Siden på Madagaskar

Vila i vildsilke

På Madagaskar begravs avlidna personer i sidensvepningen lamba mena. Ju finare och dyrare den är, desto större chans att förfäderna välsignar de efterlevande med lycka. Blir förfäderna missnöjda riskeras istället olycka. Efter två till sju år tas kvarlevorna ur graven och lindas om i en ny svepning. Ceremonin kallas famahidana och markerar den avlidnes övergång från de dödas rike till förfädernas land. I byn Ambohidava-Fonohasina, på centrala Madagaskar, är alla invånare involverade i produktionen av lamba mena – från silkeslarv till färdig svepning.

Text Bengt Sigvardsson
Foto Jesper Klemedsson
22 augusti 2018

I byn Ambohidava-Fonohasina har man vävt silkessvepningar, så kallade »lambas«, i hundratals år. Idag lever där cirka 40 familjer. Alla arbetar med produktion och vävning av silke. De har format ett kooperativ som väver utifrån beställningar från hela Madagaskar. Alltifrån silkessjalar, bröllopskläder och liksvepningar till plånböcker. Varje säsong inleds med att silkeslarven Borocera Madagascariensis äter sig fet på det inhemska tapia-trädets blad, antingen inomhus eller i naturen, i cirka 40 dagar. Sedan kryper den upp på torra buskar och börjar spinna in sig i silket för att förpuppas. Silkeskokongen består av proteinerna fibroin, som är huvudbeståndsdelen i silket, och sericin som är det klistriga materialet runtom det. Det tar cirka en vecka för larven att spinna färdigt kokongen.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Kokongerna kokas i cirka en halvtimme. Pupporna dör under koket och kokongerna blir mjuka så att de kan nystas upp. Inget av restprodukterna från silkesutvinningen slängs. Pupporna äts. Trassel används för att stärka silkestrådarna.

När kokongerna kokat klart tillsätts kallt vatten och Rabe Naivo Harisoa George fångar upp silkestrådändarna för hand. Många tunna trådar samlas ihop och klistras samman till en silkestråd av det sericin som finns kvar. Rabes son, spinnaren Rafeno Manamtosoa Nomenjanahary Tojonirina , sitter bredvid och fäster sedan trådändarna i munstycken på en handdriven haspel för att linda upp dem till nystan som får torka i solen en timme. För att färga silket används naturfärgämnen från växter och rötter som byborna plockar kring byn. Man använder de inhemska växterna »dingadingana« för grön färg; »garana sihoa« för gul och »aika« för lila. Växtbladen kokas i cirka en timme med silket. De naturfärger som är svårast att framställa, rött och svart, köps.

I Ambohidava-Fonohasina har kunskaperna om produktion och vävning av silke förmedlats muntligt och praktiskt från en generation till nästa i hundratals år. Väverskan Raheliarimbola Fanjanirina kan väva med förbundna ögon. Hon nystar upp silket på trådrullar inför vävningen.

Raheliarimbola Fanjanirina tittar på medan Rahanta Vololona Victorine väver en traditionell »lamba mena« för liksvepning.
– Detta är en akutsituation. Min svåger dog för två dagar sedan och begravningen är i övermorgon. Det tar sammanlagt tre och en halv dag, om jag jobbar dygnet runt, att väva klart hans lamba mena, säger Rahanta.

För liksvepning vävs tre lambas. Varje lamba är 2,30 meter lång och 59 centimeter bred.
– Vi märker ingen konkurrens från syntetiskt silke eftersom madagaskerna är traditionella och måste ha hög kvalitet på liksvepningarna. Detta är en mycket stabil verksamhet, säger hon. Två till sju år efter begravningen tas de döda ut ur sina gravar och blir omsvepta i en ny lamba mena under en stor fest, »famahidana«, innan de begravs igen. Det markerar den avlidnes övergång från de dödas rike till förfädernas rike.

22 augusti 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy