Porträttet

Kompromisslösheten

Respekt. Det är att ta vara på alla delar av ett slaktat djur, från öronen till tårna. Om Isse Israelsson får bestämma går ingenting till spillo. Hon skyggar inte heller för djurens naturliga former. Det ska synas vad det har varit.

Text Maria Diedrichs
Foto Sara Mac Key
1 oktober 2014

Det händer att det kommer märkliga brev hem till Isse Israelsson i Jokkmokk. Förr kunde det vara några ålskinn från Kalmarsund eller ett par gåsafötter från Malmö (om man skickar dem frysta hinner de precis fram innan de tinat). En gång var det en hel storlom. Men Isse lyfter inte på ögonbrynen när hon packar upp paketen. Och ingen tycker heller att det är konstigt när hon frågar ett jaktlag om hon kan få några älgöron, tjäderhuvuden eller ripfötter. För alla vet att hon kan ta vara på sånt som ingen annan bryr sig om. I hennes händer blir överkörda huggormar, bävertassar och fiskfenor varsamt omhändertagna, garvade och sydda till märkvärdiga små föremål, aldrig två av samma.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Isse Israelsson

Bor: Jokkmokk och Tårrajaur
Gör: kulturmiljöfrågor på Ájtte Museum, Jokkmokk
Läser: oavbrutet, flera pågående böcker samtidigt
Lyssnar på: Steve Earle, Willie Nelson, Nina Nordvall Vahlberg
Drömmer om: en konsert med Willie Nelson, resa till Havanna
Idoler: pappa Ebbe, Gunilla Skyttla och Raine Navin
Okänd färdighet: utantillminne! Kan obegripligt många sångtexter och dikter…
Längtar efter: Historiska Marknaden i Jokkmokk, dagarna före den »vanliga« vintermarknaden, när pälsar luftas, gamla hantverk lyfts fram och nästan varenda människa har fantastiska berättelser att dela med sej av runt eldarna i snön.

Men det var långt ifrån självklart att hon skulle hamna här. När Isse Israelsson växte upp i Smedby i Kalmar län hade hon två drömyrken: balettdansös och arkeolog. Vid tolv års ålder fattade hon sitt beslut.
– Det hade nog aldrig blivit någon tåspetsdansare av mig ändå så jag är glad att jag valde arkeologin. Men när jag väl började jobba så var det så fruktansvärt tråkigt! Man bara grävde upp pinaler och la dem i lådor och så ut igen till nästa grop, suckar hon.

Istället hoppade hon på en utbildning i forntida hantverkstekniker vid Bäckedals folkhögskola. Som specialarbete valde hon garvning av fiskskinn. Nära skolan flyter Ljusnan förbi och lake var den enklaste fisken att få tag i. Den är än idag hennes favoritfisk.
– Den är så illa sedd. Folk tycker den är ful och äcklig och ger den knappt till hundarna. Men jag gillar den för den har så oproportionerligt stor lever. Helt perfekt för garvning!

När hon fick i uppdrag att garva en mängd föremål i stenåldersstil till Trelleborgs museum pratade hon med personalen på ett jaktslott i närheten. Hon beställde vildsvinsskinn, betar och väldigt många hjortpungar. Just pungar har genom tiderna varit vanliga att tillverka påsar av eftersom formen på skinnet gör att påsen inte behöver några sömmar. Det gör att den kan bli tät nog att rymma sådant som mjöl och salt. När är allt var klart för avhämtning körde Isse och en kollega in i slottsparken i en ljusblå rostig amazon. Där stod alla männen som jobbade på slottet, förväntansfulla, uppställda på rad. Isse tyckte att det såg ut som en scen ur en film. När de fyllt bilen med skinn, betar och ben blev de ivrigt visade längst in i det allra heligaste för att hämta pungarna.
– Det var bara det att de hade skurit av dem, flått dem och slängt bort skinnet. Det som fanns kvar var bara ett berg av själva innanmätet. De var så ivriga och hade varit så duktiga så vi kunde ju inte säga att det var fel. Vi lånade några skyfflar och plastsäckar och skopade upp hela sörjan och släpade ut i bilen. När vi kommit utom synhåll bröt vi ihop och skrattade så vi grät. Vad trodde de om oss egentligen? Jag fick ringa kommunen och höra om det fanns någon container där vi kunde slänga alltihop. Det blev ett rätt märkligt samtal.

Att Isse Israelsson som levt hela sitt liv i Skåne och Småland skulle bli Jokkmokkbo vid 33 års ålder anade nog ingen, allra minst hon själv. Men hon kom för vintermarknaden och stannade för kärleken. Under sitt första besök mötte hon Yngve Ryd, författaren som specialiserat sig på att samla in och skriva ned äldre människors kunskaper och minnen från svunna tider.
– Vi träffades i februari och jag flyttade hit i augusti. Det var lite chockartat faktiskt. Jag hade bott ensam mitt i Malmö i en fantastisk lägenhet på lite över 100 kvadrat. Och så hamnade jag i en pytteliten stuga i Tårrajaur utan vatten och toalett.

Timmerhuset i Tårrajaur är platsen som Isse Israelsson kallar hemma.

Snart timrade de en ordentligare stuga och skaffade sig visserligen ett radhus i Jokkmokk också men det är fortfarande Tårrajaur som Isse Israelsson kallar hemma. Det är där ute som hon kan göra riktigt stora barkkok för garvning. De sötbeska ångorna känns på långt håll. Mycket av det hon garvat har hon kunnat använda på museerna där hon jobbat. Arbetet och fritidsintresset har hela tiden fött varandra.
– Jag har varit otroligt lycklig på det viset.

Under många år har hon samlat på sig skinn och experimenterat med olika garvningstekniker. Fiskskinnens struktur gör dem särskilt mångsidiga. Ett laxskinn garvat med urin blir tunt och skimrande, medan ett som är garvat med lever blir tjockt och stadigt.
– Det finns så oherrans många olika fiskar. Att hitta den optimala garvningsmetoden för varje fisksort, det är sånt som jag har hållit på med.

I frysboxen i Tårrajaur ligger oflådda djurdelar och ogarvade skinn och väntar på sin tur. Isse Israelsson dyker ner i boxen och skrockar lyckligt när hon kommer upp med ett frostnupet tjäderhuvud.
– Åh, vad roligt! Det här hade jag glömt bort! Jag har tänkt göra en påse av hela huvudet. Näbben ska vara nedåt som en tyngd i botten och så syr jag ihop den här uppe. Och så måste jag sy ihop ögonen förstås.

Resten av tuppen har jägarens familj ätit upp. Huvudet och fötterna som blev över har han sparat åt grannen Isse.
– Jag anser att man ska visa respekt mot djuren. Och respekt är för mig att använda allting. Jag skulle aldrig garva ett skinn från en pälsfarm. Men att få överblivna delar från jägare och renägare, det tycker jag känns jättebra.

Simfågelfötter kan precis som pungar bli sömlösa påsar. För att komma åt att rengöra dem inifrån har Isse Israelsson gjort en liten skrapa av skiffer på långt skaft.
– Det som är pilligt är att få isär simhuden mellan tårna. Det är genom att dela på den som man får en hel påse. Säl- och bäverfötter funkar på samma sätt.

När hon flår skinnen använder hon en skifferkniv, en kopia av en 4000-årig kniv som hittats vid en utgrävning i Vuollerim. Den är precis lagom vass för att gå mellan hinnorna i huden utan att skära sönder dem. Tillsammans med sina kollegor har hon övertygat ett helt älgjägarlag att överge sina moderna knivar till förmån för skiffervarianten.

Intresset för äldre hantverkstekniker och för att hålla kunskapen om dem levande var en av de saker som Isse Israelsson delade med sin sambo Yngve.
– Han var som ett levande uppslagsverk. Det var otroligt hur han kunde visa att de små skrumpna gubbarna och tanterna häromkring satt på hela bibliotek av kunnande. Han gav upprättelse åt dem som andra inte lyssnat på.

TOPP 5

Bästa slöjdmaterialen enligt Isse Israelsson

Lake – skinnet är ett vackert, stark och smidigt slöjdmaterial, köttet gott stuvat med kryddpeppar, levern är oproportionerligt stor för fisken vilket är bra, då den passar så väl att garva feta skinn med – både fiskar och pälsskinn

Simfågelfötter – en ensam fot eller flera ihopsydda tillsammans kan ge otrolig variationsrikedom – ljusa, mörka eller fläckiga, alla så vackra! De små fotbenen är smycken i sig, kan användas i halsband eller dingalnde på påsar.

Urin – universalmedel – att garva feta skinn med, att skölja rent med – också sår. När svampar, lavar och växter fås att avge färgämne i urin vid ullfärgning kan samma färgblandning också användas till en kombinerad garvning och färgning av till exempel feta fiskskinn.

Ål – överjordiskt vackra skinn, överjordiskt goda att äta… Min pappas inkokta ål är den godaste mat som finns. Barndomsfisken, med sagoskimmer, som den kan vandra och röra sig också på land!

Väckarklockor, mekaniska metallpinaler – i de trasiga föremålen kan det gömma sej så fina former!

I maj för två år sedan dog Yngve Ryd hastigt i sviterna av cancer. Och mitt i den stora sorgen, bara veckor efter hans död fick Isse besked om att även hon drabbats av cancer. En elak sort som redan hunnit förstöra nio av hennes ryggkotor. En tung period med svåra behandlingar pågår ännu. Men trots allt mörker och all oro har hon plötsligt börja slöjda igen.
– I många år har jag legat lågt och bara experimenterat med olika garvningstekniker. Men nu är det som att alla skinnen bara ligger och skriker, »välj mig, välj mig!«. Plötsligt syr jag igen!

– Man omvärderar så mycket när man har varit sjuk och blir friskare. Det är ju det här som gör mig lycklig! Jag älskar mitt jobb men inget slår att sitta och sy. Det är både meditativt och extremt kreativt, säger Isse Israelsson allvarligt.

Nu när inspirationen plötsligt vaknat är hon tacksam för den långa perioden av envist garvande. Det gör att hon har drivor av färdigt material att välja från. Hon plockar fram den ena korgen efter den andra tills bordet i vardagsrummet svämmar över. Här finns fötter av säl, bäver, anka och gås, frasiga små flundror, strimmig lake, skimrande ål, fenor av rocka, päls av bäver, mård och räv, renpungar, älgpungar och baggpungar, prickig piggvar och stenbit, tjäderfjädrar, en liten ekorrtass, kotor av lax och små små ben av get. I en påse ligger luftstrupar av fågel som blivit skallror för barn. Isse gör rent dem, stoppar i några små stenar och trär ihop dem till en perfekt cirkel innan de får torka. På en annan hylla står en stor skål med vita duniga ripfötter. De lär ge tur, precis som hartassar. Hon tvättar dem med schampo, formar tårna som hon vill och torkar dem i potatismjöl som drar ut fukten snabbt och effektivt.

Isse Israelsson har alltid inspirerats mycket av skinnens former. Hon vill helst ändra dem så lite som möjligt och det ska gärna synas vad det har varit. Men på sistone har hon lagt sig till med en ny stil. Plötsligt har hon börjat sy in millimetersmala kontrastfärgade remsor som dekoration på sina påsar. Ovanpå dem syr hon med tråd i en avvikande färg. Det är en oförlåtande teknik. Syr hon bara en kvarts millimeter snett så kommer det att synas. Tidigare har hon tyckt att den sortens dekorationer är alldeles för pilliga. Men nu vill hon utmana sig själv.
– När ryggkotorna kraschade förlorade jag känseln i fingrarna. Två av dem är fortfarande ganska bortdomnade. Jag tror att det är nyttigt att sitta och mjukgöra fiskar för att få tillbaka rörligheten, men de här sömmarna… Det är fruktansvärt svårt. Det är på gränsen till vansinne. Och det är just därför jag gör det. För att visa för mig själv att jag kan! Och jag syr svårare saker än nånsin.

Nästa projekt blir att sy klart en påse av ett älgöra. I den ska Isse förvara sina mediciner.
– Den här lilla älgkalven har trilskats från första stund. Örat gick sönder direkt när jag flådde det och sedan en gång till i garvningen. Men jag måste bli klar med den. Det ska gå fastän den bråkar.

Det lilla älgörat ska få linnefoder och tofsar med bäverpäls. Upptill har hon avslutat det med fettgarvat vitt renskinn, rött kläde och infällda bitar av lake, ål, röding och lax. På utsidan hänger små dekorationer: ett ben från en gås i Trelleborgstrakten och fjädrar från en ripa häruppifrån. Söder och norr, Isses två liv. Och så en liten blänkande metalldel från en trasig väckarklocka. Isse köper ofta gamla klockor på loppis och skruvar isär dem.
– Jag älskar det. Det känns som att man tar makten över tiden på något sätt. Det känns extra bra, just eftersom jag ska ha mina mediciner i den här påsen.

Isse plockar fram nål och tråd och sätter sig för att börja med bävertofsarna.
– Jag ska tämja den där trotsiga bångstyriga älgkalven. Och så ska jag bli frisk. Det är det det här handlar om.

1 oktober 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram