Disco i armhålan

Mitt intresse för sömnad har hållit i sig, men jag har alltid tyckt att det varit tråkigt att laga. Jag fick lära mig att lagningar inte skulle synas. Man skulle laga från insidan och trolla bort hål och fläckar så att plagget blev som nytt igen.

För fyra år sedan, när jag studerade på Stenebyskolan, kom en broderikonstnär och höll en kurs i synlig lagning. Hon visade hur man kunde dra uppmärksamhet till lagningen i stället för att dölja den. Jag tänkte inte så mycket mer på det där. Det var inte förrän mitt tredje år på det konstnärliga kandidatprogrammet på HDK som jag började bli intresserad. Det blev ingången till mitt examensprojekt.

I början av vårterminen annonserade jag efter människor med trasiga plagg i sin ägo. Jag skrev att jag ville göra ett hembesök och att jag lagade plagg medan personerna hade dem på sig. Jag har alltid haft ett ganska stort kontrollbehov och jag ville utmana mig själv och sätta mig i en situation jag inte kunde planera i förväg. Jag var också lite inspirerad av konstnären Marina Abramovic och hennes verk The Artist is Present. Hon satt på en stol i en konsthall åtta timmar om dagen i tre månaders tid och lät besökare sätta sig mitt emot henne och möta hennes blick så länge de önskade. Jag var nyfiken på hur det skulle kännas att vara så nära en främmande person.

Varje lagning tog ungefär två timmar. Jag kallade det för en lagningsritual. Det var liksom lite rituellt. Under tiden småpratade vi om plagget, om musik eller om personliga saker. Vissa klickade jag med direkt, andra gånger var det lite svårare.
En kvinna ville att jag skulle laga en blå- och vitrandig kofta som hon hade fått från ett ex. Den hade tre fläckar på framsidan och många jobbiga minnen, men hon hade ändå inte velat göra sig av med den. Jag täckte fläckarna med samma stoppningsteknik som man brukar använda på yllesockar. Det blev väldigt färgglatt med rosa, orange och gröna stygn. En annan kvinna hade en vit trikåtröja som hon köpt 1998. Hon tyckte så himla mycket om den och hade själv lagat den flera gånger, men bara med osynliga metoder. Ett av hålen var precis på bröstet. Jag gjorde en lagning som såg ut som en bröstvårta. Jag använde ett silkigt rosa tyg och sydde en spiral med rosa garn som gick ut från hålet.

Genom hela projektet hade jag på mig en röd rock. Jag hade sytt lite exempel på lagningar på rocken som kunde fungera som inspiration. Efter ett tag började jag också lägga till detaljer från varje möte. Under en lagning pratade vi till exempel om en särskild sorts fågel som jag broderade in.

Vid två tillfällen besökte jag en skola i Göteborg där min kompis jobbar som slöjdlärare. Barnen var mellan elva och tolv år gamla och några av dem ville få klädesplagg lagade. De blev väldigt imponerade av alla detaljer på min röda rock. Sedan slutade det ändå med att alla åtta barnen som deltog ville ha samma typ av lagning. De ville ha tygapplikationer med första bokstaven i sina namn. Helst hela namnen, men det hann jag inte. När jag frågade dem om någon i familjen brukade laga när plagg gick sönder sa de flesta att de brukade köpa nytt. Det var intressant, för de vuxna som jag träffade berättade att de brukade spara trasiga plagg i väntan på att lagas. Som barn har man kanske inte hunnit få lika stark relation till sina plagg.

Allt som allt lagade jag sammanlagt 18 plagg. Det blev många skjortor, men också en vante, en anorak, en dunjacka och ett par militärbyxor. Jag använde mig mycket av den japanska lagningstekniken boro som går ut på att sammanföra flera lager tyg genom små löpande stygn. Det är mest praktiskt och inte så mycket tjus. Jag har också använt mig av den besläktade broderitekniken sashiko där man arbetar fram mönster med regelbundna förstygn.

Förhoppningsvis har jag inspirerat människor att göra om sina egna kläder. Ett trasigt plagg blir kul igen med ganska enkla tekniker och med synlig lagning kan även bortglömda delar av ett klädesplagg få uppmärksamhet. Ett hål i en ärmhåla blir disco med lite paljettyg.

Alla som deltagit i lagningsritualen har sagt sig vara nöjda med sina omgjorda plagg och själv blev jag nog mest nöjd med en röd blus. Den hade en reva i ärmen som jag täckte med en cirkel av rosa sidentyg. Sedan sydde jag små streck i ett symmetriskt mönster. Blusen var ett av de sista plaggen jag lagade och jag märkte att jag blev bättre under projektets gång. I början kanske jag skyndade lite, jag längtade tillbaka till tryggheten. Vart eftersom vågade jag ta längre tid på mig.

Nu är projektet avslutat, men jag kommer nog att ha med mig ett litet sy-kit och fortsätta improvisationslaga om jag ska gå på fest, till exempel. Förr i tiden var lagning så självklart. Nu befinner vi oss i en slit- och slängkultur, men jag tror faktiskt att lagningarna kommer tillbaka mer och mer. Kanske bara på nya sätt.«­