Vårlindar friska

Redan de gamla vikingarna gjorde rep av lindbast. Idag är kunskapen utdöende. Hemslöjd har följt slöjdaren Jonas Hasselrot i hans jakt på bast – på väg mot rep.

Text Malin Vessby
Foto Sofia Runarsdotter
10 oktober 2018

Det är i slutet av maj. Tornseglarna kastar sig pipande över himlen och årets första myggor går på jakt. Vi spanar efter lind vid Ekolsunds slott utanför Enköping. Stammen vi vill hitta ska helst vara mittemellan en vad och ett lår i grovlek, åtminstone enligt traditionen. Saven ska blaska under barken.
– Femton år är ett bra riktmärke, då har trädet lika många lager bast, säger slöjdaren Jonas Hasselrot, föser bort en mygga och hämtar sågen. Skogsägaren är med, så allt är okej.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Bastrepsmakaren Jonas Hasselrot.

Duns. Trädet faller. Raskt sågas det sedan upp i stockar på en och en halv meter. Virket är mjukt och homogent, genom århundraden ett favoritmaterial för bildhuggare. Fast till bruksföremål som ska klara dagligt slitage passar det dåligt eftersom det nöts så lätt.

Men nu är det barken vi vill åt, och det som finns under. Bastet. Det är de långsträckta, mer eller mindre förvedade fibrer som växer just mellan bark och ved och som i tusentals år använts till att göra rep och bruksföremål.

Jonas Hasselrot sätter sig på huk och skär två parallella snitt, från en nysågad snittyta upp längs hela stocken. Efteråt trycker han in knivbladet under barken och bänder. Det behövs inte mycket kraft, trädets gråbruna hölje släpper med ett snäpp och kan dras av i ett långt band. Det slaskar av sav och doftar melon. Att lindens barkfibrer löper vertikalt längs stammen, inte horisontellt som i björknäver, gör långa remsor enkla att få till.

Han fortsätter. Snittar ett kort jack med kniven i barken närmast sågytan och markerar bredden på nästa remsa, parallellt med den förra, petar in kniven, bräcker lite och halar av ytterligare barkband. Händerna blir slippriga. Några extra knyck vid kvistar, annars är stocken snart helt avklädd.

Själva tekniken är uråldrig. Ismannen Ötzi bar på rep av lindbast när han dog på glaciären på 3000-talet före Kristus. Också svenska vikingar gjorde lindbastrep. Men i det långa loppet konkurrerades materialet ut av sisal-, hampa- och manillarep här i landet. Visserligen återupptogs tillverkningen på sina håll under första världskriget, men sedan dog den ut, mer eller mindre för gott.

På lastkärran utanför Enköping ligger nu rejäla barkhögar, redo att bindas samman och stoppas i spat för rötning. Runt två månader i friskt och strömmande vatten brukar vara lagom, nedtyngd av tunga stenar. Vattentemperaturen avgör när det är dags att plocka upp bunten. Varma somrar går det snabbare. Låter man barken ligga i för länge, riskerar slutresultatet att bli skört.

Ordet bast har många betydelser. Det är som upplagt för missförstånd. Dels är det en gammal måttenhet för fisk. Ett bast var 24 fiskar, oftast nejonögon. Dels betyder det år, »jag är femton bast«. Det ordet har hämtats till svenskan från romani.

När slöjdare pratar om bast behöver det heller inte ha med lindbast att göra. Enen har också sådana fibrer, men kortare och mindre slöjdlämpade. Även tunna träspån från senvuxen gran, som ångats och sedan spjälkats i lövtunna blad, benämns ofta så – eller träbast – trots att det då, rent biologiskt, handlar om fina, fina träspån. Av sådana gjordes det legendariska bastabinnet i Västergötland: Sillakassar, mattor, mjärdar och rep.

Just lindbast var i gamla tider eftertraktad hårdvaluta. Vissa av 1500-talets skånska präster lär ha fått delar av sitt tionde i bastvaror. På 1800-talet kunde fattiga människor som hamnat på undantag förunnas sådana rep som försörjning, möjliga att sälja eller byta mot annat, och skånska gårdar kunde till och med beskattas efter sitt lindbestånd, just med basten i åtanke. Fornsvenskans ord bast, ska ha haft med att binda eller sy ihop att göra.

Efter ett par månader i vatten går bastskikten på barkens insida att sära på, bläddra i och dra av, de är tunna som psalmboksblad.

Repen användes till allt möjligt, tömmar, draglinor, fiskelinor, tvättlinor, trossar, tjuderrep, korgar… De tillverkades ofta hemmavid, men de finaste och mest hållbara slogs av professionella bastmakare. Fibrerna kunde också bli såll, mattor, stöd för att spjäla brutna djurben eller så gjordes målarpenslar, genom att bastband bankades till fintrådighet. I USA, runt nuvarande Boston, kallade urbefolkningen förr i tiden linden för strängträd, eftersom bågsträngar gjordes av bast. Och under antiken ska bokrullar ha tillverkats av samma material. Det latinska ordet för bok, liber, sägs från början haft med just bast att göra.

Nu är det plötsligt sommar och det stinker. Jonas Hasselrot och slöjdarvännen Per Kvarnfors har lyft upp barkremsorna ur vattnet och börjat dra bort bastlagren för att tvätta dem. Det slem som bildats när fibrernas pektin hamnat i vatten, måste sköljas av. Människor som går förbi rynkar på näsan. Lukten är stark och unken.

Efter ett par månader i vatten går bastskikten på barkens insida att sära på, bläddra i och dra av, de är tunna som psalmboksblad. Under rötningen har lindbastens olika slags cellvävnader lösts från varandra, samtidigt som de tjockväggiga bastcellerna fortsatt att hålla ihop.
– Här ser du.

Jonas Hasselrot vänder avigsidan till på en barkremsa och pillar lite. Försiktigt kan han dra bort en remsa. Sedan följer en till och ytterligare en. Bastet ser ut som långa, platta och glatta paketsnören. Blekgult, gyllenbrunt, fjäderlätt.

På 1960-talet gjordes beräkningar i Ryssland för att avgöra mängden bast per träd. En nästan tio meter hög stam med en åtta centimeters diameter visade sig ge runt 1,2 kilo.

Jonas Hasselrot kommenterar:
– De innersta fem, sex skikten som vuxit närmast stammen är de bästa. De yttersta, som suttit närmast barken, är poriga.

Han visar en bastremsa, hålig som ett såll. Men den kan ändå gå att använda. Han hänger den över ställningen där fibrerna ska torka några dagar. Sedan kan de bevaras i åratal i väntan på användning. Skimrande som ljusa sidenband.

Men nu är det dags. Ett bevingat hjul plockas fram. Det är härveln. Eller vindan. Eller haspeln.

Nedanför står en spann med vatten, full med nyfuktat bast. Det är enklare att jobba med uppblötta remsor, tycker Jonas Hasselrot, de blir mjuka och spänstiga. Han fäster ett par skira remsor, tågor, i hjulet och knycker fart på det. Med ens kan han börja spinna. De platta bastremsorna snos till trådar. Det behövs två, tre eller fler långa, spunna trådar, tofter, för att slå rep. Hur många, beror på hur grovt man vill ha repet.

När han behöver mer material, tar Jonas en ny tåga ur hinken och spinner in den. Med ett par fingrar håller han samtidigt undan en av bastremsorna, så att den inte glider in i den snurrande tråden, utan lägger sig som ett slätt ytterhölje på det snodda innandömet. När tråden blivit ohanterligt lång, virar han upp den på vindeln och sprätter fart på hjulet igen.

Till slut är det dags för slutspurten vid repslagarbanan. Framför Jonas Hasselrot står nu en manuellt skött variant. Den består av två separata delar. Bägge har vev, en har hjul. Så såg gamla tiders repslagarbanor ut. Det var först fram emot sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som maskindrivna varianter började dyka upp.

Han har häktat av den nyspunna tråden från härveln och fäster raskt tre trådar i var sin krok på ena delen av banan. Direkt därpå upprepar han proceduren – på replängds avstånd – på systerdelen mittemot, så att trådarna spänner emellan.

Det är smidigt, mjukt, fukttåligt, starkt och flyter dessutom om det hamnar i sjön.

Nu behövs tre personer. Per och Eva Kvarnfors ställer upp. Två ska veva i takt och åt samma håll med varsin vev, och en ska »gå med huvudet«.
– Känner du till uttrycket »att ha huvudet under armen«, frågar Jonas Hasselrot förtjust.

Han håller upp en knytnävsstor och näbbformad träkloss med tre skåror i.
– Det här är huvudet!

I fårorna ska de spända trådarna kilas in, en i varje ränna.
– Börja veva!

Med ens börjar tofterna tvinnas runt varandra och samtidigt backar Jonas Hasselrot, med huvudet i handen, från den ena veven i riktning mot den andra. Ju långsammare han går, desto hårdare och tätare tvinnas slutresultatet, förklarar han medan repet både uppstår och drar ihop sig allt mer. Efter en stund får den hjulförsedda delen av repslagarbanan skjutas närmre den andra.

Och plötsligt är repet klart. På sina håll är det lite fnasigt. Men små strån och ojämnheter kan skavas av med en kniv eller med ett vasst tagelrep, tipsar Jonas Hasselrot och sammanfattar lindbastrepets förtjänster.
– Det är smidigt, mjukt, fukttåligt, starkt och flyter dessutom om det hamnar i sjön.

En säregen doft hänger i luften. Repet luktar häst.

Sugen på att veta mer?
Läs »Linden på Linderödsåsen och ett femtusenårigt hantverk« av Lennart Nilsson, Monitor Förlaget – eller gå på Skansens hantverksdagar där Skansens byalag, med bland andra Jonas Hasselrot, demonstrerar repslagning.

10 oktober 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy