Med insidan ut

Text Malin Vessby
1 oktober 2014

– När vi var klädda i sältarmsjackor och blev törstiga kunde vi bära vatten i regnjackan utan att något läckte ut, berättar Theresa Moses från byn Toksook Bay i Alaska, konstnär som också sytt tarmparkasar, det plagg som genom århundraden bland annat tjänat Alaskas ursprungsbefolkning som regnjacka. Numera använder enbart ett fåtal personer sådana till vardags, moderna material har tagit över, berättar Aaron Leggett på Ancorage museum i Alaska.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Praktparkas gjord av vinterblekta storsälstarmar på St Lawrence Island i Alaska 1923. Dekorerad med den lilla tofsalkans näbbtofs – vars funktion för plagget sannolikt också är att leda bort vatten. Nederdelen kantad med valrossungepäls. Dekor på axlar och huva av färgat sälskinn. Regn-och festplagget har använts vid religiösa ceremonier, inte minst vid Kamegtaaq, högtiden för att tacka för årets jakt och nedlagda byten. Foto: Ernesto Amoroso, National museum of the american indian, Smithsonian institution.

Men tarmar delar faktiskt åtskilliga egenskaper just med high-techmaterial i moderna friluftskläder, de är fjäderlätta, rivstarka, genomsiktliga, vind- och vattentäta – men till skillnad mot de kläder man ser på gatan i Sverige, kan de dessutom sluta på komposten.
– De håller vatten borta, men släpper samtidigt ut fukt från kroppen, säger Aaron Leggett.

Regnparkas av björntarmar gjord av Helen Dick i Alaska, 2009. Tarmarna kommer från fyra olika björnar. De mörkaste remsorna är från björnar dödade under bärsäsongen. Foto: Chris Arend/Anchorage Museum

Tarmplagg gjorda om sommaren beskrivs som gulaktiga till tonen. Vintertarmplagg däremot kan vara vita som snö, efter att tarmarna blekts i vatten, vind och kyla. Men innan dess har de tömts, sköljts igenom ett otal gånger och bearbetats från utsidan för att befrias från olika hinnor. Tätheten har kontrollerats på samma vis som man letar efter punkahål på cykelslangar, uppblåsta, nedsänkta i vattenbad. Därpå har tarmarna torkats, skurits upp till långa remsor och bearbetats igen till önskad kvalitet. Slutligen har remsorna fogats samman med en vattentät söm, sydd med en tråd av senor eller gräs. Sådan tråd sväller när den blir fuktig. Så tätas sömmar utan silikon eller svetsning. Insidan av tarmen blir utsidan på jackan.
– Kvaliteten upplevs som någonstans mellan kräppapper och vaxat papper, men med en lite plastigare känsla. Upplevelsen beror också på vilket djur tarmarna kommer från. Brunbjörnstarmar är tunna, svartbjörnens lite tjockare och sälens ännu kraftigare, säger Aaron Leggett utifrån de tarmplagg han själv har erfarenhet av. Svenska garvningsexperten Lotta Rahme har i sin tur testat ko-tarmar, och beskriver kvaliteten på slutprodukten som »ett fantastiskt krämfärgat tygliknande, starkt material«.

Möjligen kan man klaga just på hållbarheten. Plaggen ska helst inte torka ut. Då blir de sköra.

Parkas av sältarmar, gräs- och sentråd, gjord av Teresa Moses i Toksook bay, Alaska, 2003. Foto: Walter Larrimore, National museum of the american indian, Smithsonian institution.
1 oktober 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram