Wanja!

En solig februarimorgon 2020 bjuder Wanja Djanaieff på frukost i sin vindsvåning mitt i Stockholm. Hon har ett par lediga timmar i ett annars fullspäckat schema. Hon är i slutspurten av flera års förberedelser som ska resultera i en stor retrospektiv utställning, en dokumentärfilm och en bok om hennes liv. Hon flänger och far, telefonen ringer i ett. Hon skrattar uppgivet.
– Hade jag vetat hur mycket det skulle bli vete sjutton om jag hade orkat genomföra det. Jag fyller ju 80 nästa år. Men samtidigt, när man har kul orkar man mer!

På ett bord står en modell i papper av utställningen som ska visas på konsthallen Marabouparken i Sundbyberg. Hon pekar och visar.
– Jag tänker knocka alla med hur mycket mönster som helst. Jag tror att det är 48 mönster som hänger från taket precis när man kommer in. Sedan löper historien runt väggarna. Här är slöjd och hantverk, här är det mest personliga…

Allt började för några år sedan när Wanja hoppade på kryckor efter att ha brutit lårbenshalsen. Hon ville gå på en textilutställning på Marabouparken och stämde träff med en av sina gamla studenter från Konstfack som jobbade där.
– Det är lustigt hur det kan bli alltså. Plötsligt säger hon: »Men Wanja ska inte du ha nån utställning?« Jag hade tagit färdtjänst till konsthallen och stod där och hängde på mina kryckor. »Jaa, nån gång ska jag väl det«, tyckte jag. Hon bara stirrade på mig. »Vadå nån gång?« Plötsligt insåg jag att hon såg en gammal kärring framför sig! Medan vi fortsatte titta på utställningen sjönk idén in. Ska jag ha en utställning är det ju här. Jag är ju från Sumpan från början. Jag har lekt i den här parken. Så när jag åkte därifrån sa jag att jag hade bestämt mig. Jag vill gärna ha min utställning här.

Wanja beskriver själv sitt liv som att hon haft minst tre-fyra yrken. Formgivare, scenograf, pedagog, kostymör… Hon har aldrig varit rädd att kavla upp ärmarna och jobba.
– Det är kanske nåt i generna. Pappa brukade säga att jag är lik hans farmor: »Hon var en driftig kvinna, hon hade korvkiosk!«.

Nu har hon sett till att få fria händer att utforma sin utställning som hon vill.
– Jag står inte ut med att någon annan gör det. För ingen kan mig bättre än jag själv.

I Marabouparkens utställningsprogram sticker Wanja ut. Med hennes egna ord sysslar konsthallen annars gärna med »unga konstnärer som gör poetiska installationer med lite uppgrävda saker på ett podium och sånt där«.
– Och så dammar jag in med 40 projektidéer. Du kan ju tänka dig!

Men Wanja är inte den som hukar sig. Orädd är ett av orden som beskriver henne bäst. Som 16-åring ansökte hon till Konstfack genom att storma in på rektorns kontor med en kasse full med skisser när terminen redan hade börjat. Några år senare hoppade hon av och tog jobb som formgivare på Almedahls textilindustri. Dit anlände hon på motorcykel i högklackade skor och en liten bebis på armen och läxade snart upp sina äldre manliga kollegor om att hon minsann själv kunde rita minst lika bra mönster som de kunde köpa in på sina årliga resor till Frankfurt och Paris.

Oräddheten har följt henne sedan barnsben. Som enda barnet till en pappa som var brunnsborrare levde hon som liten ett kringflackande liv i norra Norrland där familjen blev inhysta på olika gårdar tills pappan hittat en åder och vattnet kom upp. Då var det dags för familjen att flytta vidare till nästa ställe.
– Så fort man hade knutit relationer skulle man iväg. Det fanns inte riktigt några regler. Det var olika på olika ställen och jag var väl en ganska kaxig unge redan då för att klara mig bland lekkamraterna, som den enda stockholmaren.

Ändå beskriver Wanja sin barndom som otroligt trygg och fantastisk.
– Jag kände mig älskad. Mina föräldrar var ständigt närvarande. När man stod och glodde på en stor gård och undrade hur folk skulle vara där, då sa min pappa alltid: »De är som de är och det är vi också, så det ska nog gå bra«. Det mottot har följt mig, jag hör min pappas snälla röst i bakhuvudet så ofta jag behöver.

Jag blandar som jag känner. Det är ingen ordning på nånting. Jag väver väldigt fritt – jag vet inte ens om det kan kallas gobeläng. Jag gör som jag tycker är kul bara.

Wanjas tillhörigheter rymdes i en liten väska i imiterat krokodilskinn. Hon tillbringade mycket tid på egen hand och i sin egen fantasi – hon sydde, stickade och tecknade. Istället för vanliga dockor lekte hon med garndockor, alltså sådana små härvor av garn som gick att köpa för en femöring i varenda lanthandel de passerade.
– Det hade mamma och pappa råd med. Jag gav dockorna olika egenskaper beroende på deras färg och kvalitet och kombinerade dem för att se vilka som passade ihop. Familjen silke, familjen lumpbomull… Den leken leker jag fortfarande! Jag har alltid älskat garndockor och fortsatt samla på dem. Jag har skitmånga! Det är dem jag håller på och väver upp nu, fortsätter Wanja och stegar över till en gobelängvävstol som står i ljuset som faller in från fönstren i snedtaket.

– Jag har gått jättelänge och tänkt att jag vill göra en gobeläng. Men jag kände att det måste vara nånting som är värt att lägga ned så många timmar på. Nånting som inte är en stundens ingivelse, utan är en del av mitt liv. Det var så jag kom på att jag skulle göra min familj.

I sitt sommarhus på Gotland har Wanja en gul vas som hon brukar fylla med allt som råkar växa för stunden. I väven är Wanja själv den vasen, hennes man Johan ett stort grönt blad som håller ihop allting, och blommorna som sticker upp är hennes barn, barnbarn, bonusbarn och svärbarn. Runtomkring dem surrar ett och annat ex i form av insekter.
– Det blir mitt liv, lite grann, som jag väver. Det är tidlöst, ett allmänmänskligt motiv men som är väldigt roligt att lägga ned möda på, säger hon.

Om garndockorna hon väver med är just samma som reste runt i den lilla krokodilväskan för 70 år sedan går inte att säga. Samlingen har vuxit genom åren och vilka som är äldst har hon ingen koll på. När hon väver kombinerar hon tre eller fyra trådar åt gången. Mest ull, uppblandat med silke, lin och merceriserad bomull.
– Jag blandar som jag känner. Det är ingen ordning på nånting. Jag väver väldigt fritt – jag vet inte ens om det kan kallas gobeläng. Jag gör som jag tycker är kul bara. Och baksidan är som en enda rya! Inte en enda tråd är fäst. Men nu är jag så gammal att jag får göra som jag vill, och det är jättehärligt! Hela helgen satt jag och bara vävde med telefonen avstängd. Så skönt!

På en hylla bakom vävstolen ligger några molnlätta former i linvadd. Ett minne från 1990-talet, när Wanja försökte blåsa liv i svensk linproduktion igen. I ett treårigt projekt försökte hon hitta nya sätt att ta vara på svenskväxande fibrer.
– Det var faktiskt så jäkla bra. Efter 30 år är det mer aktuellt än nånsin, säger hon.
– Då hade alla linmaskiner skrotats för att man tyckte att det var så gammaldags. Nu var det ju syntetmaterial och nylon som gällde. Jag och många med mig tyckte förstås att det var idiotiskt. När man har en gröda som passar att odla i Norden med våra ljusa sommarnätter…

Wanja, som var professor på Konstfack vid samma tid försökte övertala studenterna i industridesign att rita nya moderna linberedningsmaskiner. Samtidigt experimenterade hon fram ett nytt linvaddsmaterial, efter inspiration från en kviltad gammal underkjol hon hittade i Nordiska museets arkiv.

Wanja har en otrolig talang för att lyfta det folkliga, det som av eliten har betraktats som dålig smak, lite underlägset eller ointressant.

Design- och konsthantverksprofessorn Kerstin Wickman, som skrivit den kommande boken om Wanja Djanaieff, säger att kapitlet om hur linberedningen lades ned var sorgligt att skriva.
– Svenska politikers enorma behov av att känna sig moderna har drabbat slöjden och framför allt hanteringen av material i väldigt hög grad. Det är olyckligt att man är så otroligt okunnig och ointresserad av de värden som finns i historien. Någon gång borde vi lära oss att man inte kan skrota allt utan att fundera på vad det är man gör sig av med. Det är så kortsiktigt tänkt, utbrister hon indignerat på telefon.

Hon är generationskamrat med Wanja, född samma år, och säger att hon känner igen mycket i hennes sätt att tänka.
– Hon är en riktig 40-talist. Det där att inte acceptera det som är dumt, det präglar både henne och vår generation. Vi går inte med på vad som helst.

Även viljan att lära ut och dela med sig av sina kunskaper är typisk, menar hon.
– Det är nånting vår generation hållit väldigt högt. Och Wanja är en lysande pedagog och inspiratör. Det tycker jag är en av hennes största insatser, hur hon har hjälpt till att få igång folk. Det gäller både hennes studenter på Konstfack och alla hon träffat och hjälpt genom Hemslöjden. Hon har en otrolig talang för att lyfta det folkliga, det som av eliten har betraktats som dålig smak, lite underlägset eller ointressant. Att få folk att förstå att det faktiskt finns ett värde i det – det tycker jag är hennes stora förmåga.

Wanja häller upp te i prickiga koppar och skivar ett grönt äpple att lägga på mackan. På bordet ligger en pärm med sida efter sida av hennes textilmönster. Under många år gjorde hon minst ett mönster i veckan. Vid ett besök på Designarkivet i Kalmar för ett tag sedan upptäckte hon minst 15 stycken som hon inte ens mindes själv att hon gjort.

De flesta mönster hon ritade under sin tid på Almedahls var inte signerade. Men hon lyckades ändå göra sig ett namn i branschen genom några uppmärksammade projekt, som den prisbelönta barnkollektionen Pomperipossa (döpt efter Wanjas egen långa näsa och som skulle komma att bli grunden för Polarn o Pyret). Efter tio år på Almedahls erbjöds hon att efterträda den legendariska Astrid Sampe på det prestigefulla jobbet som chef på NK:s designkammare. Året var 1970 och Wanja var 29 år och ensamstående tvåbarnsmorsa.
– Mina kompisar sa: »Är du inte klok, ska du börja på NK, det jävla skitvaruhuset!?« Uffe Lundell skrev i Jack om NK:s dåliga andedräkt som pyser ut genom entrédörrarna. Men jag kommer ju från en arbetarfamilj så jag tyckte det kunde vara kul att se hur det går till i de där fina salongerna, säger Wanja.

På NK tog hon sig an att utveckla matriser och behovsanalyser för att systematisera inköp och sortiment, samtidigt som hon fortsatte att rita mönster. Det var här hon fick uppdraget att rita det som kanske blivit hennes mest igenkända och kopierade mönster – Sveriges OS-uniformer till München 1972. »Nu ska de få se på blågult«, tänkte Wanja. »Jag ska ge dem tre kronor ända in på kalsongerna«. Men ingen uppfattade ironin. Kollektionen med gula kronor på blå botten blev ikonisk, och kopior av mönstret hittas än idag i varenda turistshop i Gamla stan.

Efter tio år på varuhuset satte Wanjas mamma kaffet i halsen när Wanja återigen bestämde sig för att säga upp sig.
– Jag följde min nyfikenhet. Jag tyckte inte att jag hade något mer att lära mig på NK så jag ville göra något annat. Då var jag mycket mer intresserad av motsatsen till kommers, nämligen alternativ produktion, miljötänk och råmaterial.

År 1977 startade hon Svenska Designbyrån tillsammans med Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren. Ett av deras motton var »small is beautiful«. De ville rädda vad som fanns kvar av småskalig industri i Sverige, samtidigt som det mesta var på väg att läggas ned och flyttas utomlands.
– Vi jobbade med dem som fanns kvar, som Sollefteåsömmerskorna och Klässbol. Vi ville uppmuntra till att göra mer exklusiva hållbara saker istället för massproduktion.

Det största jobbet Svenska designbyrån gjorde var att ta fram uniformer till SJ:s personal, allt från lokförare till busschaufförer och konduktörer. Det tog dem tre år av research och skissande att bli klara.
– Vi fick jobbet tack vare att vi sa att vi ville lägga all produktion i Sverige och vi ville bara använda naturmaterial. Det skulle vara hög kvalitet och SJ fick inte lägga sig i hur det skulle se ut.

De fyra formgivarna delade upp arbetet mellan sig och la ned ett idogt arbete på funktionsanalyser. Wanja åkte mil efter mil framme i loken och antecknade hur personalen rörde sig och vilka behov kläderna behövde fylla.
– Tjejer hade inga uniformer, de fick ha gubbarnas kostymer. Och när de var gravida såg de inte kloka ut. Vi gjorde mammakläder åt dem och röda stövlar på en av Sveriges sista skofabriker i Örebro.

Färgskalan blev himmelsblått, falurött, svart som kol och klart blå som samers koltar.
– Och sen tyckte jag att de skulle ta vara på alla älgar som körs ihjäl så det blev älgskinnsvästar också. Jag fick hänga på ett jaktlag för att se hur det gick till. I Sverige drog de älgen efter traktor så narven blev förstörd. Men i Finland hämtade man dem med helikopter och tog vara på skinnen. Vi fick till ett system för det där på några ställen. Dessutom tyckte jag att de skulle servera älggryta i restaurangvagnarna men det blev det nog inget med.

Projektet vann massor med priser. Kerstin Wickman har kallat det ett av de mest genomarbetade designprojekt hon sett. Men bara några år efter att kollektionen presenterats 1990 lades de flesta av de medverkande fabrikerna ned. Att göra något liknande idag skulle vara omöjligt.
– Men detta måste ju ändras, utbrister Kerstin Wickman i telefonluren.
– Det går inte att fortsätta importera allting från Kina. Att ta död på all produktion som finns i ett land, då är man aningslös.

Sin fantasi har man ju med sig! Jag har aldrig nånsin tråkigt. Jag vaknar och tänker: Vad ska jag göra idag? Ska jag sy en kjol? Eller ska jag börja sticka en tröja?

Några veckor efter frukosten hos Wanja har världen ställts på ända. Ett virus sprider sig genom samhället och inget är sig riktigt likt. Wanjas vernissage är uppskjuten, alla möten inställda och Wanja själv isolerad i sin lägenhet.
– Jag har förstått att jag är en sån där riskgrupp, säger hon på telefon, med ett stort skratt.
– Jag är ju så gammal, jag. Det är lustigt, i förra veckan var vi ett gäng tjejer, eller tanter heter det väl, som var på krogen och hade jättetrevligt. Nu är mina barn på mig – jag får inte ens gå och handla längre! Men det är gulligt och det ligger nog nånting i det.

Nytt datum för vernissagen är den 6 juni 2020. Om den blir av då kan ingen ännu veta.
– Det blir knappast den där kuliga festen man tänkt sig med massor av människor. Det blir nog mer neddämpat. Men man får leva i nuet och ta en dag i sänder, fortsätter hon.

Att få tiden att gå i isoleringen är däremot inget problem. Gobelängväven växer och broderier sprider sig. Ibland ställer hon upp staffliet under takfönstret och målar.
– Sin fantasi har man ju med sig! Jag har aldrig nånsin tråkigt. Jag vaknar och tänker: Vad ska jag göra idag? Ska jag sy en kjol? Eller ska jag börja sticka en tröja? Det finns tusen saker som jag tycker är kul att göra. Jag har aldrig tråkigt med mig själv – tvärtom! Jag tycker att jag är väldigt trevlig att umgås med.

I sin kommande bok utnämner Kerstin Wickman Wanja Djanaieff till Färgens drottning.
– Hon har en kärlek till färg som är helt otrolig. Hon lyckas alltid få in det, även under det annars ganska färglösa 1970-talet när många hade en oberättigat negativ inställning till färg. Tittar man längre tillbaks i kulturhistorien är färg nånting som människor alltid har längtat efter. Det har varit lyx, glädje, allt! Speciellt när livet är dystert, tråkigt och hemskt är färg ett sätt att bli gladare, säger Kerstin Wickman.

Dystert, tråkigt och hemskt fångar nog stämningen i samhället ganska väl virusvåren 2020. Enligt Kerstin Wickman borde det betyda att vi kommer behöva färg när vi äntligen kommer ut på andra sidan.
– Absolut, det kommer krävas färg. Och folk som kavlar upp ärmarna och gör något bra av situationen.

Färg och jävlar anamma. Det låter som att världen kommer att behöva Wanja Djanaieff.