Drömmarnas verkstad

Det är inte bara på låtsas. I Dramatens kostymateljéer möts skickliga hattmakare tillskärare och skräddare varje dag. Här skapas drömmar med nålar, tråd och magnetband. Följ med in bakom kulisserna.

Text Ingela Hofsten
Foto Anna-Karin Nilsson
26 november 2014

Det känns bekant på något vis, det mörkgråa materialet. Lite skumgummiartat mjukt, men med större motstånd och liksom raspigt mot fingrarna.
– Det är högtalarvadd, ler Kerstin Jeppson.  Vadden utgör stommen till en fågelstjärt som hon håller på att täcka med droppformade bitar av svart, vit och grå nålfilt, föreställande fjädrar. Det hela ska bli en heltäckande dräkt till Eric Stern, som spelar duvan i Martina Montelius version av Hans och Greta.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Kerstin Jeppson har arbetat här i Dramatens kostymateljé sedan 1970-talet och tycker fortfarande det är väldigt roligt. Inte minst för att hon och hennes kolleger ständigt ställs inför nya utmaningar.
– Det här är första gången på alla år som jag gör en fågel.

Koncentrerat arbete i skräddarnas arbetsrum. Anna-Karin Henriksson stryker band, Kerstin Jeppson klipper till fågelfjädrar.

Dessutom får hon hela tiden utlopp för sin uppfinningsrikedom. Som då hon och kostymören kom fram till att duvan såg för snäll ut. Då tog hon en bit yllecapliner och klippte till ett par ögonlock som, genom att dölja halva ögonen ger fågeln ett helt annat uttryck.

Att hon kom på att använda just det materialet, det vill säga en sorts filt gjord av päls från smådjur som kanin eller antilop, beror på att det är ett vanligt material bland hattmakare, som är hennes ena profession. Den andra är skräddare.

En annan gång var hon i bryderi över hur hon skulle få till ett diadem. Hon behövde någon slags hårda, tunna metallpinnar, tjockare än ståltråd. Samtidigt fanns det byggarbetare i huset, och hos dem fann hon vad hon sökte; en spik med en platta under.
– Ofta är det materialet som får avgöra hur man löser saker, säger hon.

Vilket inte betyder att hon har fria händer. Nej, bakom varje scendräkt finns en kostymör och/eller scenograf som har både en vision och sista ordet. Därför måste eventuella synliga förändringar alltid ske i dialog med den personen.

På en hylla i skomakeriet finns läster blandat med inspirationsmaterial. Den felstavade skylten är ett dialektalt skämt.

Här i hattmakeriet är hyllorna fyllda av perukstockar och annat som behövs då man tillverkar hattar och blommor. Som siden, sammet, läder, hästtagel, fiskelina, diortyll, metalltråd, pärlemor, strå, fjädrar. På väggen hänger också en stor uppsättning hattnålar.

Kerstin Jeppsons kollega Barbro Scott står just och jobbar med häxan till Hans och Greta. På en provdocka har hon byggt upp ett kraftigt axelparti av elastan och flera lager axelvaddar, och satt fast den underkjol av nylon som häxan, spelad av Sanna Sundkvist, ska bära under sin gulprickiga klänning.
– Nylonet är så vasst att jag fått sy bomullsband runt kanterna för att hon inte ska skära sig.

Barbro Scott är, förutom skräddare och hattmakare, också blommakare, utbildad i Köpenhamn. Hon visar en hel låda fylld av blommor, en del naturtrogna till utseendet, men de flesta fantasiskapelser. Hon ger oss en snabblektion i hur man tillverkar en blomma av siden; ett stärkt och lätt fuktat blad av siden läggs på en sandsäck och formas med hjälp av en upphettad blomformningskula av järn. Då hon har tillräckligt många blomblad fäster hon ihop dem med ståndare och pistiller som hon köpt färdiga i en specialbutik i Paris.

Vi går vidare till tillskärarna. De håller till i en stor sal, som precis som de andra rummen här har högt i tak och fönster med kraftiga träkarmar med gammaldags öppningsanordningar. Det syns helt enkelt att byggnaden har ett antal år på nacken – hundra, för att vara exakt. Dramatens kostymateljéer ligger nämligen i det så kallade Hansahuset, byggt 1914, som ligger på Almlöfsgatan alldeles bakom själva teatern. Det hyser också Lilla scenen och en del av teaterns administration. De två byggnaderna är förbundna med en glasgång högt ovan gatan.

Tillskäraryrket är uppdelat i dam- och herrtillskärare. Så är det av tradition, men också för att i synnerhet historiska kläder är helt olika utformade beroende på om de är tänkta för män eller kvinnor.
– På damsidan är det mer underkläder, som korsetter och underkjolar, som ger formen, säger damtillskäraren Mikael Mohlin.

Han står vid sitt stora höj- och sänkbara bord och rullar ut ett sidentyg i svagt rosa och konstaterar att det inte kommer att räcka till den dubblettblus som han just ritat mönstret till. Bakom honom hänger originalet, en blus av 1800-talssnitt med en lapp i nacken som det står Stina Ekblad på. Hon bär den då hon spelar Arkadina i Tjechovs Måsen. Dubbletter behövs ibland, särskilt då det gäller plagg i ljusa och känsliga tyger, som denna, berättar Mikael Mohlin.
– Hon får en annan skådis i knät under föreställningen också, så det kan komma smink på den, säger han och konstaterar att patineringsavdelningen måste färga in mer sidentyg i den här nyansen.

Skorna är nymålade och bärs av rollfiguren Polina i Måsen, spelad av Eva Millberg.

I en annan del av rummet håller Carina Bornsäter på med mönstret till ett par extra byxor till Richard III, det vill säga Jonas Karlsson. Att behovet är uppenbart syns på de svarta yllebyxor han använt hittills. Knäna är helt utslitna.

Hon visar också en av de vita skjortor som alla män i den föreställningen bär.
– Man kanske kan undra varför vi syr vita skjortor. Sådana går ju att köpa var som helst. Men kostymören Nina Sandström ville ha ett särskilt, kraftigt bomullstyg som också var lite stretch i. Och så fick det inte finnas några veck eller synliga stickningar.

Och även om publiken i salongen inte ser de där små detaljerna påverkas helhetsintrycket. Hur ljuset faller på en skjorta med eller utan veck kan ha större betydelse än man tror. Och då det gäller materialet är förstås hållbarhet väsentligt. Därför är det ordentligt underarbete som gäller här, och oftast naturmaterial; ylle, linne, siden, bomull. Slutligen, påpekar hon, måste hon och hennes kollegor få till perfekt passform till just den skådespelare som ska använda plagget.

Tillskärarna har också en viktig roll då det gäller osynliga och fiffiga lösningar, för att skådespelarna som bär dem ska få stor rörlighet eller kunna göra snabba klädbyten. Självklart i dialog med den kostymör som ritat plaggen.
– Vi brukar prata om Cullbergskilar, till exempel, säger Carina Bornsäter med ett leende. Hon syftar på att regissören Mats Ek, med ett förflutet som koreograf vid Cullbergbaletten, ofta låter skådespelarna dansa och att det då är bra med extra kilar under armar och i byxgrenar.

Kerstin Jeppson tillverkar ett diadem med hjälp av kopparspik hon hittade hos några byggarbetare.

Då det gäller snabba klädbyten använder hon och de andra tillskärarna allt oftare magneter istället för kardborrband numera, eftersom de dels går snabbt både att öppna och stänga, dels är ljudlösa.
– Som i Mästaren och Margarita, där två personer skulle stå på varsin sida om Per Svensson och slita av honom kavaj och byxor. Det gick jättelätt när vi satte i magnetband.

Då en kostymör eller scenograf gjort ritningarna till en uppsättnings kostymer är det alltså tillskärarnas uppgift att förvandla teckningarna till mönster och välja ut material, samt ta mått på de skådespelare som ska bära dem. De tillklippta tygerna lämnas därefter vidare till skräddarna i rummen intill.

Det händer också att de väljer att köpa kläder, framför allt till föreställningar där rollfigurerna ska bära alldagliga vardagsplagg av i dag. En räd i de egna förråden kan också vara bra – här finns till exempel ett helt rum fyllt med vita skjortor i olika storlekar och sorter, och, på en annan plats i huset, ett jättelikt kostymförråd, där ungefär 20 000 plagg av alla de slag, liksom väskor, skor, skärp med mera hänger i flera våningars täta rader.

Anna-Karin Henriksson visar hur rockskörtarna i kläderna till ≈ [ungefär lika med] är sydda.

På tal om förråd. I anslutning till kostymateljéerna finns förstås också ett antal rum med material. Rulle på rulle med tyger, låda på låda med knappar i olika färger, band av olika typer, spetsar, blixtlås, pärlor, fjädrar, stärkkragar – säg det som inte går att finna här. En del ligger förpackat i askar som vittnar om att det handlar om kanske 70-80 år gamla saker. Nej, härifrån slängs inget, för en dag kan det komma till användning, säger kostymchef Agneta Rääf, som också berättar att kostymavdelningen försöker hålla koll på när syateljéer lägger ner – för att om möjligt köpa in restlagren.

Hon visar oss vidare genom kostymateljéns många rum. Här finns en särskild sal för allehanda specialmaskiner, till exempel en spindelpress för knappklädning, en patinerarverkstad där nya kläder, skor och föremål blir förvandlade så att de ser lagom nötta ut, och där tyg färgas in, ett skomakeri där den för dagen lediga skomakaren tillverkar skor från grunden, men förstås också utför reparationer och ett tvätteri, där Faten Kheymegahi har den grannlaga uppgiften att se till att samtliga kläder blir tvättade, torkade och strukna efter varje föreställning.

Tillbaka i skrädderiets tre rum hörs ljudet av saxar mot tyg och bord, ett pysande ångstrykjärn och prassel av mönstersilkespapper, men i övrigt är det tyst. Skräddarna är fullt sysselsatta, dels med mintgröna jackor och byxor till Hans och Greta-rollerna, dels med mängder av dräkter i glansigt, rosablommigt tyg av 1700-talssnitt – till exempel har de gylfluckor, fast med teaterfusket blixtlås bak – trots att pjäsen som heter ≈ [ungefär lika med] är nyskriven av Jonas Hassen Khemiri, och utspelar sig i dag. Skräddarna är förtjusta över att få jobba med dem och en av dem visar hur hon sytt fast kraftigt linne mellan lagren i rockskörtens breda veck, för att de ska bli stadiga.

Flygarmössan tjänar som inspiration till mössan som häxan i Hans och Greta ska bära. Bakom den står fågelhuvudet till samma produktion.

Snart kommer alla skräddare och tillskärare som vanligt att få se kläderna på scenen, vid det första kostymgenomdraget, som alltid sker två veckor före premiär. Därpå följer två justeringsdagar, innan påklädarna tar över ansvaret för kostymerna. Som kostymchef Agneta Rääf, säger:
– På premiären ska ju allt klaffa och vara perfekt in i minsta detalj!

Ingela Hofsten är frilansjournalist och har nyligen själv använt scenkläder, då hon i somras staterade i Norrlandsoperans Elektra, iklädd nakendräkt.
Anna-Karin Nilsson är frilansfotograf och jobbar oftast för Expressen, Sydsvenskan och Situation Stockholm.

Sy
26 november 2014

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!