»Jag har ett ganska komplext förhållande till folkdräkter. Jag är född i Chile. Jag kom till Sverige under militärkuppen när jag var sex eller sju år och är uppvuxen i Rinkeby. Vad skulle hända om jag satte på mig en Leksanddräkt? Den är inte så inkluderande.
Samtidigt tycker jag att alltihop är väldigt fascinerande. Jag är ganska påläst om just folkdräkter och har en master i historia. Folkdräkten är framför allt ett sent 1800-talsfenomen. På den här tiden ville man skapa en nationalanda. I början av 1900- talet kom dagens svenska flagga till och samma århundrade gjordes en nationaldräkt. Men det är intressant hur många influenser som kommit utifrån. Blekingesömmen är inspirerad av orienten och svartsticket kommer från Mellanöstern. Det var fint att vara influerad från olika delar av världen. I dag har folkdräkten blivit jättekonservativ. Det är väldigt känsligt vem som har på sig den. Det provocerar mig och ger mig inspiration.
Barnens farmor är folkdräktsfanatiker. Hon är svensk och är med i ett folkdanslag. Hon är väldigt noga med detaljerna på folkdräkten. Exakt allt måste stämma. Det tycker jag är lite roligt, för förr förnyades folkdräkterna faktiskt hela tiden. Främst ungdomar ville sätta sin egen prägel. Jag brukar leka med tanken – om man skulle väcka en dalkulla från 1840 skulle hon bli förfärad över hur omoderna folkdräkterna är. ›Hallå, det har gått 200 år och det har inte hänt någonting!‹
Jag bestämde mig för att göra en egen folkdräkt. Det var viktigt att det blev ett gediget hantverk och ingen slafstextilkonst. För mig var det viktigt att visa att jag faktiskt bemästrar de här traditionella teknikerna. Jag kan väva daldräll, till exempel. Räknar man alla vävtimmar och broderitimmar tog det ungefär ett år innan folkdräkten var färdig. Kjolen blev blå med en svart silkesvarp. Det övre stycket hade massor av färger och material. Ull, silke, grova rep och allt möjligt, men ingen tänker på det eftersom det är så vackert. I stället för en hätta gjorde jag en mask. Sedan blev det också ett halsband, skor, bälte och väska. En hel folkdräkt, helt enkelt.
Jag har gjort fler folkdräkter sedan den där första. Allihop har ställts ut. Ibland på vernissager har jag gått runt och tjuvlyssnat. Folk har stått och gissat och har haft ett stort behov av att placera dräkterna geografiskt och försöka läsa av snitten. Det lyfter också något slags kolonialt tänkande, tycker jag.
Är man uppvuxen i en diaspora som jag, så är man ganska rotlös. Man vet att man har en kultur, men man har inte vuxit upp i den. I Chile finns det också folkdräkter. De används på samma sätt. I samband med nationaldagen, högtider och folkdans. Men jag har svårt för det nationalistiska. Andra textilkonstnärer inspireras nog mycket av textila verk, men jag går mer i gång på maktstrukturer, migrationshistoria och politiska tal. Även om slutresultatet sedan kan bli ganska vackert.
Barnens farmor älskar hantverk, hon är en riktig hantverksdam. Hon är mitt största fan. Trots att hon är folkdräktsfanatiker. Eller kanske just därför.«
