Hav, gräs och stenar

Ute vid stränderna har den bildat raukar. Under fötterna berggrund. Och där bönderna genom åren behövt byggnader, har den staplats till väggar för både människor och djur. Som i de grästakstäckta lambgiftarna, »fårens gåvor«, de små, knubbiga fårhus som idag enbart finns på Sudret och Fårö.

Erik Larsson i Öja baxar in en byggsåg i garaget och visar vägen in i köket.
– Man ska inte ha bruk i väggar, bruk kostar ju pengar, säger Erik Larson, som den mest självklara sak i världen när han börjar tala om kalkstenshus.

Om man staplar stenarna torrt, i så kallad kallmurningsteknik, får väggen också ett betydligt bättre isoleringsvärde, lägger han till. De många luftfickor som uppstår inne
i väggen när den förseglats med puts in- och utvändigt, gör stor skillnad.

För Erik Larsson är det självklart att bygga med lokala material. Han tycker det är urtråkigt att armeringsjärn och betong hör till vardagen var man än reser i världen. I grunden verkar han också ivra för det här sättet att bygga av samma skäl som det växte fram en gång i tiden; har man tomma fickor använder man det man har till hands.
Så var det för hans egen del, när han skulle bygga huset där han bor.
– Vi styckade av den här tomten vid mitten av 1970-talet, och då var ju jag en fattig bonddräng. Pengar att köpa byggmaterial hade jag knappt, så det är klart att jag valde sten. Stenen bröt jag precis där huset står idag och sen staplade jag upp väggarna. Då var det många som inte tyckte jag var riktigt klok, men nu finns det ju knappt någon som inte vill bo i ett kalkstenshus.

Omvärldens inställning har förändrats flera gånger sedan Erik Larsson som tioåring var med och bröt sin första sten och staplade sina första väggar. Tidigare ansågs hans kunskaper ofta udda och uttjänta, nu är de istället hett eftertraktade, och det finns inte en tanke på att slå av på takten för denna 68-åring. När vårsolen börjar värma är det som att trycka på en knapp. Telefonen går varm av alla som vill ha stenmurar färdiga innan de kommer ut till sommarstället.

Idag har Erik Larsson beställningar på över hundra meter vast, som stenmurarna kallas här. Han har inga stenhus på gång däremot, det senaste blev klart häromåret. Det var ett två våningar högt boningshus på dryga sjutton gånger åtta meter, byggt som sig bör av kalksten som han brutit på sin egen mark och staplat upp någon mil bort.

Kanske väntar han på ännu en stor utmaning. Tänk att få bygga något riktigt spektakulärt, som den stora medeltidskyrkan i sandsten ett stenkast bort. Han är säker på att det skulle vara möjligt, och tror inte heller att det skulle vara svårt att hitta folk som vill hjälpa till. På youtube har han sett många galna projekt genomförda runt om i världen.

I väntan på en sådan utmaning blir det flistak. Erik Larsson har specialiserat sig också på dem. I många hundra år har södra Gotlands flistak lagts med sandstensskivor. De låter sig klyvas till någon tums tjocklek, och läggs på tak som är så pass flacka att stenen ligger kvar av sin egen tyngd. I undantagsfall säkrar han dem med järnkrokar. Han visar kilarna han klyver med, han har gjort dem själv av gamla fjädrar och jordbruksredskap. Sandstenen bryter han ett par socknar norrut.
– Vi tar den på Grötlingboudd. Där bröt de som mest under 1500- och 1600-talen, under de här takens storhetstid. Då skulle alla ha flistak! Och det finns flera tak bevarade från den tiden, så de håller ju rätt bra…

Lambgiftarnas lurviga agtak däremot, ligger som längst i 30, 40 år. Husen påminner om tysta pälsdjur i landskapet, med långa luggar av ag, och hade sannolikt sin storhetstid före laga skifte, tror Erik Larsson. Det genomfördes här på 1860-talet.
– Vid den tiden släppte man lammen på gate, som man sa. Han syftar på fåren, som ju kallas lamm på Gotland. Lamm i sin tur, heter lammungar.
– De gick på en stor allmänning ända från Grötlingbo och ner till Hoburgen. Det var bara åkrarna och ängsmarkerna som var inhägnade, resten kunde djuren gå fritt på. Vår och höst räknade man in och sorterade lammen, och i det arbetet hade lambgiftarna betydelse. Och visst kunde lammen gå in där men det viktigaste var loftet, där man kunde förvara ängshö och lövkärvar. Det torkar så bra under agtaket, vinden drar rätt igenom.

Så fåren gick ute hela vintern, tog kanske skydd inne i de små husen i bland, och fick lite extra foder att lägga till naturbetet. Inte för att de skulle bli feta, utan för att de inte skulle dö.

Fårhusen kännetecknas av »ekonomiskt byggande«, menar Erik Larsson. Den som förr hade lite skog, kunde hugga sina takstolar där, andra använde skeppstimmer från förlista båtar. Väggarna staplades av kalksten, och tätades sannolikt mer med lerbruk än med kalkbruk. På Sudret fanns ingen skog, så att bränna kalk, som ju kräver mycket ved, var ogörligt.

Agtaken i sin tur, anses ha sina rötter i järnåldern. Halvgräset ag växer på kalkrika agmyrar i trakten och taken håller alltså i ett par decennier. När de är slut ringer telefonen återigen hos Eriks Larsson. Det är nämligen han som är agbas, något han varit sedan hans företrädare tröttnade 1987.

Agbasens uppgift är att se till att åtskilliga ton ag och de redskap som behövs för att dra upp och packa halvgräset på taket finns på plats när det är dags för ating, det sociala sättet att få arbetet gjort, ett slags förkapitalistisk produktionsordning. Agbasen kallar helt enkelt in en massa frivilliga händer och så görs jobbet. Betalningen är riklig tillgång på mat och dryck. Följaktligen betyder också ating just »ätning«. Och takläggningssammankomsten kallas täckating.
– Oavsett hur stort taket är, måste man bli klar på en dag. För det går inte att få folk att komma en dag till. Och skulle man slarva med maten, så det inte är tillräckligt, då kommer de inte nästa gång jag kallar in.

Samma arbetsmetod användes ofta förr både i tröskarbetet och fårnäringen, som vid klippningen av ullen, och vid »häusating« hjälptes man åt att stapla upp hus av kalksten.

Också Erik Larsson tog hjälp när han skulle lägga taket på sitt hus, men när det kommer till att lägga sten vid sten till murar och väggar, då jobbar han helst på egen hand. Några adepter har han knappast haft heller, och verkar rätt nöjd med det. Han värdesätter möjligheten att kunna jobba i egen takt högre än idén om att föra ett hantverk vidare, även om han tror att tillräckligt av kunskaper fastnat hos »sorkarna«, de egna sönerna. Märkvärdigare är det inte, menar han, än att den som är intresserad kan lära sig att bryta och stapla sten. Men han har märkt att det återväckta intresset för kalkstensmurar fört med sig att de idag ofta byggs utan bakgrundskunskap, till exempel med cementblandning mellan stenarna.
– Det är bedrövligt att se. Det är inte så det gjorts, och det fungerar inte i längden heller. De vittrar ju sönder bara. Kostar en massa pengar gör det också.

Erik Larsson har gått med i en engelsk facebookgrupp som samlats kring »dry stone walling«, alltså kallmurning av väggar. Han är nyfiken på det stora intresset för naturstensmurning där i väster, och skulle gärna åka över, även om han inte riktigt går i gång på deras »infernaliska« noggrannhet. Själv vill han inte knacka varje sten i optimal form, utan gillar det mer vilda byggsätt som han anser vara det gotländska. Och på frågan om kalkstenshus också hör hemma i samtiden, svarar han oreserverat »ja«.
– Byggnadens stomme är en ganska marginell del av ett nybygge. Kan man hitta stenen till ett bra pris, kan ett stenhus till och med bli billigare än att bygga med betong, som ju är långt från gratis. Kalksten är ett naturmaterial som kan rivas och byggas upp och byggas om i oändlighet. Och det håller i många hundra år.

Jonatan Malm är skribent och äger ett gammalt timmerhus. Han beskriver väggar av sten, som aldrig kan ruttna, som en utopi.
Peter Hoelstad är fotograf med byggnadsvårdsintresse. Han skar sig på ag när han gjorde det här jobbet. Trots att Erik Larsson varnat honom för halvgräsets skärpa.