Radikala mormödrars motstånd

I nordöstra Thailand har en grupp kvinnor tröttnat på att gruvbolag förgiftar den lokala miljön. Med halsdukar vävda av handspunnen bomull finansierar de sitt motstånd.

Text Johan Augustin
Foto Jonas Gratzer
3 april 2019

Ranong Kongsaen ser ut över det kuperade landskapet i Loei-provinsen i nordöstra Thailand. Bergssidorna är täckta av skog och dalgångarna av odlingar och risfält. I den närliggande byn Na Nong Bong är hon mest känd som Mae (Mor) Rote och som ledare för kollektivet Radical Grandmas. Det startades för ett decennium sedan, för att göra motstånd mot den lokala gruvindustrin.
Hon är klädd i en kypertvävd indigoblå jacka och en kjol med inplockade mönster nedtill. Runt halsen hänger en halsduk. Den har hon vävt av bomull som hon själv odlat och spunnit.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Där vi står är sluttningen kal. Förutom några bambubuskar växer här ingenting. Mae Rote pekar på en konstgjord sjö. Den är ett resultat av den silver- och guldbrytning som pågått sedan början av 1990-talet. Hon skakar på huvudet.
– Om du tittar noga på ytan så ser du gifterna. Hela sjön är full av cyanid, arsenik, bly och andra tungmetaller.

När det regnar rinner miljögifterna ner för sluttningarna till odlingarna och sipprar ner i grundvattnet. Den stickande lukten av kemikalier påminner om hälsofaran. Grönsaker och fisk från vattendragen har förgiftats och cancerfallen nära gruvorna har ökat.
– Många av oss har höga halter av arsenik i blodet. Människor har dött när de ätit fisk och grönsaker härifrån. Men vad har vi för val, vi måste ju äta, säger Mae Rote lågmält.

Det tar mellan en och två dagar att väva en scarf, och betydligt längre att förbereda bomullen.

När jordbruket blev lidande behövde byborna hitta en alternativ inkomstkälla. Lösningen blev försäljning av halsdukar och filtar. Genom generationer hade sådana redan vävts i trakten. För att nå ut bättre började byns kvinnor samarbeta med sex amerikanska universitetsstudenter med inriktning på miljö- och mänskliga rättigheter. Resultatet blev bildandet av The Radical Grandma Collective, där ett tjugotal kvinnor väver sjalar som de amerikanska studenterna sedan säljer på nätet.

Färgväxterna har färgat av sig på en kvinnas händer.

Nu har den vattenfyllda gruvan varit stängd i några år i väntan på domstolsbeslut. Samtidigt bryter andra gruvor i närheten fortfarande de eftertraktade naturtillgångarna, utan någon tanke på den lokalbefolkning som är direkt beroende av jordbruket. Man protesterar heller inte ostraffat mot industrin.

Radical Grandma Collectives motstånd mot övermakten kom med ett pris. Personer med koppling till gruvindustrin har vid ett flertal tillfällen hotat Mae Rote till livet. Dessutom försöker ett gruvbolag stämma henne och andra bybor för förtal.
– Rättsfallet gör mig så trött! Det bevisar bara att lagen inte stöder oss vanliga människor, säger Mae Rote.

Rotjana Kongsaen
Rotjana Kongsaen

Tillbaka i byn är hantverkarna samlade i den byggnad som har blivit kollektivets vävfabrik. På den öppna ytan står vävstolar uppradade, och högar med halsdukar i olika färger och mönster, ligger längs väggarna. Samma morgon har fyra elektriska trampsymaskiner levererats, fortfarande inplastade.
– De är gåvor från regeringen som vill att vi ska ha samtal med gruvnäringen och sluta protestera. Man kan kalla det ett slags mutor, säger Rotjana Kongsaen.

Hon är Mae Rotes dotter och lämnade byn som 18-åring för Bangkok, där hon fick jobb på ett elektronikföretag. Men när hon fick höra att Mae Rote hade ett pris på sitt huvud och att lönnmördare letade efter henne, bestämde sig Rotjana Kongsaen för att åka hem och försvara sin mamma.

Hoten har blivit färre på senare tid, men Rotjana har inga planer på att återvända till storstaden.
– Bangkok var kul med shopping och restauranger, men familjen och bylivet väger tyngre.

Idag har Rotjana ansvar för Radical Grandmas sociala medier. Dessutom väver hon.
– Jag representerar den nya generationen väverskor, som vågar experimentera med färger och mönster. Snart är det jul och då passar rött och grönt bra, säger hon.

Mae Rote i ett bomullsfält
Mae Rote

Det tar mellan en och två dagar att väva en scarf, och betydligt längre att förbereda bomullen. Tre olika sorters bomull i tre olika färger odlas på de närliggande fälten. Den handplockas, sköljs och hängs att torka i solen i tre dagar innan fröna plockas ut, bomullen spinns till garn som färgas och varpas för att kunna vävas.

På bakgården sitter en handfull kvinnor på vävda mattor som ligger utspridda över golvets kakelplattor. Några träd erbjuder svalka från den subtropiska hettan. Bomullen har legat i blöt över natten och nu hjälps kvinnorna åt med färgningen. En kvinna skalar gurkmejans gula knöliga rötter. En annan mal den med snabba slag i en mortel av mörkt trä. Pulvret häller hon i en järnkittel där långa vita trådar av bomullsgarn guppar på ytan i kokande vatten. Garnet förvandlas snabbt till en påskgul nyans. Kollektivet använder enbart naturliga färgämnen: barken från kokospalmen ger en beige färg, ärtblommor färgar bomullen lila medan frukterna från ebenholtsträdet gör bomullen distinkt svart. I ett annat kärl är vattnet limegrönt av sönderkokade Bauhinia-blad.

Kolbitar brinner under järnbaljorna, men röken verkar inte besvära kvinnorna. Lukten av eukalyptusblad är betydligt fräschare. De mixas med andra råvaror för att behålla färgerna intakta. Grandmas skrattar och diskuterar högt, »det är så vi gör här uppe i norr«, utbrister de nästan i kör.

Här i Loeiprovinsen finns en stark vävkultur som går tillbaka många generationer. I Thailand tillverkades handvävda tyger redan för 5000 år sedan – då silkesodlingar etablerades för första gången. Vävkulturen i nordöstra Thailand, i ett område som kallas Isaan, skiljer sig från andra delar av landet och är nära besläktad med vävningen i grannlandet Laos.

Tidigare vävde man med ryggbälte här i trakten, då varpen spänns fast vid vävarens kropp. Men här i Na Nong Bong har man övergått till fasta vävstolar.

Regionen är främst känd för silkesvävning i avancerade plockade mönster av den sort som kallas Opphämta i Sverige. Väverskorna i Na Nong Bong däremot, håller sig till bomull och enkla tuskaft- och kypertmönster. Nya varianter och färgkombinationer tillkommer ständigt, men för Radical Grandmas är det viktigt att behålla traditionen med enbart naturliga färger.
– Våra kunder uppskattar att färgerna inte förstör miljön, fortsätter Rotjana Kongsaen.
– De luktar naturligt och är inte skadliga för vår eller kundernas hy, säger hon och visar hur det går till när hon väver en gåsögemönstrad scarf.

De flesta vävstolarna har två trampor, men just den här har fyra, vilket ger fler möjligheter att variera mönstren. Tidigare vävde man med ryggbälte här i trakten, då varpen spänns fast vid vävarens kropp. Men här i Na Nong Bong har man övergått till fasta vävstolar med bommar och trampor i bambu och sidostycken i teak. Det är mer effektivt så. Väven rullas upp på en bröstbom framför Rotjana, men varpbom saknas helt. Istället sträcks varpen på baksidan av vävstolen upp i taket. När hon ska dra fram släpper hon på knuten ovanför sig och vrider bröstbommen ett kvarts varv. Till skillnad från en vanlig svensk vävstol där skaften hängs upp med trissor och nickepinnar, knyts skaften här istället två tillsammans runt en bambustång. En enkel men sinnrik konstruktion som ger ett väldigt bra skäl.

Rotjana väver med dubbelt inslag och skickar kvickt skytteln fram och tillbaka. Andra byar i Isaan har bytt ut de gamla vävstolarna mot nya varianter i metall men det har inte slagit igenom här i Na Nong Bong.
– Våra vävstolar kanske skakar lite mer, i övrigt utför de samma arbete. Vi vill hålla vår tradition levande, avslutar Rotjana.

Radical Grandmas uppradade med sina halsdukar

3 april 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy