Magiska svampar

Larmrapporterna duggar tätt om hur färgning av kläder skadar miljön. Men valet behöver inte stå mellan att gå klädd i beigt eller skada planeten. I skogen växer nämligen pigment med hatt och fot.

Text Maria Diedrichs
Foto Lena Katarina Johansson
31 maj 2017

Året är 1976 och på en altan i Selånger är specialläraren Hjördis Lundmark på väg att få sitt livs uppenbarelse. Häromdagen fick hon höra ett rykte genom en bekant i svampföreningen. Någon känner någon som hört talas om ett par kvinnor i Uppsala som färgat håret med rödskivig spindling. För en vetgirig växtfärgare som Hjördis behövs det inte mer uppmuntran än så. Hon går raka vägen ut i skogen, till en sandig tallhed, och plockar korgen full av gulaktiga svampar med kulliga hattar och röda skivor undertill. Nu står hon i höstsolen på uteplatsen hemma bakom huset och ska just till att lägga i en härva ullgarn i badet där svampen puttrat en stund.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Hjördis Lundmark sitter på trappen framför en gul dörr.

Det går över all förväntan. Färgen tar direkt. De vita fibrerna färgas djupt roströda på bara några sekunder.
– Det var så hisnande så det kommer jag nog aldrig att komma över, minns Hjördis Lundmark, drygt 40 år senare och rättar till en svampformad brosch på koftans slag.
– Tänk att man till den grad har grävt efter vitmårarötter för att färga med att marken eroderats på sina håll. Och så finns det rödfärg som man bara kan plocka i skogen! Det var så häpnadsväckande. Jag tror jag tillbringade resten av den hösten där ute vid grytan.

Just idag är hon klädd i sin favoritfärg lila, med en ljust syrentonad sidenscarf om halsen, färgad med lysticka. Precis som då för 40 år sedan står hon vid en kokplatta på bron utanför huset. Numera bor hon i Kyrkdal, en bit norr om Härnösand. Våren kämpar. Smältvattnet droppar från taket och slår trumvirvlar på en snöskovel som står lutad mot väggen. Hon fyller en kastrull med vatten och plockar fram en plastburk fylld med torkad svamp. Det här är blodspindling – en släkting till den hon färgade med den där allra första gången. Det rasslar om de snustorra hattarna när hon skakar på burken. Hon mäter upp 60 gram på en köksvåg och förklarar:
– Det går lika bra att färga med färsk svamp men själv brukar jag torka det mesta. Under säsongen är det ju full fart med att vara ute och plocka, så då hinner jag inte färga så mycket. Men det är viktigt att de blir ordentligt torra. Det finns torkmaskiner att köpa för några hundralappar som fungerar utmärkt.

Hög med rosaorange torkad svamp.
Torkad blodspindling – »cortinarius sangineus«. Hittas lättast i mossrik granskog under sensommar och tidig höst.

När hon avslöjade färgsvamparnas hemlighet visste hon inte att en annan kvinna, Miriam Rice, gjort samma upptäckt i USA bara några år tidigare. Det är hon som idag räknas som svampfärgningens moder. Men Hjördis Lundmark är trots det mycket mer än bara en driven hobbyfärgare. Hennes forskarhjärna vill djupare. Genom åren har hon provfärgat med hundratals svampar och dokumenterat resultatet minutiöst. Vägt upp svamparna på grammet, betat alla garnprover på exakt samma sätt, separerat svamparnas hattar och fötter för att se om det blir skillnad med det ena eller andra, testat ljusbeständighet och noterat hur färgnyanserna förändras från ett första bad till ett andra och tredje. All kunskap finns samlad i ett arkiv som hon skänkt till länsmuseet i Härnösand, Murberget. År 2009 gav hon också ut en bok tillsammans med Hans Marklund, med ett hundratal exempel på färgsvampar som går att hitta i svenska skogar och vilka kulörer de ger.
– Blir du aldrig less, frågar min gubbe ibland när jag har suttit hela kvällen och lindat garnprover. Men jag vill så gärna testa! Det här är ny kunskap så det finns inget facit – ingen som kan säga exakt hur det ska vara. Man får hela tiden pröva sig fram och dokumentera noga för att kunna lära ut vidare, säger hon.

Medan hon väntar på att vattnet ska koka upp visar hon in i ett rum där travar med stickade vantar i regnbågens alla färger samsas med pyramider av garnnystan, påsar med sidenscarfer och flera mönstrade koftor. Här finns grönt, gult, rosa, lila och blått.

Och en dag hände det. En kantarellforskare ringde och bad att få låna hennes material. Och visst hade hon rätt: Det är två olika sorter.

Just färgen blå har alltid varit förknippad med en särskild prestige bland färgare. Men på svampsymposier världen över träffade Hjördis Lundmark under flera år amerikaner som lyckats få till den med hjälp av fjällig taggsvamp, Sarcodon imbricatus. Men trots många försök med samma svamp blev hennes garn alltid bara retligt beige. Men Hjördis är inte den som ger sig. Hon skrev till en svampkollega i USA och frågade var deras blåfärgande svampar växte.
– Jag fick svar direkt. Den växer på sandig tallhed i Kalifornien. Då for jag raka vägen till Timrå. Där på tallheden hittade jag en svamp som såg ut precis som den jag sökte. Och mycket riktigt, när jag kom hem och färgade blev det blått! Det var riktigt häftigt.

En kvinna håller upp två torkade svampar mot kameran.
Torkade exemplar av de till förväxling lika arterna motaggsvamp och fjällig taggsvamp.

I tio års tid efter det låg Hjördis Lundmark på varenda svampguru hon träffade: Kunde det vara så att det var frågan om en helt annan svamp än fjällig taggsvamp, om än förvillande lik just den arten? Experterna skakade på huvudena. Till och med en specialist på just den här sortens svampar, som hon träffade på ett symposium i Edinburgh, avvisade nonchalant hennes teori.
– Men tror ni jag gav mig? Jag fortsatte! Jag gick ut och plockade svamparna både i granskogen och i tallskogen, skar isär dem, fotade, samlade information sådär som jag gör.

Och en dag hände det.

En kantarellforskare ringde och bad att få låna hennes material. Och visst hade hon rätt: Det är två olika sorter. Svampen hon plockat på tallheden är inte en fjällig taggsvamp utan dess okända släkting, motaggsvampen. Det visade sig att den beskrivits redan på 1800-talet. Mykologins fader själv – Elias Fries – gav den namnet Sarcodon squamosus. Men senare hade den blandats ihop med taggsvampen och fallit i glömska. Hade det inte varit för Hjördis Lundmarks envishet hade den nog blivit kvar där.

Svamplukten jagar bort doften av nybakt som tidigare fyllt huset. Det är blodspindlingarna som åkt ner i det kokande vattnet. Färgen kommer direkt och efter tio minuter är vattnet i kastrullen gnistrande rubinrött. Nyansen är djupare än jordgubbssaft och rödare än både rödvin och rödbetor.
– Den där färgen är väl underbar? För mig är det världens åttonde underverk.
Badet med svamparna får puttra i ungefär en timme. När de har sjunkit till botten är det färdigt. Sedan får vattnet svalna till 40 grader för att inte riskera att ullfibrerna tar skada när garnet åker i. Hjördis Lundmark sträcker på sig och tittar ut över gårdsplanen. Bland tallarna och björkarna bortom tomtgränsen växer både rödskivig spindling och kanelspindelskivling och en hel del soppar. Hon börjar berätta om vilka svampar som trivs var. Bland alträd i ett fuktigt dike kan den som vill färga aprikos leta efter sumpspindling på hösten. I örtrik gammelskog finns den som hon kallar »kungen av svampar«, grönköttig spindling.
– Så vacker så man dånar och den ger kraftig ockragul färg, förklarar hon och bläddrar i sin bok tills hon hittar gul taggsvamp.
– Den här färgar fantastiskt olivgrönt och trivs i just sådan färdigväxt skog som maskinerna stadigt går och tar ned. Jag har ett ställe i Selånger där jag brukat plocka just den svampen. I fjol när jag kom dit var hela skogen bara borta. Skogsbruket vi har idag påverkar svamparna jättemycket. De bästa skogarna försvinner och när samspelet förstörs blir det ingenting kvar. Det kan ta många decennier innan mycelet har återbildats.

Svampar tillhör varken djur- eller växtriket. De har sitt eget svamprike. Men det tog tid innan forskningen kom så långt att det kunde klaras ut. Carl von Linné förstod till exempel att de inte hörde hemma bland växterna men fick ändå inget riktigt grepp om dem och kallade dem »ett strövande pack«. I hans system återfinns de inom klassen Vermes, alltså maskar.

Den del av en svamp som sticker upp ur jorden är dess fruktkropp. Den motsvarar ungefär frukten på ett fruktträd. Resten av trädet – bladen, stammen och rötterna – representeras hos svamparna av ett utbrett nät av tunna trådar – hyfer – som tillsammans bildar ett mycel. Det är för det mesta dolt för oss, till exempel nere i marken, under en omkullfallen stock eller innanför barken på en stubbe.

Att plocka en svamp behöver inte göra mer våld på mycelet än att plocka ett äpple från ett träd. För Hjördis Lundmark är det här en viktig poäng: Det handlar om att skörda istället för att skövla naturen.

En ring med flera garnprover i olika färger hänger på ett dörrhandtag.
Garnprover och färgexperiment syns överallt hemma hos Hjördis Lundmark.

En annan fördel som svampfärgningen har är att man inte behöver beta, alltså förbehandla garnet. Vid växtfärgning betar man ofta med metaller som koppar, järn, tenn eller krom för att få större variation på färgerna och bättre beständighet. Vid svampfärgning kan man använda garnet som det är eller beta med konserveringsmedlen alun och vinsten. Det ger lite mer distinkta färger men miljöpåverkan är fortfarande försumbar.
– Eftersom jag vill värna naturen så känns det ju fantastiskt, säger Hjördis Lundmark.
– Men i början fick jag mycket kritik från växtfärgningshåll. En del tyckte att jag var löjlig som gick på om det där med kemikalierna. Men jag har stått på mig. Det finns ingen anledning att hälla tennhaltigt vatten i det kommunala avloppet när man kan undvika det. Jag vill se vad jag kan få ut av naturen utan att skada den. Det är en av mina lidelser.

Det har blivit dags att lägga i garnet i färgbadet som nu är ogenomskinligt och blodrött. Hjördis fuktar det tvåtrådiga vita ullgarnet innan hon försiktigt sänker ned det i kastrullen. Det ska inte röras om, bara ligga stilla som trasslig spagetti i kastrullen och suga i sig pigmentet. Efter bara några sekunder fiskar hon upp några trådar på en gaffel för att visa: det har redan blivit knallrött.
– Precis så här var det den allra första gången jag färgade. Kan du förstå att man blir fast? Just de här spindlingarna är nog mina favoriter. Det är som att de rymmer en stor historia… Ja. Jag tycker att de är magiska.

31 maj 2017

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!