Absolut hela renen

Att renhållning bör ge lönsamhet i kronor och ören får konsekvenser för samisk slöjd. Som att syntettråden konkurrerar ut sentråden. Och att de fullt utvecklade sarvhornen blir allt färre. Men den fantastiska kunskapen om hur man tar vara på hela renen lever ändå vidare i Sápmi.

Text Åsa Lindstrand
Foto Tor L Tuorda / Peter Hoelstad
1 oktober 2014

Ella Rassa sitter i sin lägenhet i Jokkmokk och väntar på att få resa till Arasluokta. Där, vid de stora sjöarna i Badjelánnda, har Jåhkågasska-samerna sitt sommarviste och dit har nu 83-åriga Ella farit nästan alla somrar sedan hon gifte sig med Paulus. Själv kommer hon från Karesuando, trettio mil norrut, och tillhör en av de många familjer som den svenska staten förpassade från norr till sydligare delar av renskötselområdet under de så kallade tvångsförflyttningarna. Det var på 1940-talet och det var så nordsamen Ella kom att träffa sin lulesamiska make.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Ella Rassa i Jokkmokk är en av allt färre som ännu kan konsten att göra tråd av renens torkade senor. Hon tvinnar trådarna med hjälp av hand, kind och mun.

Just den här dagen har hon besök av storasyster Márja och av en väninna som växt upp i en av granngårdarna. Medan de pratar har Ella ett litet knippe av tunna ljusa remsor framför sig på köksbordet. Det är långa strimlor av senor från slaktrenar. Med hjälp av händer och tänder tvinnar hon en tråd.
– Man gör bara så här, säger hon och drar en senremsa mellan tänderna så att den blir mjuk, slät och ändarna tunnas ut.

För att tråden ska bli tvåtrådig och lagom grov att sy med snor hon ihop en ny remsa med den första. Hon tvinnar med handflatan mot låret. Sedan förlänger hon trådbiten genom att skarva ihop den med en annan. Då tar hon kinden till hjälp och tvinnar mot den, medan andra handen håller i trådänden.
– Man tar senorna på hösten, när man slaktar renarna. Man tar dem från alla fyra benen. Och vill man ha en riktigt fin sena tar man ryggsenan, berättar Ella Rassa och beskriver hur de ännu hela senorna hängs upp på tork när de dragits loss från renkroppen.

När de är torra repas de sedan till tunna remsor och det är ett sådant torkat knippe som Ella nu har framför sig på köksbordet. Hon tar dem i handen och konstaterar att de här är från en vaja, en renko – det ser hon. Men senknippet på bordet är det sista hon har kvar. Maken och brodern som brukade ta senor åt henne lever inte längre. Sönerna har tagit över familjens renskötsel och med moderna slakttekniker går man miste om senorna. När slakten ska gå fort kapas de rakt av, så bitarna blir för korta.
– Jag skulle aldrig sy i skinn med något annat än sentråd. Den följer materialet så fint och håller hur länge som helst, säger Ella Rassa.

Den tråd hon nyss tvinnat är från renens ryggsena. Den är mindre grov än de senor som kommer från benen. Den skulle passa bra att sy väskor och kaffepåsar av, förklarar hon. Den lite grövre tråden är istället bra till skosömnad. En fördel med sentråd i skor är att senorna sväller när de blir blöta och gör skorna mer vattentäta.

Att män skulle spinna tråd har ingen runt köksbordet hört talas om. Det tycks ha varit ett kvinnogöra. De minns sina mödrar sitta vid en eld i kåtan eller hemma i köket när de blev bofasta, med handen i ständig rörelse mot kinden. Det var en viktig arbetsuppgift som kunde utföras också när ljuset var bristfälligt. Senor var också något man kunde ta med och arbeta med när man hälsade på hos andra kvinnor. Under trivsamt umgänge blev de till tråd.
– Tycker du att jag är snabb? Ja, men det är ju vanan. Jag trivs med att sitta här ensam och spinna sentråd. Och nu när jag far till Arasluokta tar jag nog senorna med mig.

Som så mycket annat i den samiska världen har kunskapen överförts från generation till generation. Ella Rassa minns sin mormor, Sara Blind född Marakatt, som en mycket duktig sentrådspinnerska. Men inte ids dagens unga lära sig spinna sentråd, säger Ella, de ju gör så mycket annat, som läser och studerar.

En som dock kände att hon ville fördjupa sig i sentrådens fantastiska värld var 34-åriga Sara Mariana Åström. När Sámi Duodji, Sameslöjdstiftelsen, erbjöd handledning inom olika områden nappade hon på erbjudandet.
– Det är svårt att få ihop tråd som håller och som inte har småfibrer som sticker ut. Man vill ju ha tråd som är ungefär en underarm lång, det är lagom sylängd, säger hon och fortsätter:
– Jag tragglade men fick inte till det, men Anna-Stina Svakko, som har mästarbrev i Duodji, gav mig tips så att jag kunde gå vidare, också när det gäller att använda sentråden i själva sömnaden.

Sara Mariana Åström har sina rötter i sydsamiskt område. Hon har stolta slöjdtraditioner i släkten, men kommer inte från en renskötande familj. Däremot finns renskötseln runtomkring och i närheten. För att få tag på material till sentråd har hon därför kontakt med en renskötare som, om hon ber om det, kan slakta så att det är möjligt att ta hand om senorna.
– Men man måste respektera att de som slaktar inte har hur mycket tid som helst. Det är viktigt att man som slöjdare är beredd att betala för det jobb som läggs ner för att senorna ska kunna tas till vara, också för att visa att man sätter värde på den kunskapen.

Lite grövre stygn med sentråd, eller lite finare med syntettråd? Sara Åström har sytt väskorna.

Uppfattningen om att hela renen ska tas till vara är del av ett större helhetstänkande som fortfarande finns hos många samer, konstaterar hon. Människan är inte i naturen, utan en del av den. Hon berättar om sin bror, som är professionell kock, som tar rätt på det av renen som går att äta. I en tid som erbjuder nya förvarings- och beredningsmöjligheter kan också delar av renen som använts på ett visst sätt tidigare nu användas på nya vis, i mat så väl som i exempelvis konst och design. Så blir en mage med sitt fantastiska mönster kupan hos en fönsterlampa, medan klövar kan bli instrument. Och så vidare.

Det största hon själv sytt med sentråd är ett bälte till sin bror. Hon är inte nöjd med det. Syntettråd hade nog gett ett jämnare resultat i sömmarna. Men ändå såg hon värdet i att sy just bältet med sentråd. Hon visar två väskor, där den med syntettråd är prydligt regelbunden i sömmarna, den sydd med sentråd har mer ojämna stygn.
– Vet man bakgrunden till varför det ser ut som det gör, allt jobb och all kunskap som ligger bakom, tycker man att senorna är finare fast det ser lite klumpigare ut. Men klumpigheten kan ju också ha att göra med att jag fortfarande inte är så jätteskicklig…

Det går mot kalvmärkningstider i Sápmi när materialet till den här texten samlas in. Nya liv ska räknas in i renhjorden, nya djur som ska växa upp för att tas till vara av familjer, slöjdare och kockar. Hemma hos Susanna Nordqvist i Porjus är dottern Irene Nutti på ett sista besök före Susannas avfärd till vistet i Máksjo. Susanna är några år och 80 och deltog så sent som förra året i det tunga jobbet med att bereda skinn.
– Vi brukar bereda mellan tio och tjugo skinn per år. Men ett år blev det 38 stycken, berättar Susanna.
– Jo, det är ett jättetungt jobb, huvvaligen, jag har haft så mycket blåsor i händerna!

Numera far de till garvaren Anders Håkansson i Dragnäs utanför Jokkmokk för att få skinnen hyvlade så att hinnor och slamsor försvinner. Resten av processen sköter Susanna och döttrarna fortfarande själva: Först slakt. Oftast tar de skinn från vajor eller unga renar, men, säger Susanna, lyckas man få ett sarvskinn riktigt mjukt är det otroligt fint att sy i.
– Men idag säljs ju sarvskinn med håret kvar, ja, sådana man sitter på när man pimplar. Sarvarna slaktas ju på hösten och då sitter håret bra. De skinn vi hårar av och bereder är från renar vi tar på vintern.

När slakten är gjord och renkroppen flådd lämnas skinnen antingen under snön eller också i sjön för att håret ska lossna. Efter avhåringen är det dags för skinnen att läggas i barklag för att garvas till läder. Barken tas vid nymåne på försommaren. Oftast är det sälgbark som används. Det går med björk också, men säger Susanna, enbart björk ger alltför kompakta skinn, så då måste barklagen blandas med annan bark.
– I den första lagen lägger jag enris. Sedan kör vi skinnen i fyra, fem olika lag. Vi sätter i lite salt också, som är bra för konserveringen. Och i sista lagen tar vi i lite olja, ett speciellt pälsfett. Tidigare tog man fettet från klövarna till det, men idag är det så få som kokar klövar. Jag har hört att också renens hjärna kunde användas till att olja in skinnen och att en hjärna räckte till ett skinn. Men det är inget som vi har gjort.

Till sist ska skinnen torkas, gnuggas och sträckas.

Hon kommer in på hur mycket som traditionellt sett har tagits till vara av renen. Buljongen efter klövar kan man dessutom koka till lim, berättar hon. Ett lim som används till att limma till exempel knivar. Och när det gäller vad man äter på renen är hennes uppfattning klar:
– Skallen är det godaste köttet! Vi brukar säga att allt går att äta utom hår och skit.

Härnan, skinnet på renens panna och ansikte, har genom åren bland annat använts till varma och slitstarka skor, men också till mattor och plädar.

Irene och Susanna är medvetna om att gammal kunskap håller på att försvinna, inte minst om hur renen kan tas tillvara. Själva har de barn och barnbarn som är intresserade och känner ingen direkt oro för att erfarenheterna ska tunnas ut i deras egen släkt. Viss kunskap försvinner, ny kommer, menar de också.
– Jag tar klövar om jag vill, sedan får de kommande göra som de vill, säger Susanna.

Hennes dotter Irene Nutti är en duktig skinnsömmerska. Hon syr det mesta som kan sys i skinn och har till och med sytt en matta av härnor, renens pannskinn.
– Härnor kan också användas till riktigt varma skor eller till varma sulor att ha inne i skorna, berättar hon.

Men det är längesedan hon tagit vara på sådana nu. I industrislakten tas inte renens skalle till vara. Även bällingarna, alltså huden på benen, skärs av och kastas.
– Men om jag vill ha, så slaktar vi traditionellt. Fastän senor tar vi inte rätt på längre. Dels är det så mycket arbete med det, men sedan har det också visat sig att de kan ge upphov till eksem, säger Irene.

Ibland behöver hon detaljer i horn till sin slöjd. Men också fina horn från hanrenar, sarvar, de med bäst kvalitet, har börjat bli en bristvara. Hon har en bra leverantör i sin granne utanför Porjus, Olle Utsi. Olle är pappa till en av Sápmis största hårdslöjdare, Jon Utsi.

Jon Utsi fördelar numera sin tid mellan slöjd, renskötsel och ett deltidsarbete som slöjdlärare på Samernas Utbildningscentrum. Viktigast för hans slöjdande är just hornen. Han använder lite renskinn också, men lädret på knivarna kommer i huvudsak från nöt. Nötläder är betydligt tjockare och därmed mer hållbart än renskinn.

Lädret syr han med syntettråd han tvinnat själv och konstaterar att hade tillgången på sentråd varit bättre hade han gärna använt det, men han har varken kunskap, tid eller tålamod att göra egen.

Jon Utsi använder ungefär tio horn per år till sin slöjd. De tio har han i sin tur plockat ut från ett 25-tal som han bedömt värda att frakta hem till verkstaden. Och för att få hem 25 användbara horn har han valt bland ungefär 500 sarvhorn. Det visar i någon mån hur höga kvalitetskrav han ställer.
– Det första jag tittar på är om hornet är stort nog. Sedan känner jag på vikten om det är kompakt och tätt inuti. Det ska vara så lite märg som möjligt i hornen. Ju tyngre man upplever hornet, desto bättre kvalitet är det.

För slöjdaren är det också viktigt hur det har vuxit. Väldigt greniga horn är svårare att använda än dem med färre grenar och taggar. Dessutom vet Jon vad han tänkt använda hornet till, och då ska det vara böjt på rätt sätt.
– Men ibland är det också hornet i sig som ger inspiration till vad jag ska göra; hornets form som bestämmer vad det blir.

Ändå är det först när han har sågat i materialet som han kan göra den verkliga kvalitetsbedömningen. Då ser han också om färgen är fin. Ljusa horn gör sig bra med gravyr och kontrasterar fint mot björkträ i exempelvis ett knivskaft eller en ask.
– Men också mörkare kan komma till användning. Fällhorn som har legat ett tag på backen kan ha en rosaaktig eller grönaktig färg, förklarar han.

Det är förstås lättare att få tag på slakthorn än på horn som sarvarna själva har fällt ute i markerna. Jon Utsi föredrar fällhornen, dels för att de blekts och tagit färg av naturen, men också för att det verkligen är fullt utvecklade horn. Men inte bara fällhorn, utan slöjdhorn över huvud taget, har blivit en bristvara. Dels handlar det, säger Jon, om att renskötseln har förändrats. Det har under senare decennier blivit lättare att slakta sarvar eftersom infrastrukturen har byggts ut och tekniska hjälpmedel har införts i renskötseln. Men det handlar också om att många renskötare idag menar att det är ekonomiskt nödvändigt att slakta handjuren innan de har hunnit bli helt vuxna renar med så stora horn som slöjdarna vill ha. Det är helt enkelt bättre att renskötaren själv slaktar sin ren innan den blir rovdjursmat.
– Därför anser de flesta att det i det långa loppet är mer lönsamt att slakta unga djur. Själv slaktar jag ett fåtal kalvar, men jag hatar att göra det. Det går helt emot allt jag känner och tror på att slakta djur som just börjat sitt liv. Men många är tvungna för att få ekonomi i det.

Jon Utsis slöjd kräver fullvuxna sarvhorn. Här toppen av en kvinnlig körstav, som för användes vid renkörning.

Vad kan man då, som slöjdare, göra åt bristen på bra slöjdhorn? Jon Utsi har funderat på om det går att uppmuntra renskötare i de områden som är kända för fina horn att producera fler. Att såga av hornen på renarna är inte optimalt, eftersom det är smärtsamt för renen. Och det naturliga är, som Jon säger, att renarna fäller sina horn på fjället.

Det finns någon enstaka renskötare som hägnar in sina renar i stora hagar under fällperioden och sedan kan plocka hornen.

Det är förstås, konstaterar Jon Utsi, en fördel att själv vara i renskötseln för den som behöver fina horn. Det ger ett nätverk av många och bra kontakter. Ibland stöter han på fina hornsamlingar där bra material finns att hitta. För horn är inte något som kastats bort hur som helst inom renskötseln. Också de som inte är direkt användbara har hanterats varsamt och ofta placerats för sig.
–Hornen är renens prydnad och betyder något särskilt, konstaterar Jon Utsi, som i år vann prestigefyllda Sápmi Awards i kategori Árbevirolaš duodji – traditionell duodji.

Fram tills renen är fullvuxen beskrivs den med olika begrepp beroende på i vilken ålderskategori den tillhör. En fullvuxen sarv är en nammaláhpan på nordsamiska, nammaláhppe på lulesamiska och nommelaehpije på sydsamiska. Det betyder ungefär »den som inte längre har något namn«.
– En nammaláhpan är äldre än sex år. Min slöjd kräver just horn från fullvuxna renar, men nu för tiden finns det nästan inga, säger Jon Utsi.

1 oktober 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram