»När min svärfar släktforskade upptäckte han att han hade rötter i Skottland. Han bestämde sig för att ta med sig sina barn och resa dit. Även vi respektive fick följa med. Inne i en turistbutik ramlade jag över en kilt. Det var en billig partykilt, men det kändes bra att ha den på sig. Jag och min svåger köpte varsin.
En kilt är inte samma sak som en kjol. En kilt är egentligen en pläd. Du virar den runt dig och stänger igen den. En kjol är hopsydd. Hemma i Hälsingland bar jag i alla fall min nya kilt på Delsbostämman. Jag fick jättemånga frågor och fick berätta om kilten hela kvällen.
Jag pratade med skräddaren i Delsbo och sa att vi borde skapa ett eget tartan, alltså ett skotskt rutmönster. Min tanke var att göra en kilt som ett alternativ till den traditionella folkdräkten. Jag ville också plocka färger från folkdräkterna i bygden för att få en lokal förankring. Jag är perfektionist och det är lätt att överarbeta saker, men det var viktigt för mig att behålla enkelheten i mönstret. Jag satt vid datorn och ritade i fyra månader och bollade garnprover med väveriet i Skottland.
Min mor och far är från Hälsingland, men jag är inflyttad. Jag är född och uppvuxen i Märsta. I konservativa kretsar anses det ibland att du inte kan bära Delsbodräkt om du inte är härifrån. Därför visste jag tidigt att jag inte ville kalla mönstret för Delsbo. I stället kom jag att tänka på Dellensjöarna. Det är ingen som bor i Dellen eller är född i Dellen. Det är ingen som kan bli upprörd. Det är inkluderande!
Ska man göra något så ska man göra det ordentligt. När mönstret var klart ville jag registrera det hos The Scottish Register of Tartans vid den skotska regeringen. För att kunna göra det behövde jag tillåtelse att använda namnet Dellen så jag klev in på kommunkontoret i Hudiksvall. De var positiva, men var tvungna att behandla frågan på ett möte. Ett par veckor senare fick jag hem ett fint brev som var skrivet på ett lite gulare papper med sigill och kommundirektörens underskrift.
De första kiltarna såldes i Dellenbygden, men de spreds ganska snabbt till städer som Stockholm, Örebro, Falun, Gävle och Göteborg. Sjalarna och halsdukarna, som också bär mina mönster, har spridit sig ännu mer. Från Skåne till norra Norrland. Jag är fortfarande snickare till vardags, men det här har vuxit mycket och tar allt mer av min tid.
Alla kiltar är gjorda av ull. De specialbeställs och tillverkas i Skottland. Det är ett gediget hantverk, men för säkerhets skull detaljgranskar jag varenda kilt innan de skickas ut. Många frågar om det inte går att göra fler lokala mönster, men allt ska ju vävas. Det går inte att väva upp 120 meter tyg bara för att en enda person vill ha en kilt i Enånger.
En kilt är väldigt användbar. Om du har den tillsammans med ett par Lundhagskängor och en tjock tröja är det världens bästa vandringsplagg. På bröllop funkar kilten ihop med skjorta och kavaj. Den funkar också lite mer casual med en tunnstickad tröja och ett par nedhasade sockor på puben. Inte ens jeans är så användbara!
Jag har märkt att många i bygden är väldigt stolta. Att bära kilten ihop med dräkten kan dock vara känsligt, även om människor länge har mixat gammalt med modernt. I Delsbo är det faktiskt inte ovanligt att blanda dräktdelar. Det finns män som bär Delsbotröja tillsammans med jeans och kvinnor som blandar livstycke och kofta med vit kjol från HM. Jag tror att det för vissa kan bli lite extra känsligt eftersom färgerna i kilten och dräkten är så lika. Det gör att alltihop kan uppfattas som en hel dräkt. Om du ska bjuda hundra personer på mat, då smakar det bra för de flesta. Samtidigt finns det alltid en liten procent som tycker att såsen var för salt. Det går aldrig att göra alla nöjda.«
