Boro, min boro

Om den okända kvinnan som odlade hampan, spann tråden, sparade lapparna och kväll efter kväll lagade och stoppade sockorna hade vetat det… hade hon kanske inte blivit så förvånad. För de var dyrbara för henne också.

Trasplaggen föll i glömska och gömdes undan längst bak i garderoben. Och där kunde de ha blivit kvar om det inte vore för en fiskarson vid namn Chuzaburo Tanaka.

För bara några decennier sedan förknippades Aomori-provinsen i den snöiga norra delen av den japanska huvudön Honshu nästan bara med svår fattigdom. I dag är det världsberömt som hemland för den ansedda och hajpade lappa och laga-estetik som går under namnet boro – slitna trasor på japanska. Länge var borosömnaden okänd utanför de områden där den använts. Den var till och med medvetet undangömd som ett pinsamt tecken på fattigdom. Men idag har den fått en dundrande revansch.

I den kylslagna norden var det alldeles för kallt för att odla bomull. Ull fanns inte heller och under Edoperioden från 1600 – 1868 var siden inte tillåtet för den fattiga delen av befolkningen. Vanligt folk fick istället odla och väva sina kläder av rami, lindbast och framför allt hampa. För att det svala hampatyget skulle hålla kylan ute under långa kalla vintrar sydde man ihop flera lager med förstygn, korsstygn och intrikata geometriska broderier och fodrade dem med hampatrassel.

Att ta hand om kläderna var ett kvinnogöra. De odlade och beredde hampan, spann den till tråd och vävde den till tyg. Den mödosamma processen och det bitande klimatet gjorde att kläder var så dyrbara och så absolut livsviktiga att begravningar, enligt boken Boro – Rags and tatters from the Far North of Japan från 2008, ofta urartade i att sörjande släktingar började gräla om vem som skulle få den dödes kimono. De flesta hade bara en uppsättning kläder och de slets snabbt under hårt arbete. Hålen lagades med lapp på lapp. Boro var det enda sättet att överleva.

Längre söderut bar bönderna istället bomull – en fiber som både är betydligt enklare att hantera och dessutom ger ett både mjukare och varmare resultat. Det var inte förrän järnvägen öppnade 1892 som bomullsplagg på allvar började hitta sin väg norrut. Där behandlades varenda liten lapp som en eftertraktad skatt. Minsta strimla togs till vara och användes. Utslitna kläder blöttes upp och plundrades på sina trådar, andra klipptes i smala remsor som blev trasvävar på hampavarp. Ett välfyllt knyte med lappar räckte för att en kvinna skulle räknas som rik.

Petra Holmberg är intendent med ansvar för Japan på Östasiatiska museet i Stockholm, och inriktad på just textil, dräkt och mode. Hon stötte på den japanska lagningstekniken boro för första gången under en stipendieresa till Japan för 20 år sedan. Hon pekar på likheterna med svensk fattigdomskultur.
– Även här kunde det ju hända att man tog upp varenda strumpa i bouppteckningarna.

Boro var allt – sovplagg, inredningstextil och arbetskläder. Barn föddes för det mesta på ett lapptäcke, sveptes in i tygblöjor fyllda med rishalm, växte upp i kläder sydda av mjukslitna sammanfogade trasor och levde sina liv klädda i lappar från topp till tå. Sockor, vantar, arbetskläder och festplagg. Ända till ålderdomen då de sveptes in i ett lapptäcke igen.
– Det följde en verkligen från vaggan till graven, säger Petra Holmberg.

Kanske är det därför inte så svårt att förstå att människorna i norra Japan var snabba att göra sig av med boro när de äntligen fick chansen. Under slutet av 1950-talet började den japanska ekonomin att växa i rekordfart. Levnadsstandarden ökade, och industritillverkning svepte in. Trasplaggen föll i glömska och gömdes undan längst bak i garderoben. Och där kunde de ha blivit kvar om det inte vore för en fiskarson vid namn Chuzaburo Tanaka.

Han föddes själv i norra Japan 1933 och växte upp omgiven av boro. I vuxen ålder kombinerade han olika ströjobb med ett växande intresse för arkeologi och etnografi. Under flera decennier, med start i mitten av 1960-talet vandrade han runt bland bönder och fiskare i provinsen Aomori, i jakt på lappade plagg.

De var aldrig menade som konst eller mode. De uppstod ur ett huttrande behov att värma sig med vad som fanns till hands. Och för de flesta samtida förknippades de bara med skam och armod. Men Chuzaburo Tanaka såg något annat i dem. I sin självbiografi skriver han om hur han hånades och kritiserades för att han samlade på trasor och skräp. Idag finns hans samling med 20 000 föremål på ett särskilt museum i Tokyo. Utan hans envisa insats skulle de med största sannolikhet ha gått förlorade.

På nollnolltalet började gallerister och curatorer i USA och Europa att upptäcka boro och lyfta fram plaggen som abstrakta moderna konstverk. Och på senare år har hajpen som startade i Väst börjat sprida sig även tillbaka till Japan.
– Det har gradvis börjat bli mer uppskattat – tack vare det arbete som Chuzaburo Tanaka la grunden för och som nu andra japanska textilspecialister som Yoshiko Wada fortsatt, säger Petra Holmberg.
– Idag använder även inhemska japanska modeföretag boroestetik i sina kläder.

Lappteknik har varit en nödvändighet över hela världen. Det som utmärker just boro är dels det svala hampatyget som behövt sys ihop i så många lager och dels den indigoblå färgen som ansågs göra tyget mer hållbart, ett faktum som även nutida jeansföretag gärna lyfter fram. Men det är också sömmarna.

Den berömda japanska broderitekniken sashiko, där man fogar ihop tyg med rader av förstygn är en del av boro men även andra tekniker har använts. Man hittar ofta extra mycket broderier på de partierna av plaggen som slits mycket, som axlarna för den som släpade tunga kärror till exempel.

Sashikotekniken har funnits i Japan åtminstone sedan 600-talet då den användes för att skapa, lappa och laga buddhistiska plagg. Enligt den buddhistiska läran ska munkarna nämligen ha anspråkslösa kläder.
– Det är klart att man kan spekulera i om religionen har spelat in i borons framväxt. Inom buddhismen och särskilt shintoismen finns en uppskattning av de små tingen. En sten, ett träd – och kanske även en tygbit. Man ser tillvaron som besjälad, säger Petra Holmberg.

Själv tycker hon att det är kombinationen av estetik och funktion som är själva kärnan i boro.
– Och så väcker det känslor. Lappade plagg handlar om människor på ett mycket mer påtagligt sätt än oanvända kläder.

Kanske är det för att varje stygn är en omsorgshandling. Att titta på boro är lite som att se en nallebjörn som är så sönderkramad att den inte har någon päls kvar. Man kan se kärleken till plagget i varje lapp. Fast det var ju inte kärlek som drev kvinnorna i smällkalla Aomori att stoppa och laga vinternatten igenom. Det var armod och skriande, huttrande behov.
– Att boro väcker ett sånt intresse idag kanske har att göra med att många känner sig lite rotlösa i vår digitala tid. Själv kan man ofta varken odla eller väva och då är det lätt att fascineras av de här plaggen och allt de står för. Men det kan lätt slå över i nostalgi och romantisering. Många av oss skulle förmodligen inte klara av det sättet att leva. Men jag måste ändå erkänna att jag är en riktig sucker för boro, säger Petra Holmberg.

5000 kronor för en lappad strumpa? Ett rimligt pris.­