»Jag är egentligen inte speciellt intresserad av odling och växter. För mig är det nog lättare att göra pappersblommor än att hålla liv i en krukväxt. Pappersväxter är kul och dekorativa, men samtidigt lite meningslösa på ett sätt som jag gillar. Varför lägga tid på att klippa och vika en prickig begonia när man lika gärna kan gå ned till affären och köpa en livs levande?
Blommande papper
Fideli Sundqvist Konstnär och pappersklippare
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här

Konstnär och pappersklippare
Men att göra plantor i papper har faktiskt gjort mig mer intresserad av levande växter. Hur kronbladen ligger i en vallmoknopp, eller böjningen på en viss blomstjälk till exempel. Man kan tro att det ska vara svårt att skapa organiska former av ett så platt material men det är faktiskt inte speciellt krångligt. All pappersvikning handlar om att lösa olika tredimensionella problem och vid det här laget har jag en stor bank av tekniker att ösa ur. Till exempel rullar jag ofta papper runt ett penselskaft för att få till levande bladformer. Den tekniken började jag med när jag gjorde mycket fåglar med fjädrar.
Vissa blad är enkla att vika medan andra mer komplicerade blomställningar, som rosenskärm till exempel, är svårare att lösa rent tekniskt. Själv tycker jag nog allra bäst om de enkla bladen. De är lite renare i sitt uttryck. Blommorna blir lätt så gulliga och söta och det har jag alltid haft lite svårt för. Jag tycker inte om att göra alltför gulliga grejer. På ett sätt kan det finnas något ointressant i att göra en smörblomma så lik originalet som möjligt. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Det är faktiskt väldigt lockande också. Det bästa är när det syns att det är pappersväxter fast det ändå finns ett element av att lura ögat.
Jag är ingen finsmakare när det gäller papper, utan jag försöker mest samla på mig så många olika nyanser som möjligt. Jag köper det var som helst där jag hittar det. Mest använder jag A4-papper på runt 130–170 gram. Jag tycker det är härligt att pappret är ett så lättillgängligt material. Det slår an någonting hos väldigt många. Det väcker folks kreativitet, för nästan alla har väl pysslat med papper någon gång när de var små.
Stjälkarna gör jag i blomstertejp lindad runt ståltråd och jag bygger ihop kronbladen med vanlig limpistol. Eftersom bladen är så lätta så rör de sig i vinddrag som riktiga blommor och blir väldigt levande. Faktiskt kanske mer levande än plastväxter som lätt kan kännas lite deppiga. Det är kanske också för att pappersväxterna har något lite komiskt över sig.
En fördel med mina blommor är annars att man inte behöver sköta dem. De trivs i norrfönster och de vissnar aldrig. I somras gjorde jag en bröllopsbukett åt några kompisar. Det tyckte jag kändes kul för den kan de ju ha kvar för alltid.
De senaste åren har jag jobbat mycket med stora uppdragsgivare och snabba deadlines. Det är både kul och svårt. Tempot har varit väldigt högt. Ibland känns det som att man blir lite som en maskin och det är inte jättestimulerande alla gånger. Samtidigt har jag tampats med en rädsla för att det här kanske bara är en trend som kommer att ta slut. Det är en oro för att snart inte längre få lika många uppdrag, som blandas med en mättnadskänsla efter att ha jobbat för mycket och tröttnat lite på en del av mitt uttryck. Jag har känt en längtan, både efter andra material och annat innehåll. Det är svårt att hitta en balans där jag både kan försörja mig och ha möjlighet att jobba konstnärligt. Som frilansare vet jag nästan aldrig vad jag ska göra mer än två veckor framåt. Det kan göra det svårt att dra igång egna projekt även när lusten finns där.
Nu har jag i alla fall tagit en liten paus från allt det snabba. Just nu håller jag på med platta pappersklipp till en separatutställning på Eksjö museum i sommar. Det känns jättespännande och pirrigt. Det är flera år sedan jag höll på med sådana pappersklipp senast. Bilderna handlar mycket om stiltje, väntan och rastlöshet. En kontrast till alla snabba puckar från de senaste åren. Och så har jag börjat med dockmakeri. Jag täljer armar och ben i lindträ och så gör jag huvudet i papier-maché. Det kan ta mig flera dagar att bli klar med ett enda huvud. Samtidigt som det finns något fint i att det får ta så lång tid, är det samtidigt också väldigt lustfyllt att kunna bygga upp en hel liten scen i papper på en dag. Det är stimulerande att få så snabbt gensvar. Det sätter igång mina idéer. Och råkar jag skära sönder någonting så tar det bara några sekunder att börja om. Jo, pappret är nog fortfarande mitt material.«