Erin M Rileys vävar av brutala bilolyckor är något av ett terapiarbete. 1994 var hon åtta år och bodde med sin familj på Cape Cod i nordöstra USA. En juninatt var familjens bästa vänner på väg hem när en onykter bilist kom farande mot körriktningen. De hade ingen chans att väja. Krocken blev våldsam.
Erin såg tre kistor längst fram i kyrkan: två för de vuxna och en för den 11-åriga dottern.
– Traumat präglar fortfarande min familj. De har inte hanterat sorgen på ett hälsosamt vis. En av mina systrar har varit med om flera olyckor när hon varit full bakom ratten. Alla har fastnat i missbruk. Utom jag. Jag blev i stället mer försiktig. Jag dricker inte alkohol och skjutsar folk så att de inte kör onyktra, säger hon från sin studio i New York.
Erin blev något av en enstöring efter olyckan. Hennes mamma vägrade köra bil mer än i jobbet, och lät heller inte sina barn åka med någon annan. För Erin och hennes systrar innebar den geografiska begränsningen ett fattigt socialt liv. Kreativiteten blev ett sätt att fly.
Vi har aldrig riktigt pratat om olyckan i min familj, så det här är mitt sätt att bearbeta traumat. Genom att konfrontera död och förlust blir jag en mer stabil person.
Erin tillbringade mycket tid över ritblock och skrivböcker. I skolan fastnade hon för sömnad och blev snabbast i klassen på att trä symaskinen. Hon övervägde en karriär som modedesigner och sökte in till konstcollege. Men ju närmare hon kom modeindustrin desto mer insåg hon att branschen snarare präglas av trender och vinstkrav än av kreativitet och konstnärlig frihet. Vävning däremot var friare och framstod som en perfekt blandning mellan bildkonst och textilt hantverk.
Erin tillbringade allt mer tid i skolans vävstuga där ljudet av de arton vävstolarna kändes som ljuv musik. Efter ett tag började hon väva sig igenom bilder av sin styvpappas bilar.
– Han hade många genom åren. De var som en förlängning av honom själv. Det var likadant med min biologiska pappa. De behandlade sina bilar bättre än sina barn. Senare förstod jag att jag använde bilarna som en symbol för maskulinitet och då blev också bilolyckor intressanta. En fadersgestalt för mig var mystisk och skräckinjagande – och här var de stoppade i sin framfart. De var mer patetiska än skrämmande. Det var trösterikt att se dem i det ljuset.
Hon tillstår att arbetet stundtals är betungande. Bilderna är sorgsna och hemska och påminner henne inte sällan om traumat från barndomen.
– Vi har aldrig riktigt pratat om olyckan i min familj, så det här är mitt sätt att bearbeta traumat. Genom att konfrontera död och förlust blir jag en mer stabil person. Det är något som går igenom alla mina verk; jag för in det obehagliga, obekväma och ibland pinsamma i folks medvetanden. Ibland känns det lättare att ignorera svåra ämnen, men det är uppenbarligen inte hälsosamt.
Erin tillbringar ofta fjorton timmar om dagen i studion som ligger vägg i vägg med lägenheten i Brooklyn. Hennes hårda arbete har gett resultat. Med över 60 000 följare på Instagram är hon en gigant inom sitt gebit (jämförelsevis har Handweavers guild of America färre än 1 700 följare på samma plattform). Hennes verk har uppmärksammats av adrenalinstinna och trendkänsliga publikationer som Vice och listan över utställningar blir hela tiden längre.
Framför allt är det hennes selfie-serier som fått stort genomslag. Något år efter att hon började väva bilder av bilolyckor fick hon anledning att reflektera över selfiekulturen. Det här var 2009, alltså året innan Instagram lanserades och gjorde selfie-fenomenet accepterat och känt. Selfies hade inte hittat sitt nuvarande bildspråk. I stället för att utgöras av porträtt efter porträtt i samma vinkel dag ut och dag in var selfies för ett decennium sedan ofta avklädda, utmanande och inte avsedda för allmän beskådan, säger Erin.
Hon skickade själv sådana till partners i olika långdistansförhållanden och lade märke till hur lite tid mottagarna lade ned på att titta på dem. Det var frustrerande. Om nu bilder var så lätta att scrolla förbi, vad skulle hända om de bearbetades i den långsamma vävprocessen? Hon började samla på sig bilder hon kom över på internet.
– Jag arbetar med bilder som jag tycker förtjänar en längre titt. I selfie-serien visade jag inga ansikten och ändrade alltid i detaljer i bilden. Ändå hörde några av sig efter att ha känt igen sig själva. De var inte arga, men det gav mig ändå anledning att fundera på om jag exploaterade dem eller kränkte dem på något sätt. Så jag började använda bilder av mig själv i stället.
Av samma anledning använder hon olika knep för att göra olycksbilderna svårare att identifiera. Hon byter färger på bilar och ändrar i detaljer. Förlagor finns det tyvärr gott om. Erin följer nyheterna noga i jakt på olycksbilder som hon klickar hem till en ständigt växande nedladdningsmapp på datorn.
– Min sökhistorik är ganska märklig vid det här laget. Ibland aktiverar jag Googles barnfilter för att slippa se de värsta bilderna. Och jag har inte avbildat kroppar än. Det känns för mycket som voyeurism.
En medelstor väv är cirka 120×120 centimeter och tar Erin en månad att färdigställa. Först kalkerar hon av en skiss som hon projicerat på ett papper med vävens proportioner. Sedan färgkodar hon fälten. Om lagren tryter måste också garnet färgas, vilket hon gör i studiodelen av lägenheten.
– Det är nog inte så bra för hälsan, men det är det inte att bo i New Yorks avgaser heller. Jag vill ha lika mycket kontroll över garnet som en bildkonstnär har över sina färger. Genom att färga garnet själv blir väven mer min egen. Jag kan skapa nyansskillnader eller till och med ha flera färger i samma garn.
Skissen nålas sedan fast och rullar med väven medan hon bygger bilden underifrån. Hon väver inte rad för rad utan hoppar runt, gör klart en motorhuv innan hon tar sig an vägräcken eller lyktstolpar.
– Det har mycket med mitt tålamod att göra. Jag fokuserar på ett område i taget, som en tavelmålare. Jag kan undkomma spänningar i väven ganska bra vid det här laget, men jag kan bara avancera femton centimeter i taget innan jag måste fylla upp resten.
Erins intresse för bildmediet är tydligt i hela hennes konstnärsskap. I bilolycksserien lyser nyhetsjournalistikens bildspråk igenom. Skarpt blixtljus reflekteras i bilvraken och när bilden kommer från ett teve-inslag införlivar hon ödesmättade vittnesskildringar i undertextform. Även i selfie-serierna är tekniken närvarande. Bilderna får på så sätt sin estetiska prägel och blir samtidigt daterade.
– Det ger bilden kontext att se vilken tidsera den kommer ifrån. I selfie-serierna är kamerorna närvarande i spegeln. I början var kamerorna antingen otympliga systemkameror eller plastiga små digitalkameror – nu har alla en Iphone.
Nyligen återvände Erin till Cape Cod i syfte att ta sig an en bild från olycksplatsen där familjens vänner dog. Det är dags nu. Hela hennes liv och konstnärskap har färgats av den där juninatten 1994.
– Jag tror att det är nödvändigt att konfrontera det rent visuellt. Ibland känns det som om det aldrig har hänt, det är svårt att skilja på om det bara är en dröm eller ett faktiskt minne.
Jag får bilden av att hela ditt arbete med olycksbilder har lett fram till det här. Tror du att du kan få en känsla av avslut i och med det här verket?
– Jag hoppas det. När jag vävde min styvpappas bilar ville jag förstå honom för att kunna släppa bitterheten jag kände inför honom. Det fungerade ganska bra. Så jag hoppas att jag kan få någon form av avslut.
