Andra lagret för den första tiden

Självklart. Det tycker nog de flesta. En stickad textil är just så smidig att den ger följsamma plagg för den som ska kläs på för första gången, och ullens egenskaper är ideala för att hålla den nyfödda lagom varm och torr. Visst finns det utmärkta babykläder att köpa, men det hemstickade blir liksom lite extra ombonat.

Agneta Söderberg är mästerstickerska. Det liknar nästan trolleri. »En tråd där hon börjar, en där hon slutar – och däremellan ett helt plagg, utan sömmar.« Så beskrivs ibland, förundrat, Agnetas stickkonst. Någon liten söm finns det förstås i hennes kläder, men oftare stickad än sydd.
– Sydda sömmar håller inte så bra på barnkläder, menar hon, men det gör stickat.

I princip formar hon hela plagget i ett stycke genom att utnyttja teknikens möjligheter till sin spets. Det mesta i tunnaste tunna garn på stickor nummer två.

»Andra lagret« kallar Agneta Söderberg sin kollektion som innehåller allt en baby behöver, just som ett andra lager, ovanpå tunna underkläder, under sitt första år. Allt utformat med genomtänkta konstruktioner och teknisk finurlighet som ger kläderna den allra bästa funktionen. Allt är vitt. Kemiskt rent från färgglada ränder, gulliga djur och blommor.
– Små barn är så fina i sig själva, säger Agneta, de behöver inte en massa färger och mönster.
– Det värsta jag vet är dödskallar på små barn.

Lätt att hålla med om.

Själva startskottet till Agnetas intresse för stickade barnkläder var ett barnbarn som föddes i ett vinterruggigt och fuktigt England. Sedan dess har barnbarnsskaran vuxit och hon har stickat åt alla sju.
– När de fyller fyra – då är det nästan färdigstickat, säger hon.

Men hon fortsätter att sprida sin stickade omtanke även när deras mest grundläggande behov är tillgodosedda. Då blir det lite mössor, strumpor och slipovrar. Ett nästan osannolikt plagg hon fortsätter handsticka även framöver är – långkalsonger. Höjden av lyx i ett enkelt basplagg. Barnen älskar dem.
– Men man får inte räkna arbetet när man stickar, säger Agneta.

Ett litet barn behöver förstås inte alla plaggen i kollektionen. Ska Agneta själv välja ut några favoriter blir det filten – som räcker länge om man bara inte gör den för liten. Med tiden får den ofta ett nytt liv som gosefilt eller framför teven. »Engelska koftan« och två hjälmar, en liten och en stor, till att börja med att använda samtidigt. För de barn som bärs i sele är den stickade overallen bra. Och mössor och strumpor är alltid fina presenter, menar hon.

Agneta framstår som en verklig stickminimalist. Man vill nästan kalla henne »dogma-stickare«. Hon vet vad hon gillar och vad som aldrig skulle komma in i hennes stickkorg. Miljoner färger till exempel. Och vissa tekniker.
– Resårstickning är en styggelse! Det är fult och håller inte formen. Det finns så många bättre sätt att sticka kanter på, menar hon.
– Jag är inte så road av mönster, det är bara ett blåvitt bingemönster från Halland som förföljt mig genom åren. Men själva sticktekniken är en outsinlig utmaning!

Hon älskar rätstickning och tvåändsstickning, gärna i kombination. Och hon gillar formler och enkla, fiffiga lösningar. Maskantalet på strumpor och vantar ska vara jämnt delbart med fyra, på mössor med sex. Då blir det lätt att hålla reda på hoptagningarna – som hon gärna gör med aviga maskor. Då blir alla likadana och syns tydligt under resans gång. Och resultatet blir snyggt. Det kunde den som besökte Liljevalchs i somras konstatera, där visades hela kollektionen.

Agneta delar generöst med sig av sina kunskaper. Att fästa dem på papper är inte optimalt, menar hon, men hon håller gärna kurser.
– Det är handpåläggning som gäller!

Själv lärde hon sig sticka av sin förstående farmor, som repade upp när hon gjort fel – och sedan stickade tillbaka till utgångsläget. Ett tips att ta efter för den som lär ut stickning till barn.

Agneta har bland mycket annat arbetat med foto, design och konstnärlig verksamhet. Hon är nästan självlärd när det gäller stickningen, men har också gått tre rejäla kurser på HV. Sin kreativa miljö har hon där hon bor, i en herrgårdsflygel i Tystberga nära Nyköping. Tröttnar hon aldrig? Jo, kanske, men bara lite. Hon börjar så smått känna sig färdig med babyprojektet och eventuellt blir det en bok av det så småningom. Hon fortsätter ständigt sin envisa jakt på ett riktigt bra, mjukt och tunt ullgarn. Och stickningen släpper hon aldrig. Det blir intressant att få följa hennes vidare väg i utforskandet av dess nästan outtömliga möjligheter.

Se också Agneta Söderbergs Instagram.