Porträttet

Glädjen i att sömma

Eva Anderson delar favoritteknik med unga medeltidslajvare. Och om någon kan marknadsföra nålbindningens förtjänster så är det hon, som berättar om fart, genvägar till perfekt passform och om nästintill outslitliga plagg. Dessutom gör hon allt för att Hemslöjds Malin Vessby ska fatta galoppen.

Text Malin Vessby
Foto Caroline Tibell
30 januari 2013

Det har börjat skymma fastän det ännu är dag. Sådan är vintern. Inne bakom väggarna på gården Bista, en mil norr om Arlanda, har lamporna tänts och elementen knäppts på. Raggsocksläge.
– Titta, säger Eva Anderson och håller fram en nålbunden vante så att jag tydligt ser varje stygn.
– Påbörja alltid tummen inne i tumgreppet, annars kommer maskorna på diagonalen och inte parallellt med vantens övriga horisontella maskor.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Eva Anderson

Ålder: 69
Yrke: Före detta länshemslöjdskonsulent, idag pensionär och kursledare med åtskilliga förtroendeuppdrag.
Bor: I centrala Stockholm om vardagarna, i Bista om helgerna, 1 mil norr om Arlanda i Sigtuna kommun. Det tar trekvart från dörr till dörr.
Familj: Maken Claes-Håkan Jacobson.
Inspireras av: Vackra saker! Och av naturen runt Bista.
Luktar på: Frisk luft. Man märker skillnaden när man kommer ut hit. Luften i Stockholm är helt annorlunda.
Lyssnar på: Amerikansk folkmusik.
Tittar på: Jag är vetgirig. Jag ser mig omkring och försöker upptäcka vad som händer.

Hon lyfter upp ytterligare en vante, maken, där hon istället har sytt tummen utifrån och in, så att stygnen den här gången hamnat på sniskan. Det blir tydligt vad hon menar. Lika tydlig blir skillnaden mellan en valkad och en ännu obearbetad vante i ett vantpar där hon filtat den ena, men inte den andra. En före- och en eftervante. Lite som rätterna i matprogrammen på teve.

Det vore så klart förmätet att tro sig veta något om en människa efter ett enda möte. Men jag vågar ändå påstå att jag är på besök hos en fantastiskt skicklig pedagog. Bestämd också, jag återkommer till det. Men hon vill verkligen få mig att sätta igång.
– Du kanske borde gå en kurs?

På köksbordet i den lilla faluröda enkelstugan i två våningar där Eva Anderson och hennes man i tjugofem års tid tillbringat de allra flesta helger, ligger en hel trave med nålbundna vantar. Huset flyttades hit 1845, till de steniga och vida hagmarkerna ungefär där Sigtuna, Knivsta och Norrtälje kommuner möts idag. Hon säger att det är här hon har sin själ. Alltså inte i Borås, där hon så gott som föddes in i hemslöjdsrörelsen, med en moster som startade och drev hemslöjdsbutik och där hon också utbildade sig på Textilinstitutet. Inte heller i centrala Stockholm, där hon är skriven sen 1970-talet och bor i veckorna, med bekvämligheter, butiksutbud, närhet till allt.
– Ett helt annat liv, säger hon om staden. En annan värld.

»Sorundavantar. Sådana nålbands till försäljning av kvinnor i Sorunda under slutet av 1800- och början
av 1900-talet. I en intervju sägs att ›gummor sydde
lite varstans‹.«

Vantarna på bordet har hon för vår skull hämtat in från vänner och bekanta i Sorunda, norr om Nynäshamn, som komplement till sina egna. Eva Anderson är en av landets mesta experter på nålbindning, som ibland också kallas vantsöm. Expertkunskapen kommer sig delvis av trettio år som länshemslöjdskonsulent i Stockholms län. Redan på 1970-talet höll hon kurser morgon, middag, kväll. Och hon har lärt sig mer genom inventeringar som hon medverkat till, bland annat insamlingen av nålbundna vantar länet runt 2006–2008, som dessutom ledde till att hon skrev boken Nålbindning – Historiskt och modernt i Stockholms län.

I den finns inte minst Sorundavanten avbildad – och på köksbordet ligger nu en rad varianter, både hundra år gamla, noggrant stoppade och nygjorda modeller, alla med de karakteristiska cirkelformade, färgrika yllebroderierna i kedje- och förstygn på handflatornas ovansidor. Broderier som påminner om runda kyrkfönster. Nålbindning är än idag en slående välanvänd teknik i Sorundatrakten, berättar hon och visar mig vilka av de gamla traditionella vantarna som ursprungligen var tänkta för kvinnor respektive män. De förra med midja vid handleden, de senare istället med nedvikta skaft.

Själva tekniken nålbindning är både urgammal och alltigenom internationell. Nål, tråd och stygn. Den har använts i alla världsdelar och det finns flera varianter. På senare år har den här i landet också med hull och hår anammats av den del av lajvrörelsen som vill göra medeltidstypiska vantar.

Val av nålbindningsgarn

  • Välj ullgarn. Då kan du skarva garnlängderna efterhand genom att väta med saliv och helt enkelt gnugga ihop trådändarna med varandra. På så vis får du osynliga övergångar mellan trådarna.
    ­
  • Fråga efter garn »för kroppsnära användning«, så slipper du stickigt garn.
    ­
  • Köp inte garn märkt »superwash«. Det låter sig inte valkas lika bra som annat ullgarn eftersom det är behandlat för att tåla maskintvätt och inte krympa.
    ­
  • Satsa om möjligt på ull som kommer från får som är framavlade just för sin ulls skull. En bra ullras är exempelvis svensk lantras.

Somliga menar att tekniken är svår att lära sig, ett rykte som Eva Anderson tror sprids av erfarna stickare. För vanans makt är stor.
– Istället för att spänna tråden och använda pekfingret, som i stickning, ska tråden i nålbindning hänga slapp och maskan för den högerhänte ligga mjukt runt vänsterhandens tumme. För vissa kan det vara svårt att ställa om, säger hon och plockar upp en påbörjad vante och visar, med tråden dinglande lös och ledig.
Själv lyfter hon hellre fram tekniken som effektiv; nålbindning går snabbt framåt eftersom varje varv är så högt. Och efter färdig sömnad kan man genom valkningen i efterhand finjustera passformen till perfektion. Det blir riktigt varma, nästintill outslitliga vantar.
– Stygnen flätas in i varandra och de ligger inte exakt sida vid sida, som stickade maskor. Det gör det nålbundna slutresultatet mer följsamt och formbart än stickat, förklarar hon.

Och man behöver bara halvmeterslångt ullgarn för att sätta igång. Nålen kan den händige slänga ihop av en glasspinne. Fast i ärlighetens namn. Det är inte Eva Andersons melodi. Istället förordar hon kopparnålen, för metallens hala ytas skull, för stadigheten och tyngden i handen.
– Men viktigast är att nålen inte är alltför koniskt formad. Om den är alltför bred vid basen kan den bli svår att dra igenom öglan, säger hon.

Utanför i hagen andas hästen rök och gräset är vitt av frost. Eva Anderson ställer fram bullar från grannen och ursäktar sig för pulverkaffet. Sen kommenterar hon i förbifarten sina rosa- och jeansblårandiga trasmattor, som snart åker ut. Väverskan har inte tänkt på att olika tygsorter kan krympa olika mycket vid tvätt. Mattorna har fått midjor. »Så får det inte se ut!« Och med samma bestämda och ögon ser hon på nålbindningen.
– Det ska vara rätt hela vägen! Annars får man klippa bort och börja om. Jag förstår inte dem som säger att »det ska se hemgjort ut«. Det kan väl inte vara eftersträvansvärt?
Eller som hon skriver i ett mejl lite senare: »Du tyckte nog att jag var väl noggrann, men jag ser det så här. Har man lärt sig tekniken och grunderna riktigt bra då kan man senare leka och experimentera hur mycket som helst med teknikerna. Då blir det riktigt roligt.«

Hon tar upp vanten som hon kommit halvvägs på och formar öglor runt vänstertummen. Sen plockar hon upp tre av dem med nålen och drar hela tråden genom öglorna, som blir bundna och alltså inte kan repas upp så där läskigt lätt som stickade eller virkade maskor.
– Jag har kommit ifrån slöjden till stor del, säger hon och beskriver sitt ännu rätt nya liv som pensionär som en äntligen-tid, med utrymme för att träffa vänner, dricka morgonkaffet långsamt, träna, höja blicken.
– Det är härligt att bestämma själv. Göra det jag vill. När jag vill. Inte förrän jag slutat som länshemslöjdskonsulent har jag på allvar förstått att det varit ett sätt att leva.

Kanske har hon nu också fått ytterligare tid till samarbetsprojekt med maken, Claes-Håkan Jacobson. Hon ser glad ut när hon pratar om honom. De har arbetat ihop en hel del genom åren, inte minst tillbringat tid i USA, på jakt efter material av den svenske pionjärfotografen John Anderson, som fotade indianer i Rosebudreservatet 1885 till 1930. Det har i sin tur lett vidare till två böcker på det egna förlaget och en ännu pågående vandringsutställning. Maken har stått för forskningen, hon för utställningsverksamheten.
– Det är kul att göra något tillsammans, säger hon med värme.

Men det där med att komma ifrån slöjden. Jag undrar jag. Fortfarande håller Eva Anderson ett par nålbindningskurser per år. Och hon berättar engagerat om linodlarföreningen, där hon är ordförande, som tagit sig an uppgiften att stärka kunskapen om odling och beredning av lin, den enda spånadsväxt som kan odlas på våra breddgrader.

Fortfarande säljer hon också in slöjden med glans.
– Den behövs som ett komplement till vardagen. Många skulle må bättre om de oftare satte händerna i något praktiskt. Man kan inte tänka på annat då, problemen faller bort, man måste vara närvarande. Det gäller också ungdomar.

Valkningstips

  • Att valka och filta är samma sak.
    ­
  • Vänd vantarna ut och in när du ska valka dem.
    ­
  • Skölj plaggen i ljummet vatten innan du såpar in dem. Välj till exempel Gummes gula eller gröna såpa från affären. Ta flödigt med såpa.
    ­
  • Valka helst mot en träbräda. Det blir bättre friktion än om du valkar mot metall, som ullen glider för lätt på. Träbrädor brukar ibland finnas att köpa på nätets andrahandsmarknader, som Blocket, eller i hemslöjdsbutiker. Annars kan du låta fräsa ur en björkbräda.
    ­
  • Genom valkning kan du åstadkomma perfekt passform. En vante blir kortare/smalare i den riktning som du gnuggar. Är den för lång gnuggar du alltså på längden och är den för bred gnuggar du istället på tvären. Var observant så att vanten inte krymper för mycket.
    ­
  • Skölj ur all såpa när du valkat färdigt. Krama sen ur vattnet och forma plagget. Låt det torka på en tidning.

Det senare har hon noterat under skolbesök som länshemslöjdskonsulent. Att struliga ungdomar kan bli alldeles tagna. Koncentrerade. Vetgiriga. Å andra sidan berättar hon också om klasserna som inte lyssnade. Då packade hon ihop sin korg och gick. Punkt, basta. »Då har jag vettigare saker att göra.« Ett bestämt hoppackande som ofta kunde vända hela stämningen, säger hon.

Hemma i stan håller hon på och avslutar arbetet med en altarduk till Vidbo kyrka som ligger nära Bista. Hon gör den av handvävt linnetyg som hon trillade över på Auktionsverket för några år sen och kände sig manad att köpa, trots att hon egentligen redan hade skåpen fulla. Men »man ser nästan aldrig sådan kvalitet idag – och få förstår dessutom storheten i den.« Det är en dräll vävd med sexton skaft av garn tunt som sytråd.
– Hittar man sådant idag blir man överlycklig!

Texten som hon broderar med kedjestygn längs kanten på altarduken lyder: »Till minne av kraftfulla kvinnor i Vidbo socken«. Och jag tänker att kraftfull känns som ett adjektiv som nog kan passa också henne. Eller bestämd och engagerad. Och jag tänker en gång till på hennes kommentar om att ha kommit bort från slöjden. Att det kanske är just som hon säger, att hon helt enkelt njuter av att se andra komma igång. För hon peppar mig verkligen.

Öglorna runt tummen.
– Förstår du nu?

Malin Vessby tappar maska efter maska när hon stickar. Inför nålbindningens bundna maskor känner hon vagt hopp.
Caroline Tibell har inte slöjdat på de senaste 20 åren men Eva fick henne att fundera på att ta upp tråden igen.

30 januari 2013

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy