit sämre.
– Många är mer intresserade av rätt märken än av kvalitet.

Skrädderiet på Kungsholmen i Stockholm var skomakeri när Said Bahhi tog över. Han gillade storleken och läget. Här rör sig mycket folk och idag har han gott om arbete, med en väntetid på två veckor. Eftersom de flesta går till klädaffären och få köper måttbeställda plagg finns mycket att göra, säger han. »Det importeras kläder som inte är anpassade efter riktiga kroppar. Då behövs min kompetens. Jag gör de ändringar som behövs.«

Men dyra märkeskläder som kostat stora pengar vill ägarna också vårda när sömmar går upp och ärmslut fransar sig. Eller när magar växer, men kavajer inte gör det i samma takt. Idag har Said en väntetid på två veckor, det är mycket att göra.
– Men jag förklarar för kunden att det inte handlar om märket. Tänk inte på märket! Tänk på kvaliteten istället. På att det ska hålla, säger han.

Under taket hänger inplastade smokingar och frackar, möjliga att hyra. En bild på Jesus sitter uppnålad bredvid. Vill man kan man också lämna in kläder på tvätt här. Said Bahhi tvättar inte, men förmedlar tvätten vidare. »Service«, säger han. »Jag jobbar med service och med att hjälpa till.«
– Jag säljer sytillbehör också. Dragkedjor, nålar och trådar till småsaker som kunder kan göra hemma. Jag vill inte göra sådant som man lika gärna kan göra själv. Då slösar jag tid, och kunderna gör detsamma. Men jag kan förklara hur man gör. Ibland har kunder problem med sina symaskiner, jag säger »ta hit dem så kan jag justera dem«. Vi finns i den här världen för att hjälpa varandra. Gud har skapat alla människor. Också skräddarna. Ingen människa i världen kan allt. Om jag hjälper dig, hjälper du mig.

Vi räknar symaskinerna. Åtta stycken. För raksöm, overlock, osynlig söm, stretch och sicksacksvarianter. Det ligger en sax, sprättare, kniv, och krita vid så gott som varje maskin. Och runt halsen bär Said Bahhi måttbandet. Det är yrkets internationella signum men också ett hjälpmedel i vardagen. Bär han det så, slipper han leta, förklarar han. Det är viktigt för effektiviteten. Han visar nåldynan också, utformad som ett armband och full med knappnålar. Med den på armen är det bara att börja nåla ­– och sen sy.
– Jag tycker om att sy för hand. Jag är handtillverkare. När jag började sy 1973, 1974 sydde jag hela kostymer för hand. Inte för att jag var tvungen, utan för kvalitetens skull. Om man syr för hand är man mer flexibel och kan anpassa formen under arbetets gång.

När han trär en vanlig synål idag, handlar det oftast om tråckling, för att det ska bli finare när han sen syr med maskin, eftersom tyg alltid rör sig, förskjuter sig. »Tråckla alltid först!«, tipsar han.  Dessutom handsyr han fast sina knappar. Och gör småsömmar, som inte kan sys med maskin.

Han tar fram en vanlig, fin synål, trädd med svart bomullstråd.
– Små nålar passar små stygn. De ska gå igenom tyget utan att lämna stora hål. Då blir det som symanskinssöm. Till skinn och mocka använder jag kantiga nålar, som skär skinnet så att hålets kanter sluter sig igen när man drar ut nålen. Runda nålar lämnar istället hål.

I skyltfönstret ut mot gatan ligger ett litet paket med u-formade kroknålar, sådana som man ofta ser hos tapetserare.
– Jag använder dem till ställen där en vanlig nål inte fungerar, som ibland när jag ska sy under kragar, där man har mellanlägg och kraftigt tyg och det inte går att böja materialet. Då är kroknålen effektiv.

Dörren till skrädderiet öppnas. Dagens första kund tar av cykelhjälmen och vecklar ut en favoritjacka.
– Mode rullar som däck. Varje tjugonde eller trettionde år kommer det tillbaka, men utfört med nya tekniker. Det är samma mode men med nya ögon. Jag blir så glad när saker kommer tillbaka, säger Said Bahhi med eftertryck.

Häromåret kommenterade Sofia Höfvner Skogh, rektor på Tillskärarakademin, sina elevers förkunskaper med orden »de är inte lika skicklig på att sy längre. De har inte samma grunder som förr«. Said Bahhi gör samma iakttagelse. Egentligen skulle han behöva lite hjälp i skrädderiet, men han har svårt att hitta personer som är skickliga nog.
– Man ska inte bara kunna sy, utan ha en känsla för kvalitet och jobba med kärlek.

Han kommer tillbaka till den hela tiden. Kärleken. Viljan att ge allt. Och att hjälpa till.

Han har försökt få Arbetsförmedlingen att starta kurser och erbjudit sig att själv undervisa på dem. Dagens gymnasieutbildningar räcker inte, konstaterar han, men tycker samtidigt inte att alla ska behöva gå på högskola eller akademier.
– Det är praktik som behövs. De unga nyutbildade har inte flexibiliteten, de kan inte lösa problem som dyker upp. De kanske har lärt sig om symaskiner, strykjärn och tyg, men sen förväntas de plötsligt att byta fickor… Å vad jag vill få till ett samarbete med Arbetsförmedlingen.

För det handlar om återväxten i yrket, menar han och befarar att det inte kommer finnas någon som kan ta över efter honom. Och med färre skräddare, kommer allt färre få den allra djupaste kunskapen om kvalitet och hållbarhet.

Han plockar upp en nål som ligger på bordet. Synålen och fingerborgen hör till vardagsfavoriterna.
– Nålar, säger Said Bahhi, de sticks men gör inte ont. De hjälper mig när jag tråcklar. Annars kan det inte bli hundra procent. Och de kan väcka mig en dag när jag är trött på jobbet. Du ser; alla saker i livet har ett syfte.

Sy
26 november 2014

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!