Korsnäs

Hon öppnar dörren till föreningens »allra heligaste«, som hon säger, och det är som att stiga rakt in i en scen från 1800-talet. En brasa sprakar i öppna spisen och mitt på golvet i en ring, sitter tre damer i färggranna yllekoftor och stickar under trivsamt småprat. De sitter så tätt ihop att deras knän snuddar vid varandra och mellan sig har de ett arbete upplagt på sex stickor. Alla stickar de med en egen, så sammanlagt nio sticknålar används till det som ska bli en alldeles särskild tröja.

– Det är här vi har vår skatt, säger Christina Mannfolk om rummet som är fullt av klart lysande tröjor i rött och vitt med mönster i grönt, gult och blått.

Korsnäströjan som den kommit att kallas är en symbol för trakten och känd långt utanför kommunens gränser. Den har tillverkats i området sedan mitten av 1800-talet och är speciell eftersom den har både virkade och stickade delar. Oket och nederkanterna på livet och ärmarna är flerfärgsvirkade medan bålen är mönsterstickad. Det är den som de tre damerna jobbar på. Dagen till ära har Gunnel Westerback, Astrid Smeds och Mona Wester kallats in för att visa hur Korsnäströjan gjordes förr i tiden, innan rundstickan uppfanns.
– Bålen stickades ofta av tre kvinnor samtidigt, som ett sätt att snabba på arbetet, berättar Sofia Helsing, som jobbar som guide på museet.

– Det var nog också väldigt trevligt – och mycket skvaller! Dåtidens facebook, säger Mona Wester glatt och låter stickorna gå. Varannan vit, varannan röd maska. Nästa varv är det varannan blå. Det är hon som gör prickvarven. De vita varven är det Gunnel och Astrid som gör.

– På så sätt stickas tre varv samtidigt, förklarar de.

Gunnel började med vitt och när hon stickat ett halvt varv, började Mona med prickarna. När hon kommit halvvägs, började Astrid med ytterligare ett vitt varv. Det gäller att hålla samma tempo och vrida stickningen runt i lagom takt. Det blir som en spiral, vilket syns på prickvarven. När Monas röda prickvarv är slut börjar hon med blå som ansluter till de röda prickarna. På så sätt går det att avgöra om en tröja är stickad på gammalt vis av tre personer.
– Men idag görs de ju inte som ett gemensamt projekt utan på rundsticka och de virkade delarna efter mönster, säger Sofia.

På en stol vid fönstret sitter Thea Bergström och virkar på en ärm. Hon behöver hålla ett öga på mönstret som hon har i knät. Med tunn nål fångar hon upp ömsom röda, ömsom gula eller gröna maskor från de tre trådarna som löper längs arbetet och plockas upp över pekfingret.
– Hon är mästaren, säger de andra.

Thea fnissar.
– Är jag mästare? säger hon förvånat och viskar skälmskt att det hade hon minsann ingen aning om.

– Förr gjordes de virkade delarna av en mästare som kom till gården där en tröja skulle göras. Hon hade mönstren i huvudet och ledde arbetet. Husets kvinnor hjälpte
till med den enklare stickningen, berättar Sofia Helsing.

Korsnäströjan är dock ingen enkel skapelse. När den är klar kan den väga upp emot ett kilo och de flerfärgsvirkade delarna kräver full uppmärksamhet.
– Ja, det går inte att titta på tv när man håller på med virkningen, vittnar alla i rummet om.

Det tar minst trehundra timmar att göra en tröja. Men som det brukar vara med handarbete, det tar den tid det tar. För vissa tar det ett år, för andra femton.
– Det sägs att det tog en vecka förr under en skicklig mästares ledning, säger Sofia Helsing.

– Det måste nog vara skryt det där, mumlar Gunnel, Mona och Astrid med huvudena tätt ihop.

– Minst en månad måste det ju ändå ta, menar de.

Vid flerfärgsvirkning virkas garnet in i arbetet. Fram- och baksida ser likadana ut och arbetet blir fast och styvt, inte så stretchigt som stickningen. De virkade delarna i en Korsnäströja har alltid röd botten och mönstren är i grönt, gult och blått och ibland finns detaljer i rosa eller lila. Det mest kända mönstret är de »dansande flickorna«. Stiliserade kvinnofigurer som håller varandra i händerna och löper som en bård runt den nedre delen på tröjan. Just det mönstret har föreningen tagit patent på hos Patent- och registerstyrelsen. Alla som vill använda det någon annanstans än på en tröja måste fråga om lov.
– Vi är ganska stränga och håller hårt i våra flickor, skojar Christina Mannfolk men säger att det händer att lokala företag får använda flickorna i sin design.

Ofta har en tröja gått i arv i flera generationer.

Andra mönster är blommor med sex, åtta eller tio blad, s-krokar, timglas, stjärnor, kors och rutor. Det stickade livet har alltid lusprickar men upptill och nedtill kan det ha trädliknande mönster, som exempelvis bården »livets träd».
korsnäströjan hade sin storhetstid under senare hälften av 1800-talet. Då kallades den stickatröja eller krokatröja enligt gamla bouppteckningar och var en festtröja för män. Den bars också av kvinnor, men inte nödvändigtvis som ett festplagg.

Ullen togs ofta från egna får och spanns och färgades av kvinnorna själva. 1854 startade ett färgeri i trakten som sålde tyska importerade färgpigment. Den äldsta tröja som finns dokumenterad på ett fotografi uppges vara stickad tio år senare.
– Kanske är det därför den röda färgen är så dominerande. Det var en ny möjlighet att få fram en nyans som inte går att få lika stark via växtfärgningen, säger Sofia Helsing.

Det var ett stort åtagande att tillverka en tröja. Det var också dyrt även om de flesta var självförsörjande på ull. Mästaren som ledde arbetet skulle ha ersättning och ibland lejdes kvinnor in för att hjälpa till mot betalning. Läraren, prästen och barnmorskan kunde få tröjor i present som ett tecken på respekt och tacksamhet, kanske också ett slags betalning för deras tjänster. Tröjorna var, som andra textilier vid den här tiden, högre värderade än vad textilier är idag.

Sofia visar en tröja som stickats på 1920-talet av elever till byns lärarinna som bar den långt in på 1950-talet. En annan klenod är barnmorskan Aurora Bergs tröja som finns på museet. Den fick hon av Korsnäsborna 1910 och hade den när hon åkte ut på uppdrag. På en svartvit bild står hon på skidor iförd sin tröja på väg ut för att bistå en födande kvinna någonstans i ett vintrigt Österbotten 1918.

Ingen vet med säkerhet varför Korsnäströjan har virkade delar.
– Men virkning var en ny och modern teknik under 1800-talet i Finland, så det var kanske inte så konstigt att någon kreativ person satte ihop den med den mer vanliga stickningen, säger Sofia Helsing.

Även om tröjans absoluta ursprung är höljt i dunkel vet hembygdsföreningen mycket om sin tröjskatt. Den förvaltar ett arv som dokumenterats noga och kunskapen om hur den görs är upptagen på Finlands nationella lista över immateriellt kulturarv. Marketta Luutonen, mångårig ordförande i Taito, det finska förbundet för hemslöjd och konsthantverk har skrivit flera böcker och vetenskapliga artiklar om Korsnäströjan. Och Gretel Dahlberg, en fyrabarnsmor från trakten började under 1970-talet åka runt i byarna och samla in både tröjor och berättelser om dem. Föreningen har flera gamla tröjor i sin samling och även mössor, vantar och hängslen.
– Ofta har en tröja gått i arv i flera generationer, säger Sofia och hämtar en sliten ärmlös tröja, stickad i slät glansig ull. Ett par trasiga och lappade vantar hör till, gjorda av ärmarna. Den ägdes ursprungligen av Mats Gull, född 1821.
– Han måste alltså ha haft den under 1800-talet. Någon gång klipptes ärmarna av och det blev en varm undertröja som bars av hans släkting, Johannes Granbacka under Vinterkriget och Fortsättningskriget på 1940-talet, berättar Sofia och stryker försiktigt med handen över tröjan.

Virkning var en ny och modern teknik under 1800-talet

Om tröjor hade kunnat tala… då hade de berättat om krig och fred, kärlek och förhoppningar, sorg och död. När Gretel Dahlberg åkte runt och samlade in berättelser om tröjorna fick hon ofta höra hela familjehistorier. I sin bok »Korsnäströjor förr och nu« berättar hon kortfattat om kvinnorna som var mästare i tröjhantverket. Hon räknar upp vad de hette och vem de gifte sig med och hur många barn de födde – och hur många av barnen som dog. Mellan raderna anas en hård tillvaro. Många tjänade som pigor innan de gifte sig och flera blev änkor tidigt eller ensamstående när männen emigrerade till Amerika. Ibland står det också vad dottern som fick lära sig tröjhantverket hette och vem hon sedan gifte sig med. Som en röd tråd löper kunskapen och handlaget från kvinna till kvinna mellan byarna. Mönstren förnyas, förändras och nya idéer och snitt kommer till genom decennierna.

Så vad gör en tröja till en Korsnäströja egentligen? På andra sidan Bottniska viken i Stockholm har en utflyttad Kosnäsbo funderat mycket på just det. Erica Sjölund håller föreläsningar om sin hembygds tröja och ser att den både har förändrats och behållit vissa särdrag i över 150 år.

Hon tar upp tröjornas halslinningar. De äldsta modellerna har uppklippt fyrkantig halslinning som är lika stor fram som bak.
– Då kunde man vända på tröjan om den blivit smutsig eller nött på framsidan.

Det finns också gamla tröjor med sprund framtill kantat med virkade band och uppklippta tröjor som blivit koftor. Idag gör de flesta rund halslinning och koftor är vanliga.
– Det finns ju inte bara en tröja utan en myriad av olika varianter. Den har förändrats med tiden. Allt utvecklas, så var ska man stanna tiden och säga hit men inte längre, frågar Erica Sjölund retoriskt.

Hennes mormor var under många år ordförande i Korsnäs hembygdsförening och jobbade nära Gretel Dahlberg. Erica stickar sen flera år på sin egen tröja och har insett att de svartvita skisser och kortfattade förklaringar som finns på maskinskrivna papper i pärmar hos föreningen, behöver moderniseras.
– De som stickar idag är inte lika skickliga som förr då alla kunde sticka utan beskrivning. Gretel Dahlberg förklarar en Korsnäströja på mindre än en A4-sida. Idag behöver vi mer vägledning än så, säger Erica och menar att om traditionen ska leva vidare behöver kunskaper lämnas över till framtiden.
– En del i det är att uppdatera och digitalisera mönstren. Men det måste göras med försiktighet. Man måste fråga sig; när förvaltar man ett kulturarv och när förvanskar man det?

Än så länge verkar inte risken för urvattning och förvanskning överhängande. Tillbaka i Korsnäs har dagens demonstrationsstickerskor blivit hungriga och det är dags för en tur till ortens lunchrestaurang.
– Inte visste vi att det var klädkod Korsnäströja idag, säger några lunchgäster när gänget från hembygdsgården kliver in i matsalen i sina klart lysande koftor.

– Man får mycket uppmärksamhet när man har sin tröja på sig, intygar de vid kaffet som intas till lingonfärgad klappgröt med gräddmöjlk.

– Den är så känd och är ett levande kulturarv, säger Christina Mannfolk.

Att Korsnäströjan har framtiden för sig är de övertygade om.
– Den är unik och intressant. Folk kommer till museet från hela Finland för att titta på tröjorna och trehandsstickningen. Här i Korsnäs skapar den gemenskap. Det är alltid många som kommer när vi bjuder in till gemensam stickning.

– Man blir helt enkelt glad av den, utbrister Thea Bergström. Färgerna och mönstren piggar alltid upp.­