Bälgen

Efter att jag pluggat smide på Sätergläntan började jag på trä. Blandningen av trä och smide är väldigt härlig tycker jag. Jag började läsa på om bälgar. Det är ett otroligt roligt område att nörda in på och lära sig om olika bälgtyper och hur de har sett ut genom tiderna. Min bälg är en rekonstruktion av en gammal 1800-talsbälg. Jag fick titta på fyra olika för att få ihop alla delar. Den som jag inspirerades mest av hittade jag i Nordiska Museets magasin. Den har mer av en droppform än de andra, som en tår.

Min bälg är ungefär en och en halv meter lång. Den är tvåkamrig, man pumpar in luft i den undre kammaren som fyller på den övre kammaren som släpper ut luften i en jämn ström. Plattorna är gjorda av furu med tvärslåar av björk och lädret är ett barkgarvat renskinn som sitter fast med halva rönnslanor. Noskonen är gjord av ett solitt stycke björk med ett järnrör allra längst fram. Gångjärnen och upphängningsstöden har jag smitt själv. Spikarna är visserligen klippta men jag smidde i alla fall till skallen på dem. Jag ville att den skulle vara helt handgjord. Träet är ytbehandlat med linolja och tjära. Den blev faktiskt väldigt fin, bälgen. Den ser hantverkig ut om man kan säga så.

Det jag är mest nöjd med är att den funkar så pass bra fast jag inte gjort något liknande förut. Funktionen är klart över förväntan. I smedjan där jag brukar vara finns en fast bälg. Den är också bra men det är ju mycket häftigare med en egen. Det är ett sånt mysigt ljud i den när man pumpar. Man hör hur luften strömmar in genom hålen och så hör man dunsen från luftklaffen som är tätad med vadmal. Det är ett väldigt trevligt rytmiskt ljud.