Världens snabbaste stickerska

Det fanns inga jobb för kvinnor på Shetland. Deras enda chans att tjäna pengar var att sticka. Sedan Edward VIII låtit sig porträtteras iklädd en Fair Isle-mönstrad tröja var shetländska kläder högsta mode i Storbritannien. Men eftersom stickerskorna själva saknade distributionskanaler sålde de sina alster till lokala handlare i utbyte mot det
nödvändigaste: mjöl, socker och te. Handlarna kunde i sin tur tjäna betydligt större pengar på kläderna. Trucksystemet, där varor byttes mot varor eller krediter i specifika affärer, var utdömt av lagen sedan 1800-talet men levde i realiteten kvar. Systemet höll arbetarna nedtryckta. Så länge de var beroende av inflödet av varor kunde de inte gärna protestera. Man biter inte den hand som föder en, även om man gärna vill.

Hazel lärde sig sticka innan hon kunde läsa eller skriva. Hon var omgiven av stickerskor som kämpade mot klockan och iakttog och imiterade deras rörelser. Hon älskade att sticka.

Så när kvinnorna i hushållet producerat tillräckligt slog de in sina alster i brunt papper. Sedan tog Chrissies äldre bröder segelbåten till byn Aith några kilometer söderut för att byta plaggen mot livsmedel.

– Titta om du ser båten, bad moster Ellen medan hon repade upp garnet från Chrissies händer. Men Chrissie såg ingen båt. Där den borde ha farit fram över viken syntes just inte ett spår.

Det blev inget bröllop. I stället kom Chrissies kusiner och kokade upp ett svart färgbad i en gryta som vanligtvis användes till att färga Fair Isle-tröjornas garn. I den lades kvinnornas kläder. Så även Chrissies nya klänning.

Några dagar senare skickades Chrissie iväg för att hämta ett brunt paket som grannarna plockat upp i vattenbrynet. Innehållet var alltför värdefullt för att låta gå förlorat. Efter fyra dagar flöt Davie i land. Tom sågs aldrig mera till.

Sorgen la sig över dalgången. Tre år senare, när hennes syster gifte sig, var Chrissie fortfarande klädd i svart.

Chrissies aversion mot stickningen bara växte. Inte nog med slitet och ledan, nu påminde stickandet om familjens stora sorg. Ingen ljusning fanns i sikte. Hur snabbt kvinnorna än stickade sinade aldrig uppdragen. Det fanns alltid nya garner att reda ut och mönster att ta sig an.

Chrissie växte upp, gifte sig, fick fyra barn och flyttade någon kilometer söderut. Så fort hon inte stickade eller tog hand om barnen läste hon böcker om världen och en verklighet långt ifrån sin egen. Hon drömde om att en dag kunna skriva en egen bok. Men vem hade tid för sådant?

Chrissies yngsta dotter, Hazel, lärde sig sticka innan hon kunde läsa eller skriva. Hon var omgiven av stickerskor som kämpade mot klockan. Hazel iakttog och imiterade deras ekonomiska rörelser. Hon älskade att sticka. Chrissie förstod inte varför.

Fair Isle-stickning kännetecknas av mönsterstickning med flera färger och täta färgbyten där trådarna – flotteringarna – löper parallellt med stickningen på baksidan. På 1960-talet när industrin skaffade stickmaskiner klarade de av Fair Isle-tröjornas enfärgade partier, men okens komplicerade tvåfärgsstickning behövde fortfarande
stickas för hand.

Hazel flyttade till huvudorten Lerwick när hon var tolv för att gå på högstadiet, eftersom utbildningen där var bättre än den i Aith. En familj fick pengar för att ge henne mat och husrum. Men när Hazels bästa vän valde att flytta hem till byn igen blev Hazel ensam. Inför varje ny vecka packade hon med sig garn och stickade ett ok under kvällarna efter skolan. Fair Isle-stickningens gungande rytm blev hennes trygghet.

Efter högstadiet gav sig Hazel iväg till college i Aberdeen på skottländska östkusten. Även om hon fortsatte sticka åt fabrikerna i Lerwick stod det klart att hon skulle få gå en annan väg i livet än generationerna före henne. Efterfrågan på Fair Isle-tröjor hade minskat och bristen på jobb fick henne att utesluta en framtid på Shetland. För Chrissie var Hazels avfärd bitterljuv. Hon tröstade sig med att hennes barn åtminstone hade ett val.

I början av 1970-talet upptäcktes olja nordöst om Unst, Shetlands nordligaste ö. Regionstyret gick ut hårt i förhandlingarna med oljebolagen och såg till att utvinningen skulle komma befolkningen till gagn. Med oljepengar byggdes vägar och offentlig sektor. Skolor och sjukvård krävde arbetskraft och gav kvinnorna möjlighet att själva välja yrkesbana. Samtidigt som Shetland drabbades av oljefeber kollapsade marknaden för Fair Isle-mönstrade tröjor. Med den föll också resterna av trucksystemet.

Hon hade läst om världens snabbaste stickerska men inte imponerats av hennes resultat.

Utan barn att försörja hade Chrissie tid att skriva. Hon såg den enorma samhällsförändring som oljepengarna fört med sig och började teckna ned sina minnen av livet på Shetland innan oljan. Hon skrev om de fattiga förhållandena, om det hårda livet på slätterna, om det idoga stickandet och om handlarnas systematiska förtryck av Shetlands kvinnor. Texterna publicerades som en artikelserie i Shetland Life Magazine. Chrissie bet den hand som en gång födde henne. Hon drog till och med in lite pengar på det.

1972 flyttade Hazel till London och träffade försäkringsförsäljaren Trevor Tindall på ett diskotek. Hon jobbade med administrativa uppgifter på utrikesdepartementet och hamnade i Amman, Jordanien. Egypten och Syrien hade attackerat Israel under högtiden Yom kippur och de stridande parterna hade varsin kärnvapenmakt i ryggen. Kalla kriget hängde i luften medan Hazel satte papper i pärmar och i arkivskåp.

Hon återvände till London, gifte sig med Trevor och flyttade till Yorkshire. Hon stickade mest åt familjen, bara ibland på beställning. I början av 1980-talet hörde Trevor talas om en ledig tjänst i Lerwick och paret, som då blivit en tvåbarnsfamilj, flyttade till Aith. Hazel fick jobb inom skolan. De bosatte sig några få kilometer från Chrissies hus. Hon läste faktaböcker medan Hazel stickade.

1998 bjöds Hazel in till en konferens i North Carolina i USA genom Shetlands förbund för spinnare, stickare, vävare och färgare – en intresseorganisation med syftet att sprida kunskap om den alltmer hotade shetländska hantverkskulturen. De behövde någon som kunde sticka Fair Isle och frågade om Hazel ville följa med. Resan blev något av ett uppvaknande. Intresset för hennes kreationer var stort, och hon började inse att de faktiskt hade ett värde också för andra. Hon gick med i förbundet, började rita mönster och dokumentera sitt arbete.

Förbundet drev Shetland Textile Museum i Lerwick, men runt millennieskiftet var intresset för shetländskt hantverk lågt. Förbundet hade svårt att få ekonomin att gå ihop och anordnade därför en välgörenhetsgala till förmån för museet. En av medlemmarna hade läst på internet om världens snabbaste stickerska men inte imponerats av hennes resultat. Säkert kunde någon av de shetländska stickerskorna göra bättre ifrån sig än så. Varför inte försöka på galan?

Merparten av deltagarna slog världsrekordet. Hazel, som hade omgett sig av snabba stickerskor redan från det att hon var liten, vann. Galan drog in pengar och skapade ökat intresse för museets verksamhet. 2004 anordnades en tävling i London för att åter kora världens snabbaste stickare. Fler än shetländskorna hade läst om det befintliga rekordet och förmodligen tänkt samma tanke som dem – kvalgränsen för att ens få delta var högre än det tidigare rekordet. Hazel snörade på sig stickbältet hon haft sedan tonåren, fattade sina fyramillimeters strumpstickor och stickade 255 maskor på tre minuter med 60 maskor i varje varv. Hon vann en pokal och 1 000 pund. Flera sponsrade hennes insats, några med så mycket som 25 pund per maska. Hazel donerade pengarna till museiverksamheten.

En kvinna i Nederländerna hörde segerintervjun i BBC och bestämde sig för att slå Hazel. Hon gav sig på Guinness världsrekord i flest maskor på en minut, och klarade av 118. Några år senare möttes de i ännu en snabbstickningstävling. På tre minuter stickade nederländskan 243 maskor. Hazel stickade 262.

– Jag bryr mig inte om rekordet. Det spelar ingen större roll att jag är snabbast i världen. Jag är bara glad att vi lyckades skapa intresse för museet. Jag hade hellre satt rekord i att flera stickade samtidigt i en given hastighet. Det skulle vara trevligare och roligare att titta på. Snabbstickning är en ganska eländig åskådarsport, säger Hazel Tindall.

 Mamma Chrissies syn försämrades med åren, så mycket att hon inte längre kunde skriva och läsa. Hazel gick till biblioteket och lånade ljudböcker åt henne. Samtidigt ville hon göra något av mammans samlade artiklar om det hårda livet på Shetland. Hon sammanställde en bok och intervjuade Chrissie för att komplettera materialet. För första gången sedan den 18 april 1929 berättade Chrissie i detalj om olyckan och de efterföljande åren.

Boken publicerades 2008. Chrissie var stolt, även om hon inte kunde läsa den själv. Hon dog ett år senare, 91 år gammal. Vinsten från bokförsäljningen användes till att spela in ljudboksversioner av shetländsk litteratur åt biblioteket.

Trevor gick bort 2013. Hazel hittade bevis på att han förberett för rubinbröllopsfirande nästkommande år. Hon stickade sig igenom sorgen, tackade ja till alla uppdrag som erbjöds henne. Hon lanserade en hemsida och gav ut sin första instruktions-dvd samma år. 2014 tog hon sig an hedersuppdraget som konstnärlig ledare för Shetland wool week. Det hjälpte att ha något att fokusera på.

I dag är Hazel 66 år. Hon bor kvar i huset som hon och Trevor köpte 1984. Hon stickar fortfarande mycket och snabbt och använder uteslutande shetländskt ullgarn. Hon köper lika mycket av de fyra tillverkarna som finns på öarna, för att inte favorisera någon. Men stickar på uppdrag gör hon nästan aldrig.

– Det lönar sig inte. Jag flyttade härifrån eftersom det inte gick att försörja sig på stickningen, och det är förmodligen fortfarande sant. Även om någon är beredd att betala är timpengen dålig. När någon ber mig att sticka åt dem brukar samtalet ta slut när jag nämner priset. Ingen protesterar, eftersom jag redovisar både materialkostnad och tidsåtgång, men ingen varken vill eller behöver betala sådana summor för en tröja. Jag ger hellre bort än säljer för billigt. Då och då skänker jag några grejer till textilmuseet som de kan sälja för att få in pengar till verksamheten.

Hazel Tindall gjorde sig ett namn inom stickning först när hon blev pensionär. Sedan hon kunnat lägga sig till med titeln »världens snabbaste stickare« har hon öppnat mångas ögon för Fair Isle-stickning och blivit ett slags ambassadör för tekniken. Stickturister besöker Shetland för att lära sig av mästarna och Hazel är en återkommande föreläsare på Shetland wool week. 2017 kom hennes andra instruktions-dvd och sommaren 2018 lärde hon kryssningsresenärer att sticka på vägen mellan Köpenhamn och New York. Hon har också gett ut mönster som säljs via en av Shetlands textilfabriker.

– Det finns ett generationsglapp som bekymrar mig. Nu lärs Fair Isle-stickning inte ut i skolorna längre. Jag försöker lära upp andra så att de ska kunna föra kunskapen vidare. Jag kommer inte sluta sticka, men jag tänker inte undervisa för evigt. Det är roligare att bara sticka för sig själv och hitta på mönster längs vägen. Det är väl det som är problemet. Få bemödar sig att anteckna och rita mönster. Fördelen med att vara effektiv i sin stickning är ju att snabbt bli klar för att kunna sätta igång med något nytt.

Hazel blir fortfarande lugn av den gungande rytmen från stickorna och hungrar ständigt efter nya projekt. Det finns alltid nya garner att reda ut och nya mönster att ta sig an.

Axel Norén är journalist. Efter fem dagar på Shetland har han fortfarande aldrig testat vänstertrafik.
Sara Mac Key är fotograf och numera även Axels chaufför, i alla fall på de brittiska öarna. Se hennes filmklipp av Hazel Tindalls rekordsnabba stickning nedan.