Så gjorde jag

Kärlek till en svan

När en svan behövde avlivas i Porjus vid Lule älv, såg grannarna till att slöjdaren Lisbeth Kielatis fick ta hand om kroppen. Hon skulle kunna ta vara på den. Och hon har alltid haft ett gott öga till svanar.

Text Maria Diedrichs
Foto Art Wolfe Stock
1 oktober 2014

»Jag minns när jag var liten och följde med mamma och pappa och vittjade nät. En gång hade en storlom fastnat och drunknat. Då sa min pappa på samiska till mig »Den med den vassa näbben har fastnat«. Jag kommer ihåg hur jag böjde mig ner och såg den i nätet med sin långa svarta näbb. Pappa släppte den i strömmen och jag såg den försvinna iväg i virvlarna.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Jag har alltid slöjdat mycket. Min mamma lärde mig väva band när jag var fem år, och när vi skulle avhåra våra renhudar för att göra sämskat skinn fick jag ett litet bellingskinn att jobba med bredvid. Långt senare gick jag en utbildning på Handarbetets vänner i Stockholm. Vi besökte Nordiska museet och jag gick förstås och tittade på den samiska utställningen. Då fick jag syn på något jättevackert i svart och vitt. Jag hade aldrig sett något liknande. Montern var så låg, att jag som ändå är kort föll på knä. Det var en väska sydd av en storlom. Minnena från den där dagen på älven kom tillbaka.

När jag kom hem på sommaren pratade jag med några av dem som fiskade efter älven. »Om ni får en lom i nätet, tänk på mig«, sa jag. Det tog nio år, sedan jag fick napp. Under den tiden hade jag farit runt och frågat vad folk visste om lomväskor. Jag fick veta en hel del. Det var ingen som hade sytt en lomskinnspåse i modern tid, men gammalt tillbaka var det vanligt. Skinnet är fett nog att hålla fukten ute, därför använde man det till att förvara salt, tobak, sentråd och andra saker som man var rädd om.

Halsskinnet var så slätt så jag behövde faktiskt inte ens fodra fodralet. Men det var väldigt grått, så jag färgade det gult med lök. Gult som sångsvanens näbb

Från det att jag såg lommen på museet tog det tio år innan min egen väska var klar. Så lång kan väntan vara på ett slöjdmaterial. Jag visste precis hur jag skulle flå den. Gör man på rätt sätt kan man använda halsskinnet som ett lock. När jag väl började sy gick det på ett kick eftersom jag hade haft så lång tid på mig att fundera. Jag fodrade den med röd vadmal och siden, och sålde den till ett museum i Karasjok i Norge. Fast det ångrar jag nästan idag. Men ryktet om min lomväska spred sig och det var det som gjorde att jag långt senare fick en svan.

När svanarna kommer i april så vilar de alltid i vaken här nedanför i några veckor innan de fortsätter uppåt Sjaunja och fjällvärlden. Ett år var det en familj tvärs över älven som såg en svan som inte kunde lyfta när det var dags att flyga vidare. Den hade kanske flugit in i något och skadat sig.

Svanen är fridlyst så mannen i familjen ringde till polisen och frågade om han fick skjuta den och ge den till mig, för de visste ju att jag gillade fågelskinn. Och det fick han. Det första jag visste, när jag fick svanen hem till mig, det var att jag skulle göra en ryggsäck av kroppsskinnet. Det gjorde man gammalt tillbaka. Men vad gör jag då av halsen? Det slog mig ganska direkt: fodral till blockflöjten.

När jag var liten gick jag hela långa vintern och längtade till våren. Allra mest väntade jag på fåglarna. Jag gillade fåglar väldigt mycket, sjöfåglar speciellt. Det var sångsvanar, änder och knipor. Tranor och spovar. Jag väntade på dem varenda vår och antecknade när de kom och när de for. Det var mitt nöje. Och svanarna var särskilt stora och häftiga. Jag gillade att lyssna när de trumpetade.

Sedan, när jag började tvåan fick jag ärva en blockflöjt av min kusin. När våren kom sa jag till min mamma att jag skulle upp på taket. Det var ett tvåvåningshus, där jag är barnfödd, i den byn som inte finns mer. Hela byn försvann under vatten när Vattenfall dämde älven på 70-talet. Där klättrade jag upp satte mig och spelade för svanarna när de kom. Sedan lyssnade jag på deras svar, härmade och trudeluttade åt dem igen. Ja, inte vet jag om de svarade men jag tyckte ju det då.

Så när jag stod här ute på backen med den avlivade svanen, det var 2004, då visste jag direkt vad jag skulle göra. Halsen är ju formad som ett rör i sig själv. Den övre delen är smalare så den fick vara nedåt. Botten sydde jag av barkgarvat renskinn. Den bredare delen som är mot kroppen fick bli ett lock som jag kantade med samma skinn som botten. Och så sydde jag fast en skinnsnodd och knöt om. Halsskinnet var så slätt så jag behövde faktiskt inte ens fodra fodralet. Men det var väldigt grått, så jag färgade det gult med lök. Gult som sångsvanens näbb.

I våras tog jag med mig flöjtfodralet till Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Jag är lärare i slöjd där och jag ville visa mina elever hur man kan använda fantasin och ta vara på alla delar av ett djur. Jag tar ofta med mig saker som jag har sytt till skolan. Men nu lyckas jag inte hitta svanhalsen igen. Den är nog där någonstans i ett förråd.

Resten av svanen har jag kvar i min frysbox. Rätt var det är syr jag väl en ryggsäck. Vad vingarna ska bli vet jag inte ännu. Och fötterna kanske blir ett halsband till min dotter en dag. Men jag har inte bråttom. På våren väntar jag fortfarande på fåglarna. Jag lyssnar om jag hör dem där nere i vaken. Jag är van att de kommer första veckan i april men i år kom de i slutet på andra veckan. Jag tyckte att det var lite sent. När jag hittar flöjtfodralet… Om jag hittar det, då kanske jag spelar en trudelutt åt dem nästa år igen, bara som tack.«

1 oktober 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram