Tossigt!

Sedan snart 15 år tillbaka gör hon motstånd mot dagens lättvindiga användning av engångsartiklar, fast kanske är det lika mycket en kamp för att fylla dagens timmar.
– Det blir långsamt ibland och då måste man ju ha något att göra, säger hon.

Förutom mjölkkartonger och restgarner tar Astrid även vara på hemtjänstens engångstossor, klipper upp dem till långa remsor och virkar hattar, tallriksunderlägg, mattor och dukar av dem. Och trots att en tossa inte räcker långt – den blir en decimeterstor rundel, bara början på en duk eller hatt – så råder det aldrig brist på material.
– De kommer ju morgon och kväll för att ge mig mina mediciner och varje gång tar de på sig ett par skydd. Det blir ju fyra tossor om dagen, säger Astrid som både visat och gett bort sina spetsvirkade alster till hemtjänstpersonalen.
– Men de bara skrattar och tar på sig ett nytt par. De är väl tillsagda att göra så.

De blå engångsskoskydden har funnits inom omsorgsverksamheter i Sverige åtminstone sedan 1970- talet. De används på vårdcentraler, tandläkarmottagningar, inom hemtjänsten och på förskolor, där stressade föräldrar snabbt drar på sig ett par när de följer med barnen in. Syftet är att inte dra in smuts och grus från gatan. Men varför inte bara ta av sig skorna istället?

Bekvämlighet, tidsbrist och ohejdad vana kanske. För det finns ingen vårdhygienisk vinst med skoskydden förklarar Sofia Wetterbrandt, hygiensjuksköterska inom Region Jönköpings län.
– Ur ett vårdhygieniskt perspektiv är inte skoskydd ett bra arbetssätt. Det är snarare en risk att få smuts, eventuella bakterier och virus på händerna när man tar på och av skydden. Man måste sprita händerna när man tagit på och av sig skoskydd, men det tror jag inte alltid görs.

En anledning kan också vara att det ibland är väldigt smutsigt hos vissa gamla, och att hemtjänstpersonalen då inte vill gå i strumporna där.
– Men då borde man ju förstås angripa det verkliga problemet, som är smutsen, istället för att undvika det med plastskydd, menar Sofia.

Hemma hos Astrid är det dock så rent och välstädat som någon kan önska. Uppvuxen som hon är i en tid då man tog tillvara, lagade och återanvände saker, fortsätter hon envist att förvandla tossorna till användbara ting. Men tiden räcker till annat också, som sång och umgänge i två syföreningar.
– Jag var med i tre förut, men de har alla dött. I den ena föreningen är en 99 år, en annan 97 och den yngsta är 90, skrockar hon.
– Vi handarbetar och så dricker vi kaffe.

Det finns inte många hantverk som inte Astrid utövat. Under sitt yrkesliv har hon haft kurser på Medborgarskolan i allt från halmslöjd till broderi och flamskvävnad. Hela husets övervåning är inredd med det som Astrid skapat. Lampskärmar i siden, halmkronor, en skrivbordsstol hon själv snickrat, stolar hon tapetserat, dukar hon broderat. På bordet står kaffeservisen framdukad. Den har Astrid målat i blått och guld. Under varje assiett ligger ett spetsvirkat underlägg i karaktäristiskt tossblå färg.
– Ja, när man är så gammal som jag, då har man gjort mycket, konstaterar hon innan hon sätter sig vid tramporgeln och spelar »Drömmen om Elin« med schwung.­