Jag är kopparslagare i fjärde generationen. Det är ett gammalt hantverksyrke. Förr gjorde man hushållsföremål som kaffekittlar och ostkakebunkar. Det gör jag inte längre. Det har haft sin tid. Det jag koncentrerar mig på nu är att arbeta med de gamla teknikerna efter min egen formgivning. Ibland tittar jag på gamla kakformar och plockar upp någon detalj till ett nytt mönster.
Mitt verktyg
Hammaren
Michaela Ivarsdotter blev upplärd till kopparslagare av sin far medan hon fortfarande gick i skolan. För Maria Diedrichs berättar hon om verktyget som följt med genom alla år av hamrande.
3 oktober 2012
Hej!
Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information
Vill du läsa hela artikeln?
Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!
Köp prenumeration här
Förutom själva hamrandet är det jättehärligt att kunna föra sådant vidare i en ny tid. Men mest är det hantverket som intresserar mig.
Jag har nog runt 50 hammare. En del använder jag väldigt mycket, några kanske bara en enstaka gång. De passar till olika saker. Det finns drivhammare, pulterhammare, penhammare, polerhammare, kulhammare, svephammare, kaffepannehammare, utställningshammare, planhammare… Runda, platta, kupiga – det gäller att känna sin hammare. Gör man det så vet man alltid vilken av dem som passar till just det man vill göra. Till ett föremål använder jag upp till tio olika hammare.
Fast min favorithammare, den är alltid med. Den använder jag i allt jag gör. De andra hammarna hänger på väggen men favoriten ligger alltid på bänken. Hanthammare kallas den visst. Det är lite av en universalhammare, i alla fall för mig. På ena sidan är den rund och bara en anings aning kupad. På andra sidan är den fyrkantig, men kanterna är mjuka, inte alls vassa. Den är vacker att titta på. Gammal och nött och har funnits i släkten, säkert sedan min farfar.
Handtaget är slitet och av trä. Bara jag tar i den så känns det att den ligger så bra i handen. Vi har kommit överens, hammaren och jag. Jag har köpt nya hammare av samma sort men de är helt värdelösa. De hänger här nästan oanvända. Det är det lilla lilla som gör det. Man ser det inte vid första anblicken men min gamla handsmidda hammare har liksom en annan riktning. Använder jag min nyköpta hammare svarar den inte på samma sätt. Den jobbar inte med mig.
En sådan hammare som min gamla finns inte på järnaffären. Man får gå till en riktig verktygssmed om man vill ha den kvaliteten idag.
3 oktober 2012
Från
Hemslöjd 5/2012
