Ull är gull

En förändring är på gång. Efter åratal som skräp på soptippar börjar svensk ull återigen bli en eftertraktad råvara. Möt några nytänkare som ser superfiberns möjligheter.


Foto Sara Mac Key / Fredrik Jalhed / Erik Abel
4 februari 2020

– För bara två år sen fanns ingen efterfrågan på svensk ull, ingen var intresserad – men så är det inte längre! utbrister Claudia Dillmann, nästan triumferande.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Claudia Dillmann har femton gästrikefår och en värmlandstacka. Till gästrikefåren hör Hjördis och Hildur. Hjördis är uppfödd på flaska och betraktar Claudia som sin mamma.

Som skinn- och ullansvarig i Svenska fåravelsförbundet har hon ägnat de senaste två åren åt att fokusera på problemen med svensk ull. Inte för att hon är speciellt gnällig av sig utan för att hon velat göra något åt dem. Det har gett resultat men också kostat på.
– Jag har fått kritik för att jag har gått ut med siffror om hur mycket ull som slängs. Men uppmärksamheten har gjort att frågan har lyfts. Och nu börjar det hända saker, säger hon nöjt.

Bland annat har svenska medier rapporterat om det märkliga förhållandet att 840 ton prima ull slängs, bränns och grävs ner varje år samtidigt som mer än 220 ton utländsk ull importeras. Claudia Dillmann har även fått svenska modeföretag att upptäcka den svenska ullen. Många använder redan ull i sina produkter men har varit ovetande om att tonvis med oanvänd råvara finns här i landet. Och inte nog med det; även inom själva Fåravelsförbundet har synen på ull svängt. Nu ses den som en potentiell intäktskälla istället för en kostnad.
– Det senaste styrelsemötet handlade uteslutande om ull. Och det har nog aldrig hänt tidigare, säger Claudia Dillmann.

Nog låter det märkligt att inte ens fårägarna själva har värdesatt ullen. Hur det kunnat bli så är en lång historia.

Under många år var det främst slöjdare som vurmade för den mångfacetterade superfibern. »Ull är gull« sa de och inom hemslöjdsrörelsen har projekten för att höja kunskapen om »guldet« avlöst varandra ända sedan 1930-talet.

Gästrikefårets Hjördis ull består av mjuk bottenull och grövre täckhår. »Den är otroligt användbar till mycket. En riktig allroundull« säger Claudia Dillmann.

Länge talade entusiasterna för döva öron om materialets förträfflighet; att det värmer och isolerar, tar upp fukt och motverkar dålig lukt, är eldhärdigt och värmer även när det är blött.
– I dag försöker vi skapa sådana smarta fibrer av skog. Men ullen har redan de egenskaperna utan att man behöver göra något, påpekar Claudia Dillmann.

Den märkliga vanan att slänga en fin råvara beror bland annat på industrialiseringen. När den slog igenom i slutet av 1800-talet minskade behovet av inhemsk ull. Massproducerade tyger och garner importerades och de svenska fårbönderna började fokusera mer på köttet. Aveln riktades mot att få fram bra slaktkroppar och ullen kom i skymundan. När den ändå, enligt lag, måste klippas en gång om året, sågs den främst som ett tungt och kostsamt arbetsmoment.

Många ullentusiaster har genom åren skakat på huvudet åt det bakvända i att fårägare inte förstår vilken resurs de kastar bort, svenska företag som inte vet om att den finns och en nästan obefintlig industri som inte kan ta hand om den. Den lilla mängd svensk ull som ändå kommit till användning, har förädlats av småskaliga spinnerier och hantverksföretag, ofta drivna av eldsjälar med särskilt intresse för slöjd och hållbarhet.

Men nu blåser nya vindar. I takt med att oroande milda vintrar, häftiga regn och stormar blir vanligare, gör en yrvaken klimatmedvetenhet att fler ser sig om efter mer hållbara livsstilar. Plötsligt ser många potentialen i en klimatsmart inhemsk råvara och vill skala upp den hantverksmässiga hanteringen till industriell nivå. Men då uppenbaras stora brister i värdekedjan, den väg som ullen måste ta från att vara hår på en levande kropp till att bli en textilfiber i en färdig produkt.
–Vi har rustat ner landsbygden och sålt ut vår textilindustri. Det finns varken infrastruktur för att samla in ullen, sortera och klassificera den eller maskiner för industriell stickning av exempelvis trikå, konstaterar Claudia Dillmann.

En hel del kunskap och inspiration finns i och för sig nära till hands, i vårt västra grannland. I Norge finns det uppsamlingsstationer jämnt placerade över hela landet som tar emot all ull, sorterar, klassificerar och säljer den vidare. Det påminner om hur svensk mjölk hämtas upp av mejerier, förpackas och säljs vidare till butiker och livsmedelskedjor. Det finns ju inga mjölkbönder som står med 300 liter mjölk som de inte vet vad de ska göra av och själva får ringa runt till mejerier och privatpersoner och försöka kränga den. Eller köra den 40 mil till närmsta mejeri.

Så ser däremot situationen ut för svenska fårbönder när det kommer till ullen. Här är det enstaka gårdar som samlar in i sitt närområde och bara tre aktörer, Ullcentrum på Öland, CC Wool i Halland och Ullkontoret på Gotland, har ett större upptagningsområde. Fårgårdarna ligger ojämnt utspridda över Sverige. Fram till förra året fanns det exempelvis bara en enda insamlingsstation norr om Gävle.

Men det har ändrats.

I Västerbotten är fårbesättningarna små, tio till femton djur är vanligt vilket ger ungefär lika många kilo ull per klippning.

I den stora timrade ladan några mil utanför Umeå har Saskia Sandring och Harriet Edeholt Öberg precis tagit emot nio papperssäckar och två banankartonger med ull. Som så många andra har de känt till svårigheterna med att ta till vara ullen och bestämde sig för att göra något åt saken. För några månader sedan startade de Sörböle Ullstation.
– Nånstans måste man ju börja, säger Saskia och Harriet och berättar att målet är att samla in den ull som finns i Västerbotten och sälja vidare till spinnerier och hantverkare och till ulltvätteriet på Gotland.

– Det behövs en bättre logistik för ullen. Det kan vi vara med och erbjuda, säger Saskia Sandring och Harriet Edeholt Öberg på pinfärska Sörböle Ullstation.

Efter höstklippningen förra året drog de igång.
– Vi var lite för sent ute, folk hade klippt men inte gjort riktigt rätt, berättar de och förklarar att många fårägare inte hade nåtts av informationen om hur de ska sortera. Att lamm- och tackull ska hållas isär, att svart och vit ull inte får blandas och att lår- och bukull inte ska med alls.
– Det är ganska nytt för en del. Hittills har många trott att ullen inte går att använda, berättar Saskia Sandring.

Nu verkar ryktet dock ha spridit sig. Säckarna och banankartongerna i ladan innehåller fibrer från vit rya, svart finull och grå, lockig lantras. Ullen är ordentligt packad med tidningar mellan fällarna, färgsorterad med tack- och lammull för sig.

En fårägare som levererar till Sörböle Ullstation kan få betalt direkt, men då blir priset lågt, mellan fem och sju kronor per kilo.
– Då har vi inte tittat på ullen alls. Kan man vänta tills vi hittat en köpare får man mer. Vi ringer runt till spinnerier och frågar vad de behöver.

På så sätt hoppas de kunna ta emot och hitta köpare till ull av skiftande kvaliteter.

I Västerbotten är fårbesättningarna små, tio till femton djur är vanligt vilket ger ungefär lika många kilo ull per klippning. De flesta spinnerierna köper större mängder, minst 20 kilo åt gången.
– Där kan vi bli en mellanhand. Vi tar in ull från flera fårägare och får ihop den mängd som behövs, säger Harriet och förklarar att själva insamlingsdelen är viktig för att ta ullen vidare. Företag inom mode och friluftsliv vill gärna köpa men det fungerar inte för dem att åka runt bland fårgårdar och känna på fällar. De behöver kunna beställa stora mängder, kanske flera ton, av en viss kvalitet.
– Vi sorterar och försöker komma så nära det de är ute efter som möjligt. De behöver inte åka 60 mil för att titta på en besättning som kanske inte ens har den kvalitet de vill ha.

Reaktionerna har varit positiva.
– Folk är glada att något händer även i norra Sverige, säger de och hivar upp säckarna med vit rya på sorteringsbordet.

Nere i södra Sverige händer det också saker. Den 19 november förra året bjöd modeföretaget Filippa K in till ett ovanligt möte. I ljusa och luftiga lokaler med utsikt över Riddarfjärden i Stockholm träffades representanter för märken som Röjk Superwear, Peak Performance, Houdini Sportswear, Gudrun Sjödén, Åhléns, Fjällräven och Tiger of Sweden.

Jodi Everding är hållbarhetschef på Filippa K och skrattar lite åt frågan varför hon vill samarbeta med företagets rivaler.
– När det handlar om att få fram råvaran till våra produkter känns det naturligt att vi hjälps åt och delar information med varandra, säger hon och förklarar att så som läget ser ut i Sverige idag är det en förutsättning för att ens få tag på den ull de behöver.

Filippa K har en gammal relation till ull men ganska nya insikter om hur mycket som faktiskt finns här.
– När vi, för två år sedan, förstod att 70 procent av all svensk ull slängs, blev vi väldigt motiverade att få in den i förädlingskedjan på ett storskaligt sätt, säger Jodi Everding.

Syftet med mötet i november var att se om fler märken vill arbeta med svensk ull. Intresset visade sig vara stort. Redan nu är 2,5 ton vit findor-ull bokad och mer kommer att köpas in och gemensamt skickas till tvätt i Belgien. Därefter tar företagen hand om sin ull själva.
– Findor är den ull som det finns mycket av, därför börjar vi med den, förklarar Claudia Dillmann som också var med på mötet. I Vinnova-projektet Cirkulära Yllekläder har hon gjort en noggrann kartläggning av den svenska ullen och vet vilka kvaliteter som finns och var.
– På sikt behövs ett branschorgan som organiserar tillgången, säger Jodi Everding. Allt kan inte hänga på en person, även om Claudia Dillmann tillfälligt kan vara spindeln i nätet medan vi får i gång det här.

Men för att ull i större skala ska kunna gå hela vägen från får till plagg i Sverige, saknas ännu pusselbitar.

Förra året tog Filippa K och friluftsmärket Röjk gemensamt fram tröjorna »Elin« och »Norrby«, stickade helt i svensk ull. Det blev ofrivilligt en liten, begränsad kollektion.
– Vi startade med 300 kg ull men det blev mindre än 100 kilo kvar efter tvätt, kardning och spinning. Vi hade helt enkelt inte garn till mer än 143 tröjor för oss och 100 tröjor för Röjk, säger Jodi Everding och skrattar. Den typen av lärdomar tror hon att branschen behöver dela för att alla lättare ska kunna komma igång med svensk ull.

Baggen Eriksson är ett gästrikefår. Han är ett år gammal. Många baggar blir ilskna med åren men Eriksson är snäll ännu.

Ett företag som hunnit göra en del erfarenheter är Fjällräven. Innovationschefen Erik Blomberg berättar hur han för några år sedan läste i Hemslöjd om hur mycket ull som slängs och kände att så får det inte gå till. Fjällräven inledde ett tröjprojekt och fick snabbt uppleva hur svårt det kan vara att få tag på rätt slags ull i tillräcklig mängd – trots att det rent teoretiskt finns svensk ull i mängder. Därför satsade man samtidigt på att hitta användningsområden för ull som inte har en lika fin kvalitet som den som krävs för klädesplagg.
– Nu använder vi svensk ull i jackfoder och ryggplattor till ryggsäckar, berättar Erik Blomberg.
– På så sätt kommer vi runt problemet att ull av lite grövre kvaliteter, som det finns mycket av i Sverige, upplevs som stickig. Vi använder den helt enkelt så att konsumenten inte har den direkt mot huden.

De senaste fyra åren har företaget omsatt 40 ton svensk ull och vill fortsätta.

Det är inte i första hand kunderna som efterfrågat ullskiftet, men både Erik Blomberg och Jodi Everding ser konkret affärsnytta i att använda just inhemska fibrer.
– Vi behöver inte bekymra oss om frågor som mulesing eller djurhållning. Vi vet att svenska får har det bra och ullen är spårbar, säger Jodi Everding och fortsätter:
– I dag vet vi inte varifrån all vår ull kommer. Våra leverantörer köper den på stora auktioner och den skeppas in från avlägsna platser som Australien och Sydamerika.

Med kortare transporter, följer också minskade koldioxidutsläpp, ytterligare en vinst i sammanhanget. Men för att ull i större skala ska kunna gå hela vägen från får till plagg i Sverige, saknas ännu pusselbitar.
– Det klagas på det ibland, att det inte går att framställa helsvenska produkter. En begränsning är den maskinpark som inte finns, säger Claudia Dillmann och fortsätter:
– Å andra sidan har vi en europeisk industri, vi kan tvätta i Belgien, spinna i Italien och sedan förädla i Sverige. Det är good enough! Man måste börja någonstans.

Jag ville framför allt testa gotlandsullen eftersom den finns i stora mängder och det råder en allmän åsikt om att den inte går att använda.

Men det finns också personer som vill tvinga utvecklingen att gå snabbare.
– Det som saknas i Sverige är ett storskaligt kamgarnspinneri. Och om ingen annan startar ett, gör jag det, säger Rebecca Josefsson. Hon är blivande textilingenjör och det senaste halvåret har hon undersökt vad som behövs för att kunna skala upp användningen av svensk ull i Sverige. Slutsats: om en komplett infrastruktur för att ta hand om ullen ska finnas här – insamling, tvättning och spinning – behövs också maskiner som kan spinna kamgarn. Det är den tråd som används för att sticka och väva industriellt.

Wholegarmentmaskinen framställer plagg i ett stycke, som en 3D-skrivare ungefär. I ett projekt som Rebecca Josefsson var med i stickades en tröja och två mössor. Tanken var att testa olika slags ull.
– Gotlandsullen blev glesast och minst porös. Blandgarnet av gotland/svea blev mellanporöst och mellantätt. Värmlandsullen blev tätast, men krympte mest när vi tvättade mössorna, sammanfattar Rebecca Josefsson.

I dag spinns kardgarn i Sverige. Det görs hos småskaliga spinnerier och garnet passar till hantverksmässig stickning, virkning och vävning. Ullen kardas och fibrerna ligger lite huller om buller när de sträcks, tvinnas och blir till tråd. Kamgarn däremot görs av ull som inte bara kardas utan även kammas. Fibrerna hamnar då parallellt bredvid varandra och kan sträckas mycket längre och spinnas tunnare. Resultatet är ett fint, jämnt garn, hårt tvinnat, som inte går av i moderna stickmaskiner och industriella vävstolar.

I projektet Svensk Ullinnovation har Rebecca Josefsson tillsammans med flera andra företag undersökt om svensk ull överhuvudtaget går att spinna maskinellt till kamgarn. Tre semikamgarner tillverkades. Ett av gotlandsull, ett av värmlandsull och ett blandgarn av gotland/svea. De är så nära kamgarner man kan komma utan att vara det.
– Jag ville framför allt testa gotlandsullen eftersom den finns i stora mängder och det råder en allmän åsikt om att den inte går att använda.

Av blandgarnet stickades en tröja upp i en wholegarmentmaskin, som framställer hela plagg i ett stycke.
– Då såg man hur garnet beter sig, berättar Rebecca och redogör för lärdomar om hur stickmaskinen behöver optimeras och hur tråden delvis gick av: »Det blev en tröja men jag fick laga den på några ställen«.
– Garnet är väldigt viktigt. I moderna stickmaskiner belastas tråden mycket. Om den är ojämn går den av på de tunnare ställena och där den är tjockare blir det komplikationer vad gäller att flytta maskan från en nål till nästa.

Nu vill Rebecca Josefsson söka mer pengar för att ta projektet vidare. Nästa steg är att starta ett storskaligt kamgarnsspinneri och köpa in en wholegarment-maskin. Exakt hur det ska gå till är än så länge hemligt.
– Vi behöver hitta någon som vill investera. Men det finns ett så stort intresse från modeindustrin, så vi kommer lösa det, säger hon lugnt.

Det är lätt att tro henne. Det bubblar just nu av jävlaranamma i Ullsverige. Allt fler har insett att ull faktiskt är gull.

4 februari 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy