Allra blåaste blå

Underredet bildar ett tak som skyddar från Sydostasiens obarmhärtiga sol. Däruppe äter och sover Bumh Dith och familjen. Här nere arbetar hon. Dessutom trivs indigopigmentet bäst i skugga. För mycket värme stör fermenteringsprocessen, jäsningen.

Sju lerfat, vissa mer kantstötta än andra, är fyllda av vätska med en distinkt blå kulör. På ytan har blått skum samlats. Doften är som en blandning av jordkällare och övermogen frukt. Innehållet är både en färg och en identitet.
– Redan när vårt folk, tai lue, föddes hade vi den här färgen, och fram tills nu har mammor lärt sina döttrar att tillverka den, säger Bumh Dith.

Det finns cirka 800 växtarter på jorden som innehåller ett ämne som tillsammans med syre bildar pigmentet indigo, även om bara ett fåtal av dem innehåller tillräckligt mycket för att det ska gå att utvinna. Den mest kända är ärtväxten indigo, Indigofera tinctoria. Men här i de laotiska bergen används en annan växt, akantusväxten assamindigo, Strobilanthes cusia, som faktiskt inte ens är släkt med den mer kända arten. Fast också bergsväxten ger en intensivt blå färg.

Sju lerfat, vissa mer kantstötta än andra, är fyllda av vätska med en distinkt blå kulör. På ytan har blått skum samlats. Doften är som en blandning av jordkällare och övermogen frukt. Innehållet är både en färg och en identitet.

Blåfärgning har lockat människor på vitt skilda håll i världen i tusentals år. Det äldsta indigoblå textilstycke som hittills hittats, och som upptäcktes nyligen under arkeologiska utgrävningar i Peru, har daterats till 4 000 år före Kristus.

Under antiken transporterade arabiska handelsresande lyxvaran indigo mellan Indien och de grekiska och romerska imperierna. Från början av 1500-talet och framåt anlade de europeiska kolonialmakterna indigoplantager i de territorier de erövrat på andra sidan Atlanten. Under 1700-talet blev indigo den viktigaste avsalugrödan i slaveriets South Carolina. Historien som kantar den blå färgen är ofta rätt brutal.

I modern tid har efterfrågan på indigoblått varit kopplad till bomullens erövring av våra garderober. Med den industriella revolutionen blev bomullsplagg billigare än linne och ylle, men i gengäld var tyget till en början svårt att färga. Indigopigmentet var ett av få som fäste och gjorde dessutom textilen mer härdig genom att lägga sig runt fibrerna. För den tyske utvandraren Levi Strauss, som på 1870-talet började tillverka arbetsbyxor av segeltyg, var indigo ett naturligt val. Men efter att den lika tyske kemisten Adolf von Baeyer några år senare knäckt koden till pigmentets kemiska uppbyggnad tog den syntetiskt framställda indigon snabbt över världsmarknaden. År 1905 fick von Baeyer Nobelpriset i kemi för sina upptäckter. Några decennier därpå blev indigoblå jeans det plagg som mer än något annat kom att definiera de västerländska ungdomskulturernas uppror.

I Laos däremot är assamindigons djupblå ton fortfarande en färg för arbete. Tillsammans med textilhantverket kommer Ban Nan Yangs viktigaste inkomster från risfälten. Och blå kläder reflekterar mer UV-strålning än vita.
– Man bär dem när man arbetar på fälten, säger Bumh Dith.

Men indigoblått är dessutom en färg för fest och för de allra finaste plaggen. När tai lues kvinnor gifter sig går brudklänningarna just i blått.
– Jag är född i en by 30 minuters gångväg bort. Under regnsäsongen går jag dit varje dag och arbetar på risfälten, säger Bumh Dith.

Hennes bröllopsceremoni var traditionell.
– Vi gifte oss på olika håll, jag var i min hemby och min make här. Sen efter att vår första son föddes så flyttade jag hit och så hade vi bröllopsfest ihop.

Systern Phet Dala mötte även hon en man från Ban Nan Yang och gjorde samma resa. Nu bor systrarna som lärde sig spinna, väva och färga ihop i husen bredvid varandra och utövar barndomens hantverk sida vid sida.

Phet Dala tar sticklingar av den planta som hon precis dragit upp, och trycker resolut tillbaka dem i den leriga jorden. Under regnperioden växer assamindigon snabbt och redan om några månader kommer de nya plantorna att vara redo att skördas.
– Det är svårare att odla under torrsäsongen, säger hon.

Omsorgsfullt sköljs bladen rena från damm och jordrester och täcks med vatten. Phet Dala tar ett redskap – det ser ut som en överdimensionerad visp av flätad bambu – och stöter löven mot botten. För att pressa ut färgen, förklarar hon.

Under två dygn får bladen jäsa i vattnet innan de avlägsnas och kalk blandas i. Efter ytterligare tre dygn är den basiska blandningen redo att syresättas. Den grumliga vätska Bumh Dith fångar upp med sin skopa är gulgrön. Hon häller tillbaka den i fatet och upprepar. Långsamt byter innehållet färg. Av klargröna blad har det blivit djupt indigoblått, redo att användas för att färga den bomull som familjen odlar. Eller åtminstone nästan redo.
– Vi har i två matskedar whisky i varje kar också, säger Bumh Dith.

Whiskyn framställs av samma ris som är byns basföda. Indigon ska också ha sitt. Hos tai lue är processen att spetsa färgbadet känd som att »mata anden«.

Bumh Dith doppar det bomullsgarn som systern precis har spunnit först i ett kar med färgbad, därefter i karet till höger och sedan i det till vänster.
– Om du bara använder en kruka tunnas färgen i den ut och du får ingen jämn nyans, säger hon.

Mellan varje bad vrider hon ur överflödig vätska. Händerna färgas blå av arbetet.
– Första färgningen ger ljusblått, den andra blir lite mörkare och efter den tredje är det tillräckligt mörkt.

Garnet sköljs av och hängs upp att torka. Luften är central. Indigoblått är den enda växtfärg som är en så kallad kypfärg. När tai lue framställer andra kulörer måste garnet koka tillsammans med växtdelar i timtal, medan indigons blå uppstår genom en kemisk reaktion. Färgämnet sjunker inte in i fibrerna utan lägger sig utanpå och fixeras när det oxiderar av kontakten med luften.

Bumh Dith återvänder till vävstolens manuella arbete medan syret utför sitt molekylära värv.

Systrarna var barn när Vietnamkriget i mitten av 1960-talet spillde över till Laos. Under ett knappt decennium släppte USA två miljoner ton bomber över landet, nästan samma mängd som släpptes av samtliga stridande parter under hela andra världskriget.
Det lilla som fanns av samhällsstruktur slogs ut. Ingen av dem fick lära sig att läsa eller skriva.
– Människor gömde sig i djungeln och varje gång det kom bombplan sprang vi och sökte skydd i grottorna. Efter att det hade blivit mörkt gick vi hem till våra hus för att äta och sova. Sedan vaknade vi före gryningen och gick tillbaka till djungeln, säger Bumh Dith.
– Det fanns ingen tid till att färga eller väva då. Det var bara mamma som vävde lite, tidigt på morgonen.

När krutröken skingrades tog en marxist-leninistisk rörelse över landets styre. Laos slöt sig mot omvärlden men för tai lue, för vilka statsmakten alltid varit avlägsen, återgick tillvaron långsamt till det normala.

Tills livet för tio år sedan förändrades igen. I anslutning till ett dammbygge på Mekongfloden drog ett kinesiskt företag el och byggde en väg till byn.

Innan dess färdades invånarna längs buffelstigar för att besöka grannbyar eller sälja sitt hantverk på marknaden. Men nu knackar moderniteten på dörren. Vissa av de ungdomar som på gårdsplanen mellan systrarnas hus ägnar sig åt bollspelet sepak takraw, har lyckats skaffa sig mobiltelefoner.

Indigoblått har varit en konstant i en värld där mycket annat visat sig obeständigt. Tai lue kan i och för sig åstadkomma alla kulörer i naturen som omger dem. Men blåfärgens ställning är ändå ohotad.
– Det är den enda färg som man tänker på sin mormor och mormorsmor när man tillverkar, säger Bumh Dith.

Ivar Andersen är journalist och delar sin tid mellan Stockholm och världen. Nyligen avslöjade han en omfattande ekobrottshärva på Nya Karolinska.
Jonas Gratzer är bildjournalist baserad i Bangkok. År 2017 belönades ett av hans reportage med guldspaden.