Kvinnokniven

Ida Syppli Skrumsager funderar med en säregen liten kniv i handen. Det är mitt på dagen. Korna är mjölkade för länge sedan och rör sig nu sakta i skuggan. Mozzarellan ska ystas först imorgon, så nu kan tiden fördrivas med brädspel under en rönn, som Idas vänner gör, eller vid den lilla arbetsplatsen med knivblad, träbitar och tenn, som Ida väljer idag.
– Den här tekniken passar mig fint eftersom jag reser så mycket och därför måste hålla min verktygslåda lite nätt, fortsätter Ida på sitt nordiska multimål, en följd av uppväxt i Danmark och liv i Norge och Sverige.

Eftersom tenn smälter vid låg temperatur förutsätter det ingen komplicerad utrustning. Det är också därför som tenn historiskt användes mer än silver när tillvaron gavs glitterkant av folk som, liksom Ida, inte var så värst bofasta.

Men vad är det här för kniv, talisman eller besvärjelse i björk och tenn?

Ida håller fram sin senaste. Med en vanlig morakniv och ett smalt stämjärn har hen skurit mönstrande fåror i knivskaftet. Det är ner i dessa, efter att skaftet lindats med näver eller pappersremsor som bundits åt, som det rinnande tennet hälls ned. Räfflorna har inåtlutande kanter så att metallen hålls på plats. Men först har en trästicka fått visa om tennets hetta är den rätta. Stickan ska ryka lite lagom när den doppas i den simmiga metallen.

Ida funderar vidare.
– Det måste ha varit någon person som kom hit och introducerade de här knivarna, för de har ju bara funnits i ett litet område i Dalarna och är så lika, även om de också har stora variationer. Den vanligaste dekoren är årtalet och initialerna, men också stjärnan och kråkfoten.

Det karakteristiska stjärnmönstret ser ut att vara förankrat på marken eller i rymden, för det har två breda ben. Det känns lika magiskt som tidlöst. Men troligen handlar benen ändå mer om funktion än estetik; de ska sannolikt hjälpa det flytande tennet att hitta sin väg in i träskaftet.

Ida bor idag i Tromsø. Vägen till Nordnorge, och till slöjden och hantverket, gick via småskaligt gårdsbruk och linjen för traditionellt båtbyggeri på Fosen Folkhögskola. Men utöver arbete med urgamla båttyper anpassade för Nordsjön, ingick andra material och tekniker. Det var täljning, drejning, skinngarvning, spinning, en mångsidighet som passade Idas nyfikenhet.

Utbildningarna längre fram, i timring på Sjöviks folkhögskola och Sätergläntans treåriga smidesutbildning, var mer specialinriktade. Och det var under det tredje året med smidet som Ida först kom i kontakt med de små kvinnoknivarna med tenningjutningar.
– Min plan var att göra något i metall till Bäckadräkten, den ickebinära folkdräkten, och jag var på Dalarnas Museum för att titta på nålhus av mässing. Det visade sig att ett av dem, från Dala-Floda, satt ihop med en sån här kniv, och jag hade aldrig sett något liknande.

Så var nyfikenheten väckt! Men väldigt lite info fanns att finna. Därför var det tur att Ida sprang ihop med hemslöjdskonsulenten Fredrik Eriksson, som testat att göra liknande knivar och kunde ge välbehövliga tips, och träffade Anna-Karin Jobs Arnberg, antikvarien och mästarbrodösen från Dala-Floda som samlat på gamla dräktdelar sedan tonåren.

I samlingen ingick givetvis också de för socknen så typiska kvinnoknivarna.

Bäst att hälsa på.

– Jag älskar de här knivarna! Jag är helt sjuk i dom, utbrister Anna-Karin och konstaterar att intresset inte i första hand handlar om den estetiska upplevelsen, utan om görandet och människorna.
– Jag börjar genast ställa frågor och måla upp inre bilder om vem som gjort dem, hur, till vem och till vad de brukades. Hur har en ny trend avlöst en gammal? Att lära mig göra själv har varit mitt sätt att förstå och kunna förmedla vidare.

De här speciella små knivarna, med ingjutningar av tenn i skaftet och med mönster av inflätade skatfjädrar i läderslidorna, fanns en gång i tiden också i flera angränsande socknar. Men ingenstans var de så vanliga som i Dala-Floda.

Anna-Karin visar sin skinnmajd, det läderförkläde som en gång i tiden användes av kvinnor till vardagsdräkten, och som hade ett gehäng fästat i mönstervävda band, ett nålhus och en dinglande kniv. »Knivskedon«, säger hon på flodamål, det språk hon talar med sina infödda vänner. Bling, skulle andra kanske kalla det idag. Något tjusigt att känna sig fin och kanske lite märkvärdig med. Ordledet »ske«, berättar hon, står för själva knivslidan.

Men även om de här redskapen blev små och pråliga med tiden och absolut var ett slags smycken, slår Anna-Karin tydligt ifrån sig tanken på att de varit något annat än rena bruksföremål från början. Skinnmajden hör ju inte till någon högtidsdräkt, påpekar hon, utan är en kvarleva från det äldre och helt vardagsbetonade dräktskicket.

Längre fram förändrades sedan knivarna, berättar hon vidare. Från banden hos en mer sentida Floda-kvinna dinglade snarare det som lokala dräktkännare kallar för »norskeknivar« eller »tatarknivar«, alltså knivar som sannolikt köpts i Norge eller tillverkats av resande eller romska knivmakare, med sirliga slidor av silver, lika de bunadsknivar som ingår i många norska dräkter. Dock inte lika intressanta som de enklare med tennmönster och skatfjädrar, om du frågar Anna-Karin.
– Jag har sett liknande från Finland, och när jag var hemslöjdskonsulent i Stockholm hade vi ett utbyte med Slovakien, mitt favoritland. Det är otroligt vilka traditioner som levt kvar där. Där görs fortfarande knivar i denna teknik, men i en mera förädlad form.

Anna-Karin tänker sig att tennornamentiken kommer österifrån, och att den har en koppling till de invandrade finnar som sedan 1600- talet varit en viktig del av kulturmixen i Värmland och Dalarna.

Men hur hänger det där ihop egentligen, att en folkdräkt som den i Dala-Floda både kan symbolisera en snävt avgränsad provinsiell särart, och samtidigt med öppna armar inlemma tjusiga knivar från först en skogsfinsk kultur och sedan från en resande-romsk?
– Det där är ett envist missförstånd, att dräkten är kopplad till kulturell isolering. Vi har aldrig varit isolerade här! Vi åkte alltid till marknader i Norge, och att hemvävt skulle vara en statusgrej gällde inte på 1700-talet! Då hade vi gärna engelska tyger, säger Anna-Karin med eftertryck.

Däremot kan mycket ha handlat om identitet och trender, då som nu. 1840 gällde en kniv med årtalet inskuret och ingjutet med tenn av en knivmakare som kanske hade ett finskt efternamn – och ett halvt sekel senare lockade en romsk knivmakare och en än mer glänsande kniv.

Tillbaka på fäboden i grannsocknen, där Ida och hens kompisar sköter driften under en vecka varje år. Att vara mitt i görandet verkar vara metoden hen lever efter, oavsett om det handlar om att ta hand om korna, laga sina trasiga byxor eller bygga en allmogebåt att segla över vågorna med.

Däremot är Ida rätt ointresserad av att producera slöjd att sälja. Drivkraften är snarare att lära sig av andra, fördjupa sig och förmedla vidare. Det var exempelvis grejen med nålhuset av nedsmälta patronhylsor, som togs fram till en kurs. Och knivarna med tennkrusiduller – folk har redan börjat fråga om att få köpa – men nej, det vill inte Ida. Däremot är också de perfekta kursobjekt!

För att lära sig tekniken har hen till en början kopierat olika ornament rakt av, men efter ett tag har Ida också börjat plocka in symboler av betydelse för sig själv. Nålhusen förses exempelvis med en genombruten triangel, symbolen för HBTQ+-aktivism med den beklämmande bakgrunden i de rosa trianglar som utmärkte homosexuella män i de nazistiska koncentrationslägren. I knivens fall ligger det nära till hands med en transsymbol.

Ida kommenterar det tennsmyckade verktyget.
– Fäboden har ju varit en kvinnlig fristad, en plats med paus från kantiga normer. Och användningen av bruksföremål sätts på sin spets i en sån här miljö. Jag försöker jobba mig bort från perfektionismen och därför är de här knivarna så bra; de är dekorativa, men ändå grova. De är inte svåra att göra, men lite trixiga. Och själva gjutningen, säger Ida Syppli Skrumsager slutligen, den har ett väldigt spännande överraskningsmoment!