Att vara kallad

Slamrande manicker från förra seklets början och maskiner som lagas med björntråd. Ändå står kräsna konstvävare och stora klädmärken i kö hos Wålstedts spinneri. »Vi kan göra allt«, säger Sonia Bush ödmjukt.

Text Liv Blomberg
Foto Lena Katarina Johansson
10 oktober 2018

Hon kommer körande i en liten cabriolet. På instrumentbrädan ligger en härva Nattviol, det karakteristiska Vålberggarnet, melerat i svart och lila.
– Jag var och lånade björntråd av en dam här i byn och tänkte att hon skulle få garn i utbyte, säger Sonia Bush och rattar bilen mot Wålstedts textilverkstad, spinneriet strax utanför Dala-Floda som fyller hundra år i år. Västerdalälven slingrar makligt genom landskapet och röda stugor kantar vägen.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Björntråd idag är inte vad den har varit, så jag lånar från äldre i byn som har kvar gammal tråd i sina gömmor.

– Remmarna i en av spinnmaskinerna går ofta av och då får man sy ihop dem. Men björntråd idag är inte vad den har varit, så jag lånar från äldre i byn som har kvar gammal tråd i sina gömmor, säger Sonia och hennes bruna ögon glittrar till.

Maskinen som spinner allt Vålberggarn är från 1930-talet.

Att ett av Sveriges äldsta och mest anrika spinnerier är beroende av gamla damer som ärvt sina mödrars syskrin är kanske talande för den verksamhet som hon och hennes man Roger Bush hastigt kastades in i för sex år sedan. Ett familjeföretag där det mesta är gammalt och handgjort och bygger på uppfinningsrikedom. Att just de två fått äran, eller bördan, att driva företaget vidare beror på livets tendens att vara oförutsägbart. Men vi ska återkomma till hur det kommer sig att en egenföretagare och en konstvetare från Tasmanien hamnade i Dalarna bland ull, tvättkar, spolar och garn.
– Det är mycket hemmabyggen här, konstaterar Sonia och Roger i spinneriet och pekar på en avsågad, böjd spik, som fungerar som krok till en lina i torkmaskinen. Gallret som lyfter upp ullen ur tvättkaret är en egenhändig konstruktion av ett gammalt plastnät på en metalldel som förmodligen använts till något helt annat tidigare.

– Min morfar Lasse var en riktig uppfinnarjocke som hittade på egna tekniska lösningar för de flesta moment här, säger Sonia.

I hundra år har hennes familj levt på Wålstedts gård och jobbat med garn. Ett helt sekels kunskap om ull och tråd är invävd mellan människorna och platsen här med dess åkrar och ängar, maskiner, hus och byggnader.

Hur sammanfattas en sådan historia? Var börjar den ens?

På sätt och vis en höstdag 1918 då Sonias morfars föräldrar Mary och Lennart Wålstedt flyttar hit. De börjar bruka jorden och driva väveri på gården.

Men kanske börjar den ännu tidigare. Redan i den industriella revolutionens England spinns trådar som en dag ska leda fram till Wålstedts textilverkstad.

För en av de första saker som Mary och Lennart engagerar sig i är att rädda några av de gamla fårraser som vid den här tiden nästan hade dött ut på den svenska landsbygden.

Makarna och andra textilkunniga personer hade upptäckt att dåtidens yllevävar inte alls hade samma glans och lyster som äldre bonader. Man förstod snart att det berodde på ullen. De äldre vävnaderna hade gamla lantrasers ull i varp och inslag. Men den fanns inte längre att få tag på.

I takt med att industriella spinnerier vuxit fram under 1700- och 1800-talen hade det nordiska kortsvansade fåret med sin långfibriga och lite grova ull gradvis trängts undan av sin långsvansade släkting, ett får med fin- och kortfibrig ull. Det är den typ av får som finns i England där den första spinnmaskinen uppfanns 1764. Därför var – och är än idag – världens spinnerier anpassade efter den korta och finfibriga ull som de långsvansade fåren har. Denna typ är den mest utbredda i världen och exempelvis Merinofåret hör till den gruppen. Deras kortsvansade släktingar finns främst i Norden.
De har en ull som är grövre med både korta och långa fibrer. En slitstark ull med hög glans och lyster. Det var den som de gamla bonaderna var vävda av.

För Mary och Lennart Wålstedt var saken klar. Inte ville de väva moderna textilier av sämre kvalitet än dem som tidigare generationer skapat. De engagerar sig i att rädda de få besättningar av lantrasfår som fortfarande finns kvar utspridda i Dalarna på 1920-talet. Ett avelsarbete påbörjas och snart har gården över 1000 får av rasen rya som har rikligt med bottenull och särskilt långa täckhår vilket ger garnet glans och styrka. Perfekt för vävning.
– Men spinnerierna i trakten ville inte veta av den, berättar Sonia och fortsätter:

– Så då fick de starta eget spinneri och deras son, min morfar Lasse, fick åka till Tyskland och hämta hem den här, säger hon och klappar på en dammig maskin.
Hon trycker på en knapp och ett brusande slammer fyller väveriet. Valsar rullar och ullflor fördelas, kedjor och kugghjul i gjutjärn bestämmer spinnhastigheten, och läderremmar – de där som går av ibland – sträcker ullfibrerna och matar upp dem mot roterande spolar.

– Lasse hämtade maskinen från Tyskland 1934 och byggde om den så att den skulle kunna spinna svensk ull av ryatyp. Han lyckades inte helt, den kunde spinna en blandning av rya och texel, en mer kortfibrig ull, säger Roger.

Vi kan skapa helt unika kvaliteter eftersom vi vet hur vi ska blanda olika sorters ull för att få just de egenskaper som folk vill ha på sitt garn.

Vid en brand på 1940-talet förstördes hela väveriet. Spinnmaskinen, eller snarare resterna av ramverket, drogs fram ur askan. Att köpa en ny var inte att tänka på. Andra världskriget pågick och det var omöjligt att åka tillbaka till Tyskland.
– Så Lasse byggde upp den igen.

Nu lyckades han få till det. Maskinen kunde – och kan fortfarande – spinna rya. Det är den ull som till största del ingår i blandningen som Vålberggarnet är gjort av, säger Roger.

Och det är på denna gamla trotjänare som det melerade garnet fortfarande spinns. En gång i tiden var Vålberggarnet, som är döpt efter ett torp i närheten, världsberömt i hela Sverige och är än idag företagets signum.

För tillfället håller 14 spolar i nyansen »Fjäll i november« på att spinnas. Namnet anspelar på de färger som vandraren ser en novemberdag till fjälls. En stor hög fluffig, vit ull ligger på golvet. Under det vita lagret skymtar ett regnblått skikt och under
det flammar roströda tussar. Sonia sätter sig vid maskinen och matar in fibrerna för hand. Det blir lite som det blir. Den som lägger in har frihet att själv välja hur mycket vit ull som ska följas av regn, rost och dimvita skyar. Det är faktiskt just på grund av detta garn som spinneriet finns idag medan väveriet har lagts ned. När garnet började säljas på 1960-talet skapade det stor uppståndelse.
– Det var återigen påhittiga morfar Lasse som uppfann det, berättar Sonia.

– Han kanske inte uppfann det melerade garnet, menar Roger, men han var nog först i Sverige med det.

– Och folk blev som tokiga! Sen behövde de inte väva mer. Efterfrågan blev så stor att de kunde gå över till att bara spinna.

Och många tusen kilometer garn har det blivit genom åren. Inte bara melerat entrådigt utan också flertrådiga stickningsgarner och framförallt vävgarner.
– Vi kan göra allt, säger Sonia anspråkslöst. Vi både färgar och spinner och kan skapa helt unika kvaliteter eftersom vi vet hur vi ska blanda olika sorters ull för att få just de egenskaper som folk vill ha på sitt garn.

All kunskap och förmågan att spinna mångfacetterad svensk ull, tillsammans med den exklusiva möjligheten att få den färgad i helt egna nyanser, har gjort att några av Sveriges främsta vävateljéer beställer sina garner här. Märta-Måås Fjetterström, Alice
Lund textilier och konstvävare som Helena Hernmarck är alla kunder, liksom friluftsjätten Fjällräven som satsar stort på plagg av svensk ull.

Sonia och Roger är stolta att kunna leverera till sådana beställare. Och glada över att intresset för svensk ull ökar och att allt fler stora aktörer vill jobba med dem.
Men de ler lite åt att det görs med en maskinpark som är från förra seklets första hälft. Än i dag används de maskiner som morfar Lasse med uppfinnaranda byggt och justerat så att de kan hantera den svenska ullens många skiftande kvaliteter.
– Men vi får inte glömma mormor Anna här, säger Sonia. Det var hon som jobbade, morfar lekte. Hon sa: du bara leker, du har inga gråa hår. Själv var hon helt gråhårig.

Att ha en lång familjehistoria kan vara en tung börda att bära. Hundra år av arbete och engagemang förpliktigar. Det är därför Sonia och Roger Bush står i det slamrande spinneriet idag.

Det började med att Sonias mamma Inger och hennes man Lasse Warmenius hade drivit spinneriet i flera år då de kände att de ville hitta någon att så småningom lämna över till. Ingen annan i släkten var redo så Sonia kände ett kall:
– Jag ville inte att något oknyttsfolk skulle ta över, säger hon med glimten i ögat och förklarar att det kändes viktigt att allt det kunnande som generationer före henne hade byggt upp skulle stanna kvar inom familjen.

Enda haken var att hon och Roger levde på andra sidan jorden. Sedan flera år bodde de på Tasmanien och hade fem söner, jobb och familjeliv. Sonia hade pluggat konst, jobbade med kultur i vården och var hemma med barnen. Roger var egenföretagare
och hade ett matt-tvättföretag. Vid sidan om fiskade han tasmanska jättekrabbor av arten Pseudocarcinus gigas, världens största krabba. Djuren som kan väga över 17 kilo fångas långt ute till havs utanför Tasmaniens kust. På kanten, där en av kontinentalplattorna stupar ner i djupet, lever krabborna flera hundra meter ner.
–Jag var ofta orolig och visste inte om jag skulle få hem min man hel och hållen, säger Sonia och tittar på Roger som berättar att de enorma krabborna kan knipa av en människas arm med sina gigantiska klor.

– Men vi trivdes med livet där. Så jag ville verkligen inte flytta till Sverige. Jag var väldigt emot det, säger han och ser lite plågad ut.

Lasse sa alltid att det behövdes fyra år för att lära sig jobbet och tio för att bli duktig. Vi fick knappt ett halvår tillsammans.

Men Sonia ville. Och Roger ler och säger att han ville väl också.
– Annars hade jag ju blivit ensam kvar, säger han på skoj. Han gick i alla fall med på att ge det hela en chans och för sex år sedan flyttade familjen hit. Tanken var att under ett år pröva om de kunde tänka sig att mer långsiktigt gå in i företaget. Men livet och döden omkullkastade deras planer. Efter bara några månader dog Lasse Warmenius hastigt och Sonia och Roger tvingades in i företaget över en natt.
– Vi kunde knappt någonting, visste inte ens hur man kom in i datorerna, kunde inte skicka fakturor och hade säckvis med ull ståendes som vi inte visste vems den var, minns de och skakar på huvudena åt den extrema situation de hamnade i.

– Lasse sa alltid att det behövdes fyra år för att lära sig jobbet och tio för att bli duktig, minns Roger och tillägger med saknad i rösten:

– Vi fick knappt ett halvår tillsammans.

De återkommer till det där flera gånger, att de aldrig fick tillräckligt med inskolningstid. Att de fått lära sig själva och att det varit väldigt tufft stundtals. Och fortfarande är. Två av deras söner har börjat jobba i spinneriet, annars skulle de aldrig hinna med. Arbetet består av att klassificera ull, tvätta, färga och spinna. Men att jobba med svensk ull innebär stora utmaningar.
– Vårt största problem idag är att få tag på tillräckligt mycket ull, säger Sonia och Roger tillägger:

– Och att få tag på rätt slags ull.

Det låter kanske märkligt men ull i Sverige är ett riktigt vilda-västernmaterial. Till skillnad från i Norge finns det inget enhetligt system för hur vi beskriver och klassificerar ull. För spinnerier som Wålstedts som behöver stora kvantiteter är det ett problem att det inte finns gemensamma definitioner och begrepp.
– Vi vet inte vad det är vi köper, säger Sonia och berättar att Wålstedts visserligen har ett stort kontaktnät av ulleverantörer, det är allt ifrån små fårägare som kommer med tre säckar till storproducenter med svenska mått mätt, som kan leverera hundra kilo eller mer åt gången. Men det hela är ändå mycket småskaligt.

– I den bästa av världar skulle vi kunna ringa en ullstation och beställa
ett ton av en viss kvalitet, säger Roger.

De är inte ensamma om de här problemen. Många som jobbar med ull ser att insamlingen och klassificeringen brister i Sverige och sneglar mot Norges välutbyggda och statligt subventionerade system. Där finns uppsamlingsstationer utspridda över hela landet, ullen klassificeras enligt ett vedertaget system och all, precis all ull säljs. Fårägaren får betalt för vartenda gram och spinnerier och andra kan beställa exakt den ull och de mängder de behöver.

Roger berättar entusiastiskt att han och Sonia och flera andra ullaktörer i Sverige har startat föreningen Ullvilja som jobbar på att få igång ett mer storskaligt system för ullhanteringen. Men det går långsamt. Vardagen kräver deras uppmärksamhet. Runt om i spinneriet står bruna papperssäckar fyllda med ull av okänd kvalitet. Ett helt uthus är fyllt med ännu fler säckar.
– Imorgon ska jag ställa mig och börja klassificera. Jag kommer nog stå här hela sommaren, säger Sonia med både ett skratt och en suck i rösten.

Roger och sönerna ska börja spinna 160 kilo garn åt Fjällräven om några dagar. Och så finns det en beställning från Japan som måste tas om hand. Och så har ett stort företag hört av sig, men det är hemligt än så länge. Hundra år av ull och tråd rullar vidare. Ett tag till i alla fall.
– Vi har ju jobbat i ett, de senaste sex åren, säger Roger. Vi gillar utmaningar, men det är svårt att få det att gå runt. Jag skulle önska att det var lättare att få lönsamhet i att arbeta småskaligt och med svensk ull.

Han funderar nog ibland på om de ska fortsätta med det här. Och han har fortfarande kvar det där matt-tvättföretaget på Tasmanien.
– För säkerhets skull, säger han och ler snett.

Sonia Bush i klassificeringstagen. Wålstedts spinner enbart av svensk ull.

Sonia flikar in:
– Men nu har vi så mycket jobb att jag inte vet hur vi ska få till det. Det är fantastiskt. I mitt hjärta vill jag absolut inte stänga dörrarna här, men vi har inte haft semester på sex år och en vanlig lön skulle vara fint, säger hon tittar ut över åkrarna som omger de röda byggnaderna på gården.

– Men skam den som ger sig, säger hon sedan glatt och går och öppnar den första säcken oklassificerad ull. Vita, glansiga strån väller fram, förmodligen gobelängull.
I höst kommer den spinnas till vävgarn. Med extra lyster och slitstyrka.

10 oktober 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy