Drömtröjan

Inger formger egna tröjor och leder kurser i hur man gör dem. Många söker sig dit. Några för att de behöver en tröja till sin dräkt. Några för att de redan är hyfsat bra på att sticka och vill ha större utmaningar. Några för att de vill hitta sin plats i kulturhistorien. Att spedetröjan kan göras så fantastiskt vacker är förstås också en lockelse. Något Inger betonar är att den måste vara personlig.
– När du väljer färg på garnet ska du inte bara gå efter vad som råkar passa i garderoben. Den ska också säga något om vem du är, menar hon.

På samma sätt kan tröjans utsmyckning uttrycka ett temperament och en livshållning. Att välja tyger och band av siden och sammet, knappar av glas eller metall och att komponera dem på tröjan är varken mer eller mindre än en skapelseakt. Och när tröjan väl är färdig efter många timmars arbete och man tar den på sig står man där med ett statement om sig själv. Man har en alldeles egen tröja som i bästa fall säger: »Här är jag. Och det är jag stolt över.«
– Prata om den!

Det är en uppmaning Inger brukar ge. Tröjan är en fantastisk möjlighet till kontakt med andra, menar hon.

Att de gamla spedetröjorna kommit lite i skymundan tror Inger kan bero på att de bars under en livkjol eller ett livstycke, även om delar av tröjan och framför allt dekorationerna syntes.
– Men stickat ansågs också som ett enklare material. Vävda tyger hade högre status. Ofta försökte man få sin tröja att se ut som om den vore sydd. Man markerade gärna sömmar med reliefer, stickade tätt och kunde dessutom valka plagget, berättar Inger.

I flera av Skånes museer och även på Nordiska museet finns samlingar av spedetröjor, stickade sedan mitten av 1700-talet. Skåne är stort och stickningen kom inte samtidigt till hela landskapet. I de västra delarna nära Sundet var man tidigt ute, men österut tog det längre tid för tekniken att slå igenom. På vägen utvecklades flera olika sätt att använda den. Med tiden började man också maskinsticka tröjorna. Man kunde få hjälp av ett färgeri på orten med färgning och valkning.

De ekonomiska och kulturella förutsättningarna var olika vilket avspeglas i färgval och form.
– Rött kunde betyda rikedom medan svarta och blåsvarta tröjor ofta kommer från det fattigare nordöstra Skåne, menar Inger. Där var tröjorna också strängt höga i halsen medan det bördiga Söderslätt kunde vara mer tillåtande när det gällde ringningen.

Modeväxlingar syns också i tröjorna som ibland är kortkorta enligt renässansens ideal, andra är lite längre. Men i våra ögon är även den längre spedetröjan kort, och den är inte rak som våra vanliga tröjor utan alltid figurstickad, ett kroppsnära plagg som skulle sitta åt.

Inger är i grunden arbetsterapeut. Hennes väg till tröjorna började med en trasslig period på jobbet, med omorganisationer och oro. I den vevan såg hon en ensam spedetröja hänga på en krok på Kulturen i Lund.
– Det var kärlek vid första ögonkastet! Jag tog kontakt med Annhelén Olsson, hemslöjdskonsulent i Skåne, och det blev början på ett nytt liv, berättar Inger.

Det här var för femton år sedan och Annhelén hade just börjat planera ett projekt kring spedetröjorna. Inger kom genast med i arbetet. Tillsammans letade de i museer och samlingar, även hemma hos privatpersoner. Annhelén gjorde själva inventeringsarbetet och dokumentationen och undersökte bland annat skillnader i tröjornas utformning i olika delar av Skåne. Inger fokuserade på garner och tekniker. Att producera nya tröjor var en tanke som fanns med från början.
– Det var jättespännande! Jag fick lära mig hur mycket som helst om ull och färgning, berättar Inger.
– Jag provstickade massor och testade mängder med garner. Det blev många diskussioner med spinnerierna för att få fram den rätta karaktären på garnet. Stickelhåren fick inte vara bortplockade eftersom det måste ha både spänst och en viss strävhet, och det skulle vara hårt tvinnat för att få glans och bli mer likt silke.

Till sist hamnade hon i Norge, där Rauma gör det vackra garn hon använder idag.
– Jättemjukt är det inte, men det blir bättre när man använder det, säger hon, och för den som är känslig kan räddningen vara en infodring runt hals och handleder och att bära en långärmad t-shirt under.

I sin spaning efter spedetröjorna ville Inger förstås träffa dem som stickat. Hon hade turen att få möta några, framför allt »Stina i Åkarp«. Stina var en mycket gammal dam som stickat många tröjor i sitt liv och som nu bodde på ett äldreboende mellan Malmö och Lund. Personalen menade att det var lönlöst att prata med henne eftersom hon var dement, men de anhöriga var med på att hon försökte.
– Så jag tog med mig tröjorna och bad henne att visa hur hon brukade göra. Då satte hon i gång och berättade! Det var som ett mirakel att få se hur hon levde upp. Ett av hennes råd glömmer jag aldrig, hur man syr på dekorationerna kring halsen. »Du måste lägga vecken från axeln och neråt«, sa Stina. Bra att veta, tänkte jag, men varför då? För att ljuset ska falla rätt på sidenet? Men Stina förklarade: »Jo, annars syns mjällen i vecken!« Det finns olika anledningar till att man gör på det ena eller andra sättet när man gör sin tröja, många är säkert glömda idag.

Ingers rum är fullt av tyger och band i olika askar. Återbrukstanken kommer till sin rätt när spedetröjorna ska dekoreras, men mycket måste förstås köpas. Hon fyndar i Danmark, Stockholm och i Europa, där det finns högklassiga tygaffärer. Men materialet kan också gömma sig i antikbodar och på andra oväntade ställen.
– Man får ha på sig sidenögonen och vara dekordetektiv, säger hon, och det gäller att ha en reskamrat som tycker det är lika kul.

Hur lång tid tar det då att sticka en spedetröja? Frågan är lika oundviklig som omöjlig att besvara. En speciell tröja Inger gjorde till ett sticksymposium för några år sedan tog fem månader att få färdig. Och då fick hon ligga i. En timme i taget kan hon hålla på – hon kan sin ergonomi och utsätter inte kroppen för onödigt slitage.
– Att komma in i stickningens rytm och stilla tempo är som att få gå in i ett annat rum, säger Inger.

Hon framhåller gärna stickningens meditativa karaktär och även den stimulans av hjärnan som det finmotoriska arbetet ger. Hon har tagit fasta på slöjdens välgörande effekter i sitt arbete som arbetsterapeut. Det är hennes bas i tillvaron.
– Stickningen är guldkanten! Tröjorna ger mig så mycket, de är en del av mitt liv. De fortsätter att öppna nya dörrar för mig, till flera okända världar.­

Läs och se mer
Håkan Nilsson, red, Österlens folkdräkter. Ystadiana 2000.
Gå in på www.digitaltmuseum.se och skriv »spedetröja« i sökrutan.
Kulturen i Lund visar permanent några av de vackraste tröjorna i samlingarna.