Vantsamlarens berättelse

Min besökare hade en gång i tiden huggit timmer med Skaite-Janne, Skaite-Marias man, och deras pojkar, och de hängde upp vantarna på tork över elden i rastkojan om kvällarna. »Då kunde man alltid se vilka som var Skaite-Marias«, sa han.

Jag hade fått elva gamla slitna arbetsvantar och vantrester från fjällgården Skaites nuvarande ägare. Han visste att jag var såld på vantar, att jag ritade av och samlade på mönster och att jag hållit på så ända sen tidiga tonåren. Hans fjällviste är samma Skaite som Maria bodde på i början av 1900-talet, tillsammans med man och åtta barn, i väglöst land. Hon dog 1956, 81 år gammal.

Ordet skaite betyder land mellan två vatten på samiska och det finns många platser med det namnet. Men just den här ligger väster om sjön Peuraure.

Skaite-Marias vantar är egentligen inte så märkvärdiga. Det är mönsterstickade arbetsvantar i en rak modell, enkla att slänga av och ta på. Dåtidens vardagsstickning. Alla har en snodd i sidan för att kunna knytas ihop och hängas på tork. Det fåtal som inte är gjorda för att gömmas inuti ett par skinnvantar har dessutom tofsar på snoddarna. Mönsterelementen är vanliga och spridda världen över. Det är rutor, ränder och trianglar. Men Skaite-Marias sätt att kombinera dem är säreget och smart. Uttrycket är enkelt och harmoniskt. Mönstret på handen och mudden passar fint ihop. De minsta och tätaste mönstren över två maskor är tåligast. Dem placerade hon i de områden som slets mest, som i tumgreppet. Till ytor som inte utsattes för lika hårt slitage valde hon större mönster över flera maskor, med längre flotteringar.

För några år sen, gjorde jag en mönstersats med Skaitevantar som såldes genom Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk. Då hade jag problem med att få tag på bra garn. Men Wålstedts i Dala-Floda gick med på att ta fram ett som var specialanpassat, extra tätspunnet. De fick ställa om spinningsmaskinerna för att hitta rätt.

Själv använde Skaite-Maria tunna stickor, högst två millimeter, och tjockt gärna tre- eller fyrtrådigt ullgarn som spanns på gården. De hade vita och svarta får, inga grå, och färgade dessutom röda, blå och gröna garner. Vantarna blev täta och varma.

Jag har så klart inte rättigheter till mönstren. Det är traditionell stickning i Skaite-Marias tappning. Men det värmer mitt hjärta att ha kunnat bidra till att den sprids. På senare år har kapitel om Skaitestickning börjat dyka upp i olika stickböcker. Om jag inte hade fått de slitna gamla vantarna den där gången, hade de sannolikt bränts upp. Då vete sjutton om någon vetat vem Skaite-Maria var idag.

Jag kan berätta om Terese Torgrim också, en hängiven vantsamlare som var min pappas kusin. Hon gick bort 1976. Eftersom pappa visste att jag var så intresserad av stickning föreslog han en gång att han och jag skulle fara och hälsa på henne. Jag var tonåring då och hon var sängbunden och bodde på Vilan, ett ålderdomshem i Kiruna. Hon berättade för oss om när hon var nomadlärare i skolkåtorna runt Jukkasjärvi och hur hon samlat på vantar, bland annat för att kunna använda dem i slöjdundervisningen.

Den mest spektakulära historien är kanske den om när Riksantikvarieämbetet kom till Jukkasjärvi 1947 för det stora öppnandet. 1600-talskyrkan skulle renoveras och gravvalvet under golvet öppnas. Avsikten var att undersöka gravarna från 1600-och 1700-tal, där kropparna mumifierats och en hel del av kläderna bevarats.

Terese lyckades utverka att hon skulle få firas ner till gravarna. Hon var liten och kraftig och sänktes ner sittande i en rullstol. Kistorna stod öppna. Men hon fick inte röra någonting. Hon satt där nere i mörkret i timmar med sitt förstoringsglas och bildade sig en uppfattning om hur vantarna var gjorda. Sen stickade och testade hon sig fram på plats, så beskrev hon det.

Jag har köpt Riksantikvarieämbetets dokumentation från öppningen. De stickade plaggen är väldigt skissartat beskrivna, »stickade vantar« står det, det är på den nivån. De måste ha haft dåliga kunskaper om stickning. Så det är tur att Terese fick komma ner.

Åtskilliga av gravvantarna hade flät-, kedje- eller sicksackmönster, ofta gjorda av lyfta och vridna maskor som ger ett reliefmönster. Terese sa själv, att om hon inte sen tidigare hade lärt sig likartade mönster från byn Vivungi, hade hon aldrig lyckats lösa hur de var gjorda. Jag har fått se de vantarna, så jag förstår vad hon menade. Det är ingen enkel stickning. Men den typen av mönster fanns i Norrbotten då, på 1940-talet, och väldigt rikligt på de brittiska öarna. Det sammanträffandet kan eventuellt säga något om gamla färdvägar. Idag tror jag att Tereses vantsamling finns på Hjalmar Lundbohmsgården i Kiruna.

Vantar kan vara så vackra och berätta så mycket om bäraren. Om vem man är. Ibland säger de också något om varifrån man kommer.

Själv stickar jag till barn och vänner. Vantar är lagom stora. De blir färdiga. ­

Erika Nordvall Falck arbetar numera med verksamhetsutveckling. Men dessutom är hon vantsamlare och etnolog.
Peter Hoelstad fotograferade vanten.
Ingvar Segerström fotograferade Skaite. Han är dessutom gårdens nuvarande ägare.