Vår smutsiga byk

Dag efter dag ser havet ut som vanligt. Med vågor, saltstänk och magisk horisont. Men under ytan är inget sig likt. Där är tjockt med mikroskopisk plast. Den här berättelsen börjar i din tvättkorg.

Text Malin Vessby
Foto Fredrik Nyman
23 augusti 2017

Tvättmaskinen var en Cylinda. Tvätten var vanliga kläder av material som de flesta av oss har i garderoben. Högar med akryl, polyester och en blandning som är vanlig i joggingbyxor – bomull och polyester ihop. Tvättemperaturen: 30–40 grader.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Jag är rädd att det inte blir nån jättekul artikel det här.

De som tryckte på startknappen var forskare vid Plymouth University i södra England och studien släpptes 2011. Då hade de tvättat och räknat i tolv månader. Och till slut kunde de tydligt visa vad som pumpats ut med tvättvattnet: Hundratusentals mikroskopiska bitar av plast.

Efter en enda tvätt med sex kilo akrylplagg hittades 729 000 minimala plastfibrer. Från polyesterplaggen lossnade 496 000 trådändar och avskavda partiklar. Och polyester- och bomullsblandningen släppte ifrån sig 138 000 fiberändar.

Tvättråd

För den som vill släppa ut så få textilfibrer som möjligt:

  • Tvätta så sällan som möjligt. 
  • Vädra hellre plagget och ta bort fläckar med en våt trasa.
  • Välj korta tvättprogram.
    ­
  • Fyll tvättmaskinen inför tvätt så blir friktionen mellan kläderna mindre och färre fibrer gnuggas av.
    ­
  • Tvätta i så låga temperaturer som möjligt.
    ­
  • Skippa sköljmedel.
    ­
  • Centrifugera under kort tid.
    ­
  • Undvik att tvätta fleece, akryl och polyester – i synnerhet nya plagg, för de släpper allra mest.

Vi tar en tur till Uppsala. På Kungsängsverket, det reningsverk som renar vatten från 177 000 av kommunens invånare, står Maria Khalili och väntar bredvid en stor slambassäng. Den är full av stilla, brunt vatten och luktar som ett vårdike. På den lugna ytan simmar en gräsand.
– Jag är rädd att det inte blir nån jättekul artikel det här.

Hon har just fått frågan om vad reningsverken gör för att sila bort all den mikroplast som kommer genom avloppsrören från hushållen och som annars riskerar att nå vatten och marker, och hon skakar på huvudet. I hennes arbete som VA-controller ingår att ha koll på vad anläggningen släpper ut och får in. Bara till Kungsängsverket, berättar hon, kommer det dagligen in ungefär tre miljoner liter vatten från kommunens tvättmaskiner.

Vi vänder oss mot slambassängen igen. I den här och i ytterligare bassänger på området i centrala Uppsala sjunker en majoritet av de fibrer som släppt vid tvätten till botten. Naturfibrer och syntetvarianten om vartannat. De sedimenterar tillsammans med andra partiklar från avloppet och hamnar i den bruna gegga som med tiden tas tillvara och blir gödning på någon åker – trots att man idag vet väldigt lite om hur mikroplaster påverkar markerna. Men aktiv rening av våra allra minsta plastpartiklar, nej, det sker knappt någonstans idag, fastän 250–2000 ton kommer till landets reningsverk årligen, enligt miljöinstitutet IVL. Då definieras mikroplasten som plastpartiklar på allt från fem millimeters storlek ner till nanoformat. De minimala plastbitar som inte hamnar på åkrar i form av slam, rinner istället ut i våra vattendrag.

Vi är ju nedströmsmottagare av det som sker uppströms i systemet.

Maria Khalili kommer in på varför.
– Reningsmetoder tar lång tid att utveckla och kunskapen om mikroplaster är tyvärr väldigt ny. Det är en bra bit kvar innan vi löser hur vi ska få bort dem helt och hållet. Den reningsmetod som jag känner till idag, utöver att låta partiklarna sedimentera, är att filtrera. Det finns nybyggda reningsverk med mikrofilter som kan skilja bort mikroplaster ner till en viss storlek. Den tekniken är inte heller jättekostsam. Men när partiklarna blir så små att man behöver nanofilter blir det inte längre hanterbart. Bara här hos oss passerar 40 000 kubik vatten per dygn. Och det finns drygt 1 750 större kommunala vattenreningsverk runt om i landet. Att trycka allt vatten genom nanofilter…

Hon tystnar kort och skakar lätt på huvudet.
– Jag kan inte ens föreställa mig vilka bassängvolymer och vilken energi som skulle gå åt. Det är ett enormt flöde! Jag har svårt att se att vi skulle kunna göra det. Praktiskt och ekonomiskt.

Lösningen måste vara en annan.

Hon spekulerar lite.
– Det är kanske dags att börja subventionera ullfrotté, istället för att fleecetröjor ska vara de allra billigaste och mest lättillgängliga? Vi vet ju hur mycket plast de släpper i tvätten. Och en ylletröja behöver ju inte ens tvättas. Du hänger bara ut den, så självrenas den. Värsta framtidsmaterialet!

Slitage från bildäck och vägbanor hör till brutalaste bovarna i dramat.

Hon ler lite snett. Egentligen tror hon mer på samhälleliga och strukturella lösningar än på att lägga alltför stort ansvar på individen. En sak är hon samtidigt säker på. Det är inte främst arbetet på reningsverken som kommer att lösa plastproblemet.
– Vi är ju nedströmsmottagare av det som sker uppströms i systemet. Det är där, tidigare i kedjan, som de stora förändringarna måste ske.

Miljöforskaren Sandra Roos lyfter på luren i Mölndal. I början av året disputerade hon på kläders miljöpåverkan och sedan dess har telefonen gått varm. Allt fler vill veta hur det kan komma sig att det snart gungar mer mikroplast bland vågorna än plankton.
– Det är sorten av polymerer som gör att vi vet att en stor del av dem kommer från garderoben, förklarar hon lugnt och räknar upp ett par. Polyester, akryl och nylon.
Samtliga är oljebaserade tygkvaliteter vars fibrer kan ta åtskilliga århundraden att bryta ner i naturen. Det är också några av världens mest spridda klädmaterial. Just polyester är dagens allra vanligaste.

Men havens mikroplaster kommer också från andra källor. Slitage från bildäck och vägbanor hör tillsammans med det småkorniga fyllnadsmaterialet under fotbollens konstgräsplaner till de allra brutalaste bovarna i dramat.
Sedan kommer antagligen kläderna.

Både syntet- och naturmaterial släpper fibrer i tvätten. Också från bomull, lin och ull virvlar trådrester ut i avloppsrören. Detsamma gäller tyg av regenatfibrer, som sval viskos eller lyocell, konstfibrer som är gjorda av trämassa eller protein istället för olja. Och den skillnaden är avgörande. På plats i vattnet beter sig nämligen bomullstråden och viskosresterna annorlunda än spillet från akryltröjan.

Studien avslöjade framför allt mikroplastens förmåga att suga åt sig gifter från omgivande vatten.

Sandra Roos förklarar.
– Eftersom tyger som polyester, akryl och nylon är gjorda av olja blir fibrerna hydrofoba. Det betyder att de stöter bort vatten. Istället dras miljögifter och läkemedelsrester till mikroplasterna. Det skiljer dem från natur- och regenatfibrer, som gillar vatten och inte blir bärare av gifter utifrån.

Hon berättar om en studie gjord på University of California Berkeley på amerikanska västkusten. Där undersöktes mängden föroreningar hos själva mikroplasterna jämfört med koncentrationen i det omgivande havsvattnet och man kunde visa att mängden tungmetaller, DDT, läkemedelsrester och annat, bitvis var hela en miljon gånger högre i plasten än i vattnet runtomkring. Delar av de giftiga ämnena kan visserligen ha kommit från plasterna själva. De kan ha tillsatts när materialet skapades, för att ge det specifika egenskaper – som att göra påsar mjuka eller leksaker flamsäkra. Men studien avslöjade framför allt mikroplastens förmåga att suga åt sig gifter från omgivande vatten.

Man kan ju i och för sig fråga sig vad den kunskapen spelar för roll. Om gifterna finns i vattnet eller sitter på plasten som gungar runt i samma element, det är väl lika illa?
Sandra Roos håller inte med:
– Tidigare, när gifterna enbart fanns i havet, tog de sig inte in i vattenlevande organismer i samma grad som idag. Men när gifterna sitter på en bärare i form av mikroplast, så äts de upp eller slinker in via gälar. Organismer tolkar dem som plankton. Och idag vet vi att flera av de här ämnena som fäster på plasterna både är cancerframkallande och neurotoxiska.

Men alla tyger släpper inte ifrån sig lika mycket fiberspill. Tillverkningen spelar roll för mängden avskavda mikroplaster. Ta fleece till exempel. Det är ett tätstickat tyg av polyester som ruggats och överskurits för att få sin fluffiga, mjuka lugg. Tyvärr är det också ett värstingmaterial i fiberlossarsammanhang. Fleece släpper långt fler trådrester än samma polyester som enbart stickats men inte ruggats.

Använd dina kläder så länge det bara går.

Det visade en svensk undersökning från 2015 där en sprillans ny fleecetröja tappade hela 0,5 procent av sin vikt under de fyra första tvättarna, klart mest under första. Tröjan som den jämfördes med – ett av de glatta träningsplagg som syns på varje gym och fotbollsplan – släppte istället 0,1 procent vid samma tvättningsprocedur, trots att utgångsmaterialet var detsamma: polyester. Men 0,1 procent är också det mycket, särskilt om man betänker mängden träningsplagg här i landet och antalet tvättar. Hur de dagligen slängs i tvättkorgen efter en enda användning. Fleeceplagg tvättas gissningsvis mer sällan.

Ändå handlar Sandra Roos bästa råd till den som vill ta hänsyn till miljön vid val av kläder varken främst om material eller tillverkning – utan om uthållighet. Använd dina kläder så länge det bara går, tipsar hon. Och satsa på plagg som håller över tid, både fysiskt och stilmässigt.
– Köp sådant som du verkligen vill ha. Inte »oj, den här var billig den tar jag«, utan köp det som du vet att du tycker om och som du kommer att använda över tid.

Står hon själv inför valet mellan att köpa naturmaterial i form av konventionellt odlad bomull eller ett syntetmaterial, satsar hon heller inte nödvändigtvis på naturfibern.
– Om man tittar på de resurser som går åt för att ta fram bomull, då är konventionellt odlad sådan till och med ett sämre miljöval än syntetmaterial på grund av alla bekämpningsmedel och de enorma mängder vatten som använts under odlingen. Utifrån det vi vet idag.

Mikroplaster har också hittats i fisk som säljs till människor.

Färgningen efteråt är dessutom en av de allra värsta miljöbovarna, med alla sina kemikalier, säger hon.
– Någonstans landar det i frågan om vi tycker det är värre att vi har fullt med mikroplaster i havet utanför Göteborg än att vi släpper ut livsfarliga bekämpningsmedel i Indien och Uzbekistan.

60 mil söderut, på Nordvästra Skånes vatten och avlopp i Helsingborg, har Emma Fältström tagit en paus från datorn. Till vardags arbetar hon på sin doktorsavhandling. Den ska handla om just det som Maria Khalili på reningsverket i Uppsala efterlyser, hur man kan förhindra plaster från att över huvud taget hamna i avloppsrören: Uppströmsfrågor.

Det är efterfrågad forskning. För även om kunskapsluckorna fortfarande är gigantiska vad gäller konsekvenser för djur och natur, har studier visat att mikroplaster redan inverkat negativt på flera arter: Musslors filtrering påverkas och deras larver utvecklas sämre. Marina maskar skadas invärtes. Kräftdjur får försämrad reproduktion och fiskars lever förgiftas. Också hos fåglar har man noterat ett försämrat allmäntillstånd som går att koppla till plasten.

Mikroplaster har också hittats i fisk som säljs till människor.
– Musslor får i sig plasterna som är i samma storlek som deras mat – och människor äter musslorna, snabbsammanfattar Emma Fältström.
Hon kommer in på möjliga lösningar på problemet. De hör sannolikt hemma både på struktur- och individnivå, säger hon.

Och även om vi ligger efter, så har arbetet påbörjats. I juni 2017 var Sverige tillsammans med Fiji värd för en internationell havskonferens på FN-högkvarteret i New York, bland annat för att på internationell nivå ta upp striden mot just mikroplast. Och från januari 2019 förbjöds här i landet de pyttesmå plastkulor som kan finnas i badrumsskåpets skrubbkrämer, tandkrämer och smink, ytterligare en av källorna till mikroplast i haven – om än en av de mindre.

Vi borde också fundera över hur ofta vi behöver tvätta.

Forskning pågår också på allt fler fronter. Dit hör ett EU-projekt som tittar på möjligheten till filter i tvättmaskiner, lite som filtren i torktumlarna, tänkta att rensas av användarna. Samma forskningsgrupp undersöker också om man kan förändra något i tvättmedlet så att tyger inte släpper så mycket.

Dessutom finns redan en hel del kunskap som, om den nådde ut till vardagstvättaren, omedelbart skulle leda till mindre plastspill i avloppen. Som att en fylld tvättmaskin släpper ifrån sig färre fibrer än en halvfull. Textilierna utsätts för mindre friktion om de ligger tätt packade än om de skumpar runt på stor yta. Också lägre tvättemperatur har visat sig bättre. Och så är det det här med centrifugeringen. Kortare och lugnare sådan betyder färre trådrester i avloppet.

Inte heller kommer man undan talet om kvalitet. För faktum är att det är skillnad på tyg och tyg. Det gäller inte minst storskurken fleece. Fleecetyger av högre kvalitet har visat sig släppa mindre än snabbtillverkade billighetsvarianter.
– Men det blir svårt att förbjuda alla syntetiska material. Jag hoppas istället på filter i tvättmaskiner och på tyger som är mer hållbara. Man borde kunna förändra på produktionsnivå, säger Emma Fältström som numera ideligen tvättar på trettio grader, fastän det kan stå fyrtio på etiketten.
– Vi borde också fundera över hur ofta vi behöver tvätta. Det kan faktiskt räcka med att vädra många gånger.

Hon tystnar en stund och låter gladare på rösten.
– Alla bäckar små!­

23 augusti 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy