Så gjorde jag

Att klippa ett får

Det gäller att veta var man har fötterna och aldrig tappa fokus. Torbjörn Svensson är sjufaldig svensk mästare i fårklippning. Han berättar för Maria Diedrichs om envishet, trötthet och nysydda mockasiner. Peter Hoelstad plåtade.

Text Maria Diedrichs
Foto Peter Hoelstad
25 mars 2015

»Det var slumpen som gjorde att jag började med fårklippning. Jag var nog tretton år när jag skaffade mina första får. Jag är uppvuxen på en gård med mjölkkor och tyckte att det vore kul att testa något nytt. Så det blev elva får, eller lamm som vi säger på Gotland. Men jag tyckte det var skitjobbigt att klippa dem så min far ringde en fårklippare här på ön och frågade om jag kunde få hänga på honom. ›Absolut‹ sa han, och sen dess har jag hållit på. Idag har jag 600 tackor och åtta baggar som jag håller för kött, skinn och ull. Och så åker jag runt och klipper andras djur förstås.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


På Gotland har de flesta grålockiga pälsfår. Det är ingen lätt ras att klippa. De är som gotlänningar i allmänhet: jävligt envisa. Det tar väldigt lång tid innan man får snits på att hantera dem. Vita köttraser är en helt annan sak. De är större, men mycket mer beskedliga. Med pälslammen måste man vara på spänn hela tiden. De hoppar och vrider sig, det är mycket svårare att göra ett bra jobb.

Men att man är respektfull mot fåret är egentligen det enda som betyder något. Det är ju inte de som har bestämt att de ska klippas. Det spelar ingen roll om du har haft en dålig morgon; när du kommer ut på jobb måste du kunna ställa allt åt sidan. Varje djur ska hanteras efter fårklipparens absolut bästa förmåga. Lugnt och schysst. Man ska klippa klokt. Sakta ned och sätta varje klippdrag på precis rätt ställe. Det går inte fortare om man stressar, däremot blir man tröttare.

Under högsäsong kan jag klippa 300 djur på en dag. Men snittet ligger kanske på 150. Olika månader är olika lätta. Mars är ingen rolig månad. Då klipper vi tackorna före lammning för att ungarna ska ha lättare att hitta spenen. Allting blir fräschare och enklare så. Men dräktiga tackor är tunga, med sträv ull och dessutom kommer den tjocka vinterullen underifrån. Då är det trögt att jobba. September, oktober och november är mina favoritmånader. Då flyter det på och allt är bra.

Jag skulle uppskatta att 80 procent av all ull jag klipper slängs. Om det gick att få mer betalt skulle fler kunna ta vara på fibern. Ulleriet år 2015 är fortfarande lite för mycket på hobbynivå. Det ska till mycket förberedelser om man vill ha ull av fin kvalitet och utan lort i. Du måste klippa tackorna på sommaren, fodra och sköta dem väldigt väl, hålla dem smuts- och halmfria, och sen klippa dem igen på vintern. Själva klipp-platsen måste också vara kliniskt jävla ren för att man ska få bra ull och spara mycket sorteringsarbete. Men ska man göra allt det där måste man ju få betalt för det. Som det är nu ska man göra det bara för att man tycker det är roligt.

»Att man är respektfull mot fåret är egentligen det enda som betyder något«, säger fårklipparen Torbjörn Svensson. Under högsäsong kan han klippa ett par hundra får om dagen. Ändå gäller det att aldrig stressa, utan att ge varje får en lugn och bra behandling.

Själva klippandet görs alltid på samma sätt. Jag sätter fåret på rumpan och låser fast henne mellan mina knän så att jag vet var jag har henne. Man börjar alltid med att klippa buken. Sen vandrar man runt och klipper sida för sida så man får av ullen i en viss ordning. Sen tar man nästa djur och gör på exakt samma sätt. Har du hållit på ett tag är allting lika lätt eller svårt. Men för en person som är nybörjare är det nog svårast att klippa halsen. Att både hålla i fåret och komma åt att klippa runt hals, öron och huvud – det är nog det som tar längst tid att lära sig. För min del var det så.

Av alla djur jag har klippt är det ett som jag minns särskilt. Jag och min mentor var ute på ett klippuppdrag i Småland. Det var säkert tio, tolv år sedan. Vi klippte 500 tackor och så hade vi avelsbaggarna kvar på slutet. En av de där avelsbaggarna, han vägde säkert 150–170 kilo. Jag är lite över en och åttio, men när jag satte honom på rumpan var han nästan lika lång som jag. När de blir sådär stora då har man inte så mycket att säga till om. Man måste ha en bra teknik och veta var man har fötterna. Det är det jag får förlita mig på: att jag har benen på rätt ställe. Det är enda sättet att få kontroll på ett sånt stort djur. Det tog rätt lång tid att få av den där ullen. Men han blev ordentligt snygg när han var färdig iallafall.

Vi fårklippare har helst mockasiner när vi jobbar. De har platt sula så att man står plant och inte belastar ryggen på fel sätt. Och så har man bra känsla för djuret eftersom ovansidan är i mjukt läder. Det ger bättre kontroll och ett lättare klippjobb. Mina är sydda av en sadelmakare här i närheten efter mina önskemål. De har lite tjockare läder och tjockare filt i sulan än vad mockasiner man köper från Australien och Nya Zeeland har. Och så är det kul att det är gjort här och på riktigt vis, för hand.

Många har frågat mig varför just jag har tagit hem SM så många gånger. Ärligt talat har jag ingen aning. Jag är fokuserad och jag vet vad jag kan. Det är egentligen samma sak på tävling som i vardagen; djuret ska skötas på ett väldigt bra sätt. Det ska gå lugnt och metodiskt till och resultatet ska se snyggt ut. Och så är man ju bara SM-mästare en dag om året. Visst är det kul och egot blir lite större, men nästa dag är man tillbaka på noll igen när man klipper. Fåren bryr sig ju inte om titlar. «­

Ull
25 mars 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy